Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Q/A - TRE FRÅGOR

Kan inte du komma med musiktips är du snäll? :)
Kolla mina spotifylistor, dem är offentliga! Viggosoet heter jag (hehe)

Vart har du köpt ditt snygga mobilskal?? :)
Det är från 3 details. Finns i svart och vitt, helt underbart!
 
Varför har du inte mens? Kram
Jag käkar hormoner så jag slipper den helt!

Q/A - TVÅ FRÅGOR

Men oh vad bäst du är! Vad är dina planer nu efter gymnasiet? Puss
Som det ser ut nu så kommer jag vara kvar på Lagerhaus till Januari 2015. Jag är väldigt kluven i vad jag vill göra nu och allt är absolut inte klart ännu men min plan är att resa iväg nästa höst, så tills dess blir jag förmodligen kvar i Sverige. Tids- och pengarmässigt skulle det mest optimala för mig vara att resa iväg i början av nästa år men av andra skäl känns det bättre att resa till hösten. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb och känner att den trygghet jag har nu ger mig bra förutsättningar till att utvecklas och bli friskare i min ätstörning. På ett år är jag säker på att jag kommer vara mycket friskare, men att kasta mig ut i världen om ett par månader känns inte helt rimligt för hur min situation ser ut just nu. Jag behöver mer tid och därför tänker jag ta möjligheten att jobba på ett jobb som jag älskar i ett år till (om möjligtheten finns dvs!). Mitt jobb är nära, (direktbuss 10 min) perfekta arbetstider för mig i, underbar arbetsmiljö och företag. Att plugga vidare kommer nog inte komma på tal på ett bra tag :)

Vart är klänningen ifrån? Jättefin! :) <3

Åh tack finis! Tyvärr så har jag inget svar. Men jag har en viss besatthet av fodralklänningar trots att jag oftast inte använder några av dem som hänger i mitt rum (köper men använder inte?) och denna var en av alla jag köpte i Spanien förra sommaren. Ett riktigt kap för 12 euro! (sånt minns jag)

Q/A - TVÅ FRÅGOR

Hej!

Hur berättade du för dina vänner om din ätstörning och behandling och hur reagerade dom? Har du tappat några vänner eller tog några avstånd? Ska på första behandlingsmöte imorgon och är så rädd. Mina vänner vet inte heller om det och hela problemet och är så rädd att dom ska ta avstånd.

De flesta av mina vänner (mina närmsta) hade insett att det var något tokigt med mig innan jag själv ens hade kommit till insikt om min ätstörningsproblematik. De personer som var "hårda" mot mig och sa det jag innerst inne behövde höra tog jag i början avstånd ifrån. Jag var inte redo att höra från andra att jag behövde hjälp när jag själv inte ens trodde det var något fel med mig. Det tog lång tid för mig att acceptera och bearbeta det som hände mig, det kom som en blixt från klar himmel och utan att jag visste om det hade jag satt mig i en situation jag aldrig trodde hade kunnat drabba mig. Men desto längre tid som gick, desto lättare hade jag för att prata om ätstörningen. Med mina närmsta tjejer har jag nog aldrig haft ett konkret första samtal om mina problem utan det föll sig naturligt att något var fel i och med min viktnedgång osv. Dem var, och är, med mig under hela resan och förstod vad som försegick utan att jag behövde lägga orden i deras mun. Umgås man hela tiden så lär man känna av varandra och många av dem förstår utan att jag behöver förklara så mycket. Sedan har jag givetvis förklarat mer på djupet vad mina problem handlar om och hur dem kan hjälpa mig, men det är liksom allt annat i mina vänskapsrelationer något man delar med varandra. Jag är inte personen som kan hålla in på känslor men heller inte den som lägger över mina problem på mina vänner.

När det kommer till behandlingen så föll liksom det sig naturligt för mina vänner. Jag berättade väl för dem att jag sökt hjälp och mer därpå, men väntetiden var då väldigt lång och det gjorde att starten låg väldigt långt fram. Men jag kunde inte önska mig bättre reaktioner från mina vänner. Dem lyssnade, förstod så gott dem kunde, ställde frågor och var allmänt underbara. Det gör dem fortfarande. Självklart har det varit jobbigt med vänskapsrelationerna under perioder då jag mått som sämst, men ingen av mina närmaste vänner har tagit avstånd eller ställt sig vid sidan och bara tittat på. För det är jag så tacksam. När det var som värst kunde jag inte ens gå ut och äta middag med mina vänner utan hittade på bortförklaringar för att slippa. Det slutade med att jag och en nära vän satt och grät i telefonen i en timme eftersom hon förstod att jag hittade på. Och någonstans där, när jag kom på att jag inte hade umgåtts med dem på hur länge som helst och hade noll koll på vad som hände i deras liv, var jag nära på att förlora dem som betydde mest för mig. När jag insåg att min ätstörning förstörde alla mina relationer och jag snart inte skulle ha några kvar om jag fortsatte på samma spår, då var jag tungen att göra ett val. Självklart har jag glidit ifrån människor under de här 3 åren men inte just på grund av ätstörningen.

Förstår att du känner dig rädd men jag lovar att det du gör är det rätta. Att söka hjälp är starkt och det kan ingen ta ifrån dig. Nu vet jag inte vilken relation du har med dina vänner, men om dem är bra kompisar så kommer dem inte ta avstånd. Dem kommer stötta dig utifrån deras villkor och hjälpa till så gott dem kan. Jag tycker du ska berätta för dem vad du känner för jag lovar att dem säkerligen inte känner som du tänker. Lycka till fina du, jag tror på dig!

Var har du köpt klänningen ? :)

Bikbok!


Q/A

Fina du! Vart är dina skor köpta? sjukt snygga!

Vad glad jag blir! Jag är själv helt kär och dem kommer från Scorett faktiskt :)
 
Hej tjejen! Du är så grym och nuförtiden bara lyser det om dig! Men jag har en fråga, hur klarade du det här? Hur orkade du med en viktuppgång och att din kropp kanske förändrades lite? Inget ont, för du är skitsnygg och så stark och så mycket bättre nu, men det känns som om jag har en fett skev kroppsbild och bara hamnar längre och längre ner i min sjukdom, ortorexi, varje dag. Kramar från ett stort fan

Åhh vad rörd jag blir av dina fina ord men samtidigt ledsen över att höra att du också lider av en ätstörning. Ska göra mitt bästa för att försöka sätta ord på det jag känner inombords.

Såhär är det, jag vill verkligen understryka att jag fortfarande varje dag kämpar med att acceptera allt som viktuppgången innebär. Vissa dagar känns allt hopplöst och extremt tufft men andra dagar är jag evigt tacksam för allt slit jag lagt ner eftersom jag verkligen sett att det gett utdelning. Men jag kämpar hela tiden med att kontrollera, hantera och vända negativa tankar till positiva - för det är just tankarna det handlar om. Det du tänker om dig själv och sättet du ser dig själv på är avgörande faktorer för huruvida du med tiden kommer att kunna acceptera exempelvis en viktuppgång eller inte. Med tiden blir det lättare men går man inte till botten med problemet tar det betydligt längre tid. Jag tror att arbetet med relationen till sig själv (att bli sin egen bästavän) är nyckeln till acceptansen som lägger grunden för att man orkar. Desto sundare relation man får till sig själv ju bättre mår man och då blir förändringar hos sig själv både på ut- och insida lättare att hantera.
 
För att lyfta fram sunda tankar inom mig behövde jag till en början utesluta sådant som triggade igång ätstörningen (i högsta möjliga mån), omringa mig själv av hälsosamma förebilder (likväl i media som i verkligheten) som framhävt mitt friska jag och tillsist rannsaka mig själv. När jag gjorde detta blev det lättare att acceptera den jag är och därmed också de förändringar som skedde i min kropp. Dagar jag kände (och fortfarande känner mig) tjock och ful ställde jag frågor till mig själv som hänvisade till allt det positiva jag ständigt omringade mig av. Dök det upp en tanke om hur jag måste gå ner i vikt så var jag snabb på att kontra med ett positivt påstående som: "men jag har aldrig varit så olycklig som när jag vägde som minst, så varför gå ner i vikt?" eller "jag vet att lyckan inte sitter i siffran på vågen". Gör man detta till en rutin (vilket kräver en hel del övning och ansträngning) så blir det svårare för hjärnspökerna att ta över och faktiskt få oss att agera. Summan av kardemumman handlar om acceptans. Lär man sig inte att acceptera sig själv precis som man är så kommer problemet man bär på aldrig bli lättare.

I mitt fall har viktuppgången varit fruktansvärd. Jag har alltid haft en ohälsosam relation till vågens siffra men det var för två år sedan ångesten blev outhärdlig och besattheten begränsade mig i vardagen. När jag vägde mig för första gången hos Capio i höstas trodde jag att jag skulle dö, och då menar jag verkligen dö. De där kilorna jag hade gått upp orsakade den värsta ångesten jag någonsin upplevt och jag grät en hel helg i sträck utan att tårarna slutade rinna. Ingenting kunde få mig att må bättre och allt kändes meningslöst. Och hur många gånger jag än var tvungen att fortsätta väga mig så blev det inte mycket lättare för enligt min erfarenhet kan man inte lära sig att acceptera det som står på vågen om man inte börjar inifrån. Under hela behandlingen jobbade jag hårt med maten, träna mindre och väga mig regelbundet men det var först när jag började jobba med tankarna som en stor förändring skedde. När jag själv började förstå att det är acceptansen gentemot mig själv och den jag är som kommer göra viktuppgången lättare. Som faktiskt kommer göra mig frisk!

Nu blev det ett långt svar här men jag kände att det behövdes. Som några sista ord vill jag bara säga att: ge inte upp. Det tar sin tid, det gör det men jag lovar dig att jobbar du med insidan, omger dig av positiv energi, ser till att skaffa dig ett förråd med positiva påståenden som du kan använda när hjärnspökerna invarderar, då kommer du göra framsteg, jag lovar! Och kroppsbilden - den finns nog inom oss alla. Den där skeva synen man har på sig själv. Jag har tyvärr inget svar på det för jag lider själv av samma sak. Kämpar med att försöka få bort det skeva i sättet jag ser på mig själv men det är ju fruktansvärt svårt. Om det skulle uppskattas kan jag ta upp det i ett enskilt inlägg senare? Kramar till dig!!

Kan du inte göra en liknade lista fast din egen o du ger recept på olika sallader o frukost ! För allt du äter ser så Hilma gott ut, men vad ska man ha för ingredienser i tex dressingen du brukar ha på salladen o vad du har i salladen o smoothien tex :)

Aboslut kan jag göra det!! När jag fått upp lite idéer i huvudet så kan jag sätta ihop ett inlägg :)

Shit vad bra du är! Så super stark, snygg, ja det strålar om dig! Hur gjorde du? Jag är själv och fastän jag försöker så trillar jag bara längre och längre ner i ortorexia träsket :( och något jag även tycker är jätte jobbigt är att äta med min familj, speciellt om jag är den ända som äter, t.e.x om jag vill ha kvällsmål etc, snälla hjälp snygga starka du!

Tack vännen! Känns underbart att höra samtidigt som jag fortfarande känner mig väldigt dålig och sjuk i tankarna. Men som sagt, man blir blind för hur långt man kommit :) Svaret på första frågan har du ovanför. Att äta med familjen: jag vet, visst är det jobbigt. Jag total vägrade förut men har successivt lärt mig. Tänk såhär: alla har vi olika behov, olika matvanor, olika synsätt. Det som är rätt för dig är kanske "fel" för en annan och tvärtom. Jag kan fortfarande ibland få känslan av att min familj dömer mig när jag äter men mycket av de tankarna sitter hos en själv. Känner du igen dig? Att man tror att familjen tycker att man äter jätte mycket, att dem inte ska tro att man mår dåligt, att dem rannsakar en.

Viktigt att tänka på är att de flesta med ätstörningar är väldigt beroende av deras mattider. Jag äter inte som någon av mina vänner. De flesta av mina kompisar exempelvis äter efter hunger och känsla. Dem tänker inte efter. Jag däremot, jag äter regelbundet (jag säger inte att det ena är bättre än det andra) och skulle inte exempelvis kunna gå och ta en chokladkaka efter lunchen bara sådär. Det jag menar med detta är att man ibland kan jämföra sina portioner med andras utan att tänka på att den andra personen kanske går och småäter efteråt. Förstår du? Försök att prata med någon i din familj om detta, för som sagt, ingen kan läsa ens tankar. Utgå ifrån dig själv och se till helheten. Idag är det inga problem för mig att äta med min familj (åtminstonde inte när det kommer till vanligt mat) och det handlar mycket om att jag har tagit upp detta med dem och lärt mig at mycket av det ligger hos mig. Jag har tankar som jag tänker som mina föräldrar inte tänker trots att jag tror att dem tänker det. Som att jag skulle äta onyttigt. Eller att jag skulle vara tjock. Mina föräldrar tycker inte det för det är jag själv som printat in det i mitt huvud, och försöker man att förstå det blir det lättare att ta itu med problemet. Kram på dig!


Q/A - hur behandlingssamtal går till

Du är såå stark!
Har själv problem med mat och vikt, mer bulimi. Inte fått diagnos, ännu. Har iallafall berättat för min diabetesläkare och psykolog, som ville skriva remiss till psykiatrin/ätstörningsenhet. Tackade inte ja för är så rädd och skäms. Vill bli av med mitt beteende och tankar men tycker det är såå pinsamt att komma med en ätstörning och inte vara underviktig. Vet att det sitter i huvudet men är så rädd.

Hur går det till egentligen på första samtalet?
 
Hej fina fina du. Tack så hemskt mycket för dina ord. Tråkigt att höra att du hamnat där du är men vad bra att du insett att du behöver hjälp och berättat för åtmistone några, trots att det är jobbigt. Att skämmas är du inte ensam om och att vara rädd, det är vi nog alla, men givetvis är känslan likadan trots att många delar den.

Visste du att den vanligaste ätstörningen är ÄS UNS? De flesta som har ätstörningar syns det inte på. Många ser friska ut men behandlar varken sig själva eller deras kroppar hälsosamt. Ätstörningar är inte det som syns utanpå trots att det många gånger kan reflektera det som försegår inuti, utan det är en psykisk sjukdom som man kan ha oberoende av hur man ser ut. Oavsett om man är underviktig, överviktig eller normalviktig (alla är vi jätteviktiga!). Jag vet att det kan låta som tomma ord för det man känner känner man ju. Jag kände också skam förut över att att det inte precis syntes på utsidan att jag var sjuk och trodde därför att andra trodde att jag "hittade på allt" men för mig handlade det väldigt mycket om att jobba med mig själv och lita på det jag kände och fortfarande känner.

Jag kan säga att jag var hur nervös som helst inför första samtalet men när jag kom dit så blev jag så väl bemött att all nervositet nästan försvann. Först brukar det vara bedömningssamtal då en behandlare ställer frågor om ens problem, vad man vill ha hjälp med etc. Är man under 18 år så måste ens föräldrar vara med. Detta samtal kan ses som det "första" men det är egentligen bara en introduktion. Det första riktiga samtalet med en psykolog var för mig väldigt lättsamt och det tror jag att alla kliniker försöker efterstäva. Det handlade om att lära känna varandra, berätta om sig själv, lägga upp en plan och så berättade även behandlaren väldigt noga om hur dem på centret jobbar.

Jag vill så gärna förklara att du inte behöver vara rädd men vet inte hur eftersom inga ord riktigt hjälper. Men jag vill att du ska veta att det är utbildade människor som kan väldigt mycket inom ätstörningar och därav har mycket erfarenhet. Vi med ätstörningar har ofta tendens till att vara hårda mot oss själva, döma oss och tänka på vad alla ska tycka och tänka, men tro mig, allt dem som jobbar inom vården vill är att hjälpa. Dem dömer oss inte som vi dömer oss själva och dem tror definitivt inte att vi hittar på eller ljuger fram någonting. Sedan är dem också enligt min erfarenhet väldigt måna om att man tänker i dessa banor som du nämner, "att man inte är smal nog för att få hjälp", och jag lovar dig att med rätt hjälp så kan man komma ifrån de tänket. Det går! Kram på dig.

Q/A - TVÅ FRÅGOR

Åker till London imorgon! Vad ska ni göra där?

Nej vad kul :) Vi ska göra allt möjligt. Jag ska shoppa galet mycket eftersom jag i princip inte gjort det något det senaste året. Men sedan ska vi också självklart turista (jag har aldrig varit i London) och se oss runt. Vi blir borta fredag dag till måndag natt så det är ändå en rätt lång weekend!

Vart köper du den här maten? :D Finns den i täby c? Tack för en bra blogg, ha en fin tisdag!

Jag köper den i Sollentuna Centrum, vad jag vet så finns fiket Café Stockholm också i Väsby med inte i Täby tror jag. Tack och detsamma! :)


Q/A - TVÅ FRÅGOR

Det var ju sjukt dålig service! 
Igår reklamerade jag ett par löparskor hos stadium(inköpta i september) och fick det beviljat trots att skadan "inte riktigt är något man brukar reklamera för" så som han själv uttryckte det i butiken, men troligtvis gick han med på det för att behålla mig som kund, för jag hade ju inte gått tillbaka annars, eftersom jag hade inte förorsakat skadan själv och det var ingen normal nötning som skulle ha uppkommit på de 3-4 månader jag har hunnit använda dem (alltså inte under vintern) - dvs inte acceptabelt när man köper skor för mer än 1000 kr! Glad i hågen trippade jag hem med nya skor som passade ännu bättre än de jag hade innan! 

Hoppas det löser sig för dig!

Att godkänna en reklamation, trots att säljaren inte anser det vara ett ursprungsfel, det är helt rätt gjort. Kunden har alltid rätt, oavsett, och därför förstår jag mig inte på butiker som ska vara så noga när det kommer till reklamationer. Som du säger, ett par löparskor för över 1000-lappen ska hålla i minst ