Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

,.

Vi pratar om psykisk ohälsa. 

Jag känner mig erfaren likväl kunnig inom ämnet, tänker jag nu. Hur jag i långa perioder, nästintill konstanta, levt med ångest och oro i kroppen. Viktigt att tillägga är att jag aldrig känt skam för mina känslor, snarare öppet pratat om och ibland självutlämnande öppnat upp mig om ämnet. Vad som idag, snart 22 år senare fyllda är: att jag i tidig ålder accepterade min ångest. Läser du detta och funderar på om ångest inte är något man ska acceptera; gör inte det. 

Professionellt har jag ett flertal gånger fått höra att vissa människor har närmare till ångest än andra. Och jag köper det. Jag känner många som aldrig någonsin känt en släng av ångest, eller så har dem det utan att ha en aning om vad det obehaget varken kommer ifrån eller är. Jag känner också människor som lever med en psykisk kamp varav vardagen varvas med att klara av det som surrar däruppe i huvudet. Som har ont i huvudet och känner en fruktansvärd utmattning varje kväll av alla överväldigande tankar omöjliga att sortera. Jag köper inte att detta ska vara ett normaltillstånd. 

Till er som går igenom mörka helveten just nu: acceptera ingenting mindre än det du är värd. (PS. Du är värd allt). Investera i dig själv, du är värd det. 


Viilka är med?

Människor är något otroligt fascinerande. Hur vi är funtade, allihopa, helt olika varandra. Hur man ständigt får höra att alla är likadana men också helt unika. Mina färdigheter och egenskaper är ingen annans att bedöma eller kritisera, dem är mina. Det är fint men rörigt.
 
Under min frukost med Amanda tidigare idag kom vi in i diskussioner i hur hon och jag är funtade. Hur vi bara är sådana människor som ställer höga krav, på oss själva men inte minst vår omgivning. Att vi förväntar oss mycket av vänner och är fast övertygade om att en relation som är skapad av något annat än äkthet inte är att ha. Om någon ger mig sina 100 % så ger jag minst det dubbla tillbaka, alltid. Därför kan jag förvänta mig det av andra. Inte för att det förväntas av mig, utan för att de kvalitéer jag vill se hos mina vänner är kvalitéer jag anser mig själv ha. Det här tankesättet har resulterat i att jag avslutat många vänskapsrelationer och gått ifrån flera kompiskretsar för att umgås med personer som har liknande värderingar som jag. Som jag typ skulle offra ett ben för, och som jag vet skulle offra ett för mig. 
 
Och så kommer det till kärleksrelationer. Det är ytterst svårt för mig att se mig själv i en sådan. Jag vet att jag skulle vara en så oerhört bra flickvän, ja det skulle jag, men jag skulle också vara förjävlig. Jag skulle vara krånglig, känslosam och många gånger svår att förstå sig på. Inte ens jag själv förstår mig på mig själv ibland. Men så vet jag att mina mörkaste sidor också gör att jag kan ta mig upp till de ljusaste av alla platser, att mina känslor gör mig omtänksam och så jävla medveten om dem jag älskar och att jag gör allt med passion. Det är fint att veta att jag kan få det bästa för att ambitioner är skrivet i min panna, kan ingen göra mig så lycklig som jag är värd att vara så klarar jag mig bättre själv. Ibland slår det mig att det hade varit lättare att vara lite enklare funtad. Ni vet, inte bry sig så mycket om allt, - men förstå vad häftigt när man träffar någon som man kan nå oanade höjder med för att båda är funtade så - fyllda med ambitioner.
 
Jag har höga ambitioner i mitt liv och vill göra en himla massa grejer. Jag är i ett ständigt sökande och tror aldrig att jag kommer kunna sätta mig ner i livet och vara helt och hållet nöjd. Den senaste veckan har jag läst tre böcker om framgång, vägen till att lyckas och framför allt om hur du ska tänka. Dina tankar blir dina handlingar. Kan du skapa och vända tankemönster så kan du göra en himla massa. Jag vet att min ångest som jag kantats med hela livet utan problem kan bryta ner mig - om jag tillåter den. Vänder jag ångesten till en drivkraft kan jag bli tio gånger vassare. Prestationsångesten som ibland gör mig sängliggandes kan med rätt tankesätt bli drivet till att bli så bra som bara jag kan bli. Och jag hade tänkt att bli just det.

En härlig kompott.

Dagen till ära är inget mindre (eller märkvärdigare) än alla hjärtans dag. Egentligen hade jag inte kunnat bry mig mindre men eftersom jag har så oerhört fina människor runt omkring mig så passar det bra att ge dem lite extra uppskattning. Jag älskar dem så oerhört!


Märta träffade jag under mitt andra halvår i Australien. Vi flyttade ihop ganska fort och trots både upp och nedgångar så är vår vänskap absolut något som jag är väldigt tacksam för.

Amanda är en person som jag varit bekant med under större delen av min uppväxt men det var först i Australien som vi började lära känna varandra på riktigt. Vilken kvinna alltså. Älskar henne för hennes äkthet och kvalite, en riktigt fin och äkta vän.
Min bättre hälft som jag också lärde känna under året i Australien. Att vi två bara vetat om varandras existens i ett år är för mig alldeles overkligt. Det känns som att jag delat varje ögonblick av mitt liv med henne.

Att man aldrig uppskattar sin kropp.

Nu börjar det närma sig tre år sedan jag blev friskförklarad ifrån min psykiska ohälsa, trots detta finns ärren fortfarande hos mig varje dag, i både tankar och kropp. Det går inte en dag utan att jag påminns av mitt förflutna och är rädd för att sticka iväg åt det ena eller andra hållet. Det var först för ett år sedan när jag bestämde mig för att flytta till Australien som jag kunde kalla mig frisk på riktigt. För två år sedan hade den här resan inte varit möjlig och bara den förändringen är viktig att komma ihåg. Idag ett år senare ifrån min påbörjade resa känner jag mig helt frisk. Jag lever som vilken annan människa som helst och trots att mina hjärnspöken påverkar mig dagligen så låter jag dem inte blli något mer än tankar, därmed aldrig handlingar.
 
Idag ser jag det som drabbade mig som en tillgång, något som gjort mig klokare och starkare i samma takt, men så har det givetvis inte alltid varit. Trots detta kan jag fortfarande inte sluta hata min kropp. Hata hur den både ser ut och känns. Acceptansen som jag har kämpat med i snart tio år med både professinoell hjälp, vänners stöd och mitt egna, tycks jag inte nå. Det är en ständig kamp och min kritik som jag ständigt ger mig själv bryter sakta ner mig tills jag fortfarande ligger gråtandes i sängen med en panikattack runt hörnet.
 
Jag har fått höra ett och annat. Jag har fått höra att det här alltid kommer att leva med mig, att får man en gång en psykisk sjukdom försvinner den aldrig helt. I mina öron är det helt sjukt hur man kan säga något sådant. Det är som att tända eld på precis allt existerande hopp. Här man är sjuk känns det som att man aldrig kan bli frisk. Det man behöver höra är att det går, att man kommer klara det. Jag vände mig till levande bevis, för hur många sådana finns det inte. Jag vet och har lärt mig följande: jobbar man med psyket så förändras det. Därför finns det inget tillstånd som är oförändligt.
 
Jag har också fått höra att jag måste gå vidare. Att mitt tillstånd är förändrat idag och att jag inte behöver reflektera över beskrivningen ovan. Jag tror att det är ännu en tillgång hos mig, jag är uppmärksam. Jag vet hur ont allt gjort och jag är därför mån om att göra att för att inte orsaka att det ska hända igen. Min psykiska ohälsa kommer alltid finnas i mitt bagage, men det finns INGEN som kan säga att du aldrig kan bli helt frisk ifrån den, det kan jag, och det kan du. 
 
 
 

EN KÄRLEKSFÖRKLARING

Alla som har känt, eller känner en kärlek till någon så stor att det gör ont, är lyckligt lottad. Det är inget påstående, det är ren fakta. Jag har flera såna relationer i mitt liv och för det känner jag tacksamhet varje dag. En av dessa är min syster.

Det är på senare år som vi två har blivit en. Vår relation har aldrig varit felfri, inte heller idag. Det har funnits perioder då vi inte gjort annat än att bråka, samtidigt som vi i andra inte varken velat eller fysiskt kunnat, vara utan varandra. Det starkaste i vår relation är hur vi kompleterar varandra. Vi skrattar i de mörkaste stunder och gråter i de ljusaste. Hon lär mig varje dag att det finns ljusglimtar överallt runt omkring oss, och om inte så skapar vi dem tillsammans.
 
Jag brukar tänka att det är en sån himla tur att vi är systrar. Inte bara för att vi på så sätt aldrig kommer bli av med varandra utan också för att vi har delat och förhoppningsvis kommer dela hela livet med varandra. Vi kan umgås med varandra dygnets alla timmar och ändå saknar jag henne när vi båda är på jobbet. Michaela och jag är otroligt olika, samtidigt som vi paradoxalt nog är som samma person. Hon gör mig stark och jag gör henne mjukare. Hon lyfter upp mig till ytan och jag tar ner henne på jorden. Och jag känner mig oerhört svag när hon är på annat håll. Vår relation är häftig och jag skulle göra vad som helst för den. Den kärleken är starkare än något annat i mitt liv.
 
Hon är mitt största stöd här i livet, på samma sätt som jag är hennes. Det finns ingenting vi inte skulle göra för varandra och heller ingenting vi vill göra utan varandra.
 

PLACES, MOMENTS I WANT TO GO BACK TO

Som den känslomänniska jag är. Jag kan sakna stunder som varit så att det smärtar i hela mig. Ögonblicket ovan är ett sådant. En sommarkväll i Skåne med en bästavän. 

En annan kväll i lilla sollentuna med min trio. 

När vi var 17 år och dumma som få. När vi levde som att vi aldrig hade något att förlora.

En stycke Ollie som jag älskar så.

Elli som jag nu varit utan i 6 månader. 
Min syster aka bästakompis i Österrike, Salzburg för drygt fyra år sedan. 

30/9 2016

Oj vad länge sedan det var nu. Jag har nästan glömt av hur man gör detta. Tidigare var mitt skrivande det som höll mig över ytan, idag har det gått månader utan en endaste rad.
 
Vad som hänt och inte. Konstigt att sätta tankar i text när man gått och hållt på allt inombords så pass länge som jag nu har, för att bara utgå ifrån mig själv. Men häftigt ändå vilka kontranster som skapas när man beskrivit känslor man känt då och hur dem sätts i perspektiv med hur man känner nu. Så, jag lämnade Sydney i början av April, åkte till Byron Bay för att sedan efter en vecka fortsätta uppåt. I en månad reste vi på Australiens östkust för att sedan landa i Cairns där allt det som jag var så otroligt nervös inför skulle hittas på. Sådant som jag och Ellen hade bokat med en klackspark tre månader innan. Vi kan väl som ett exempel ta mitt fallskärmshopp. Hur tänkte jag när Ellen frågade mig om jag ville hoppa med henne? Och inte bara jag, hur tänkte Ellen? Båda vi är livrädda för höjder och med livrädda menar jag; vi vågar inte ens åka mini-frittfall på grönalund. Idag är jag lite arg över att vi inte filmade denna händelse eftersom dem i min närhet hade sett mig i ett tillstånd jag aldrig tidigare känslomässigt varit i. Jag må ha varit nervös många gånger i mitt liv, men detta, detta var något helt annat. När man börjar skrika på människor man precis träffat för att man inte kan hantera det man är påväg att ge sig in i. Där har vi det. Sen gör det inte saken bättre att min instruktör var en puddig som jag hade raggat upp på 100 meter avstånd på gatan om jag nu hade varit bra på sådant. Jag var så arg i stunden att jag vägrade att betala för bilder och video, och trots att Ellen sa till mig ett x antal gånger så "skulle jag ju ändå inte hoppa". Men det gjorde jag, och lika förvånad som jag blev blev också alla hemifrån som jag berättade det för. "Hur fan vågade du?" Ja du, hade den jäveln inte kastat ut mig ur planet utan förvarning så hade jag ju för i helvete inte gjort det. Men det var ju så att jag råkade få den värsta jäveln utav dem alla, som skrattade åt mig konstant i planet, men som samtidigt fick mig att bli sådär otroligt kär på fem sekunder som bara jag kan bli.
 
Har stött på så många snyggingar. Så heta att man nästan tuppat av, blivit fem år och fnissat tills man känt att man behövt gå därifrån. Det finns inte sånna i Sverige.
 
Efter en vecka i Cairns satte vi oss på flygplanet och åkte till Bali. Bali var en klass för sig. Det var så fruktansvärt varmt och mina eksem fick lida som aldrig förr, jag har haft väldigt stora problem med huden sen jag landade i detta land men bali var outhärdligt. Så fuktigt och smutsigt, men alldeles alldeles underbart på andra vis. Människorna var så gulliga och snälla, öarna var så fina och ständerna lika så. Vattnet var kristall blått och snorklingen verkade fantastiskt, fastän jag inte kunde stanna i saltvattnet mer än 60 sekunder.
 
Efter två veckor runt Bali satte sig tjejerna på ett plan hem till Sverige igen och jag fortsatte tillbaka till Sydney. Känslorna var väl inte helt och hållet härliga men nu ett halvår senare har jag satt saker i perspektiv, valet jag gjorde då var det viktigaste jag gjort i hela mitt liv. När det känns läskigt så gör man det. Så är det bara. "Tänk på allt som gör dig rädd och så gör du dem sakerna, det är så du vet att du utvecklas". Jag började från ruta ett igen, började söka jobb och lära känna nya vänner eftersom typ hela min vänskapskrets lämnat Australien för andra resemål ett par månader tidigare. Efter två veckor var jag anställd på ett klädföretag, jobbade fulltid och flyttade in med en av min tidigare vän Ellinor. Idag har jag jobbat på företaget Seed i drygt fyra månader, bor i ett nytt stort hus i Bondi med i princip bara britter och har utvecklat engelskan något otroligt. Det känns bra att vara på fötter igen! Och vad som väntar här näst?
 
Ett år på andra sidan nu, vilken jävla resa det varit, och fortfarande är. Jag känner en kärlek till livet som jag aldrig känt tidigare. Under detta år har jag haft riktiga dalar och uppförsbackar, det har inte alltid varit lätt bara för att solen skinit. Och ibland har jag kunnat ta bättre hand om mig själv. Men det viktigaste är ändå att jag känner mig så himla stark i mig själv. Jag är stolt över det.

.

Det finns stunder som är oersättliga. Stunder som man vet kommer att ta slut, men som man vill ska vara för alltid. Jag kan känna att sådana ögonblick är läskiga. Liksom när man känner i varje kroppsdel att inget kan överträffa det jag känner eller upplever precis nu. Vad väntar då härnäst? 
 
Jag kan titta tillbaka på många ögonblick då precis allt varit perfekt. Då det känts overkligt hur lycklig jag varit. 
 
Just i denna stund sitter jag på gräset klockan tio på kvällen vid bondi beach. Havet är aldrig så levande som på natten. Vattnet som man på dagen kan se enda till horisonten är bäcksvart och det enda som lyser där ute är åskan som hållt igång i över en timme nu.
 
Ögonblick som dessa känns för mig som pirret i magen påväg upp för en bergodalbana på grönalund. Från klar himmel förvandlas min 20-åriga person till fem igen och lika rädd som jag är för det som händer är jag för det som kommer härnäst. Paradoxalt nog som det låter är det precis så jag känner.

.

Ätstörningar. Något jag idag har lagt bakom mig men alltid kommer ha i bagaget. Likväl som ordet i sig är otroligt laddat för mig, är även relationen. Idag är jag fri från allt som ätstörningar heter men det betyder inte att jag är immun, snarare tvärtom. Jag kommer alltid behöva vara ödmjuk inför den påverkan som sjukdomen både har haft, men också fortfarande har på mig. Man tror att man aldrig skulle tillåta sig att hamna i samma säte igen, men om det är något som människan är bra på så är det att glömma bort det som varit för att sedan göra om det igen. Vi glömmer, vi gör misstag och vi gör dem igen.
 
Det är längesen jag pratade om ämnet på detta sätt. Öppet och i sin allra enklaste enkelhet. Men det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Kanske passar det inte bättre än att komma in på ämnet då jag nu har börjat ändra på min livsstil som jag hitills levt efter här i Australien. De senaste 8 månaderna har bestått av alkohol i mängder som jag inte ens vill prata om, utebliven träning i veckor och väldigt mycket stillasittande. Jag har för att förtydliga haft de absolut bästa månaderna i hela mitt liv. Jag har sedan flytten hit blivit lycklig på köpet. Känt en lycka som jag aldrig tidigare upplevt. Det brukar göra ont att utvecklas och offra den man är för den man vill bli, men i mitt fall så har det varit ett sant nöje här på andra sidan jorden.

Men. Jag klarar inte av när jag känner att min insida inte stämmer överens med min utsida. Jag känner mig svag i kroppen men idag väldigt starkt i psyket. Jag vill att de delarna ska matcha varandra. Jag vill känna mig stark i både kropp och själ, inte för andra, utan för mig själv.

Men. Hur förhåller man sig till det som har varit då? Jag vet inte. Det är ett pussel hur jag kombinerar en hälsosam livsstil utan att gå över styr, för det är ju precis det jag brukar göra i allt jag ger mig in i. Jag ska inte ljuga och säga att jag är orädd. Jag är rädd för att jag inte känner till mina egna varningssignaler. Idag är jag tillskillnad ifrån förut rädd om mig själv. Jag vill inte göra mig själv illa på samma sätt som då och det däremot tror jag är kärnan i det hela. När jag förstår och tycker att jag är viktig, då vill jag ta hand om snarare än skada mig själv.
 

some thoughts.

Since I lately, for the few 7 months, been talking and basically thinking in English the thought of writing in the same language crossed my mind more than once. It's wierd huh, how a language that's not even yours can make you feel so humble and somehow even safe. And how a place so far away can make you feel safer than your actual home.
 
Since I arrived to the country of many dreams I've not only learned things about myself, but even more about others. How freakin' important it is to not let people walk over you. To stand up for yourself when needed and even at times when not. Something that I have to work really hard with since i came to this country. People are definetly not as nice as you believe they are. I've met more rude people than I thought existed on this place called earth, and so it goes the other way. So many personalities to remember and also learn from.
 
I've learned that I want to be there for everyone, make everyone happy, as it would make me feel better about myself. As if I then, would'nt be able to let anyone down, and therefore not myself. That's a tricky equation. And it gets worse when I'm here, on the other side of the world, with all these people not knowing me. I want my person to make sense to everyone, isn't it funny. How's that even possible. Cause it's not.

I wouldn't say that I'm a tricky person. If you look at the outside I would call myself "easy going". But if someone would look on my inside they would probably run. My friends don't and sometimes I wonder why.

I don't talk in the same manner as I did a year ago. And I don't cry as often. It's been more than two weeks since I cried last time and for me, that's something that I pretty much did everyday a year ago. What that is and where it comes from is a question impossible for me to answer. Even though I feel as I more and more believe in my own abilities, my anxiety when it comes to pushing myself mostly becomes to much for me to handle. It's a fine line which can trigger me to do better, but also the actual opposite.
 
Many people that doesn't have this kind of anxiety wouldn't really understand how it is to live with it. So when people tell me that I'm doing a great job at work or being friendly to everyone, I laugh and sometimes say that I wouldn't always act like that without my anxiety when performing. So sometimes I want to thank my feelings for being my best friend and other times I'd rather do nothing but get rid of them.

Att tro på sin egen förmåga.

Livet är en stor jävla utmaning. Hela altet. Varje dag är en ny och ingen är den andra lik. Därför är det en ren konst att veta hur man lär sig att älska livet. Älska varje minut av oväder, liksom solsken. Jag vet inget som fascinerar mig mer än människor som ser ljusglimtar i det mörkaste mörker. Som trots hemskheter tar sig igenom elden och lyckas komma ut starkare på andra sidan, och om inte - gör allt för att med egna förutsättningar komma så långt det går.
 
Jag har alltid - och med alltid menar jag så långt tillbaka i tiden jag minns, låtit min person formats av människor omkring mig. Det har de flesta av alla gånger inte spelat någon roll vad jag själv har känt varit rätt eller fel, andras åsikter har alltid vägt tyngre än mina egna.
 
Det är inte varje dag som jag vaknar upp till en känsla av att jag kan göra livet så vackert som jag vill att det ska vara. Ibland känner jag att alla andra är värda ett fint liv förutom jag. Min osäkerhet i mig själv har jag aldrig velat smitta av mig till andra och det har varit väldigt viktigt för mig. Jag vill sprida positiv energi och aldrig låta mina tankar om mig själv få andra att tänka sådana. Men som jag många gånger tänkt tyst och sagt till andra högt. Vem ska tro på dig om du inte tror på din egen förmåga?

Framgång kommer inte till en som ett brev på posten. Idag behöver unga inte bara våga ta plats utan också tro på sig själva när ingen annan gör det. Och hur stark behöver man inte vara för att klara av det va. 

Jag har haft tre arbetsintervjuer denna månad. Jag har innan alla tre gått in med inställningen att jag tror på mig själv. Det må låta klyshigt men jag har tagit fram mitt nuvarande favorit podcastavsnitt, framgångspodden med Leo Razzak som gäst. Jag har varit nervös, men till den gränsen att jag fortfarande kan leverera. Hur coolt är det inte vad man kan göra med sina tankar? Lära sig att styra åt höger och vänster. 

För ett år sedan hade jag gått i bitar dagen innan en arbetsintervju. Inför min första gruppintervju i Sydney i November månad skakade jag så mycket att jag knappt kunde prata. Jag har även tackat nej till en intervju på ett stort klädesmärke på grund av min nervositet som jag då, inte kunde hantera. Eller varför inte den gången då jag nästan ballade ur innan intervjun för thr1ve i Januari detta år. Jag ringde Ellen och skrek i telefonen för att jag trodde det var en snygg kille som satt och väntade på mig. Men som min pappa alltid säger: övning ger färdighet.

Man behöver inte vara den som skriker högst, jag lovar att det går ändå. Det är överskattat att snacka och underskattat att göra. Tror du på dig själv så lovar jag att någon annan en dag kommer tro på dig. Jag har alltid fått höra att jag är snällare mot andra än mig själv, och visst är det väl så. Så är det för många. Men antingen så kan man sitta och tänka på hur man alltid varit och tro att man alltid kommer vara så, eller så kan man ta tag i sina svagheter och förändra sina tankemönster.

"en sådan kille"

Lördagkväll. Du i taxin klockan 02.45 sittandes bredvid mig. Du som jag både pratat och hånglat med hela kvällen inne på en svettig klubb i Stockholmsmörkret. Du som nu efter tre försök äntligen lyckas knappa in rätt portkod när vi står där, 03.00 och solen precis börjat gå upp. 
 
Du tar mig i handen som att jag vore din och resten lämnar jag till fantasin. Jag är inte din, och du är inte min, men just i denna stund känns det så väldigt fint att vara någon annans än bara sin egen. Just i denna sommarnatt, som väldigt många andra, känns det så väldigt fint att somna bredvid dig, och bara dig.
 
En vecka senare träffas du och jag och våra vänner och deras vänner och typ hela världen när klockan precis slagit midnatt. Vi står i en klunga och sneglar på varandra som att vi vore fem. Du och jag har inte pratat sedan förra helgen. Helgen då det kändes som att jag höll hela världen i min hand, för att dagen efter låtsas som ingenting. 

Jag romantiserar dig inför mina vänner, för att det ska bli "mer okej" för mig att välja din port ikväll, framför min. Jag säger att du är snäll, trevlig och så väldigt gullig. Att du får mig att skratta och att det om så bara för en kväll gör mig varm. 
 
Jag går hem med dig, igen. Eller du går likaväl hem med mig, till dig. Paradoxalt nog så är du personen man vill slita i bitar och samtidigt krama sönder. En sådan som använder stora ord i rätt sammanhang och aldrig lämnar något till slumpen. En sådan som kommer undan med att vara "en sådan kille".

Söndagmorgon. Jag i taxin klockan 09.15 med Hanna på andra sidan min spruckna iphone. Nu är det inte jag som pratar, det är hon. Hon som säger till mig att ta fram vår sms konversation och trycka på delete. Kanske viktigast, skrolla tills Hans nummer i telefonboken och innan konsekvenstänket hunnit i kapp, trycka på delete. Att "en sådan kille" inte fyller någon funktion i mitt liv. Gör det du med.

När någonting gör ont

Alltså nu har jag gråtit tretusen liter för dig. Och tårarna, som jag trodde skulle vara slut för längesen, rinner fortfarande ner från mina kinder. Du gjorde mig så jävla illa. Och du gör mig fortfarande så förbannad. Att du ska få sitta där i lägenheten som förut brukade vara vår medan jag ligger här i min 90 säng och går sönder för dig.
 
Jag gav dig det mest sårbara jag äger. Jag gav dig mitt hjärta. Du tog emot det med öppna händer och det naiva i mig trodde att du skulle ta hand om det med omsorg. Istället kastade du det i väggen och gick därifrån. Och nu sitter jag här och har förlorat inget mindre än det som är svårast att lappa ihop. Det som du kastade i marken och som jag nu måste laga med min egen tid och sådant som man hört ska hjälpa. Sådant som egentligen inte hjälper.
 
Hjärtesorg är det läskigaste jag vet. Och det konstiga är att jag kan relatera till det så mycket fastän jag aldrig upplevt det. Aldrig varit i närheten av det. Jag har sett det. Hört om det. 

ETT NYTT KAPITEL

Jag har aldrig varit i behov av att vara kring människor hela tiden. Att vara ensam har aldrig varit något som varit jobbigt. För mig har det alltid varit viktigt att kunna vara ensam för att på något vis veta att jag klarar det, att jag inte är beroende av andra. Men efter att ha varit omringad av människor fem månader i sträck så kan jag säga att det känns att nu vara helt på egen hand.

Imorse flyttade vi ut ifrån lägenheten och alla förutom jag tog sitt pick och pack till Nya Zeeland. Nu har jag två veckor själv här i Sydney och fastän det inte låter mycket så känns det som en evighet. Idag flyttar jag in hos en okänd kille som bor längre ner på bondi road och det där med att flytta runt är verkligen en speciell känsla. Det är påfrestande för psyket. Det är få gånger som jag blir så svag som då. Men jag vet att det är så himla nyttigt. Att bo med andra människor och hantera nya situationer. Det gör en tio gånger starkare inför nästa gång.

Och som vanligt när man är i jobbiga perioder så längtar jag hem. Längtar till tryggheten som funnits med mig hela tiden här men som ändå varit så långt borta. Längtar efter någonstans tryggt att komma hem till. Till en stor säng att sova i och en varm kram från mamma. 

Men när allt känns stort och läskigt tänker jag på hur glad jag är över att jag tagit mig hit och att den här resan inte hade varit lika lärorik om det inte uppstod lite uppförsbackar då och då. Och fastän det kanske inte slutar göra ont eller vara jobbigt för det så finns det någonting litet som får det att kännas lite bättre. 


HOME IS WHEREVER I'M WITH YOU

Folk har börjat lämna Sydney. Det märks. Stränderna kryllar inte längre av människor på helgerna och nattklubbarna är inte längre omöjliga att komma in på efter klockan elva. Det är nu höst här men det märks inte alls. Det är fortfarande kokhett utomhus (och även inne) men på något sätt lite svalare.

Att många lämnat Sydney och rest iväg ger en känsla av att det här kapitlet snart börjar närma sig sin sista sida.
Här kommer iallafall några bilder ifrån de senaste dagarna: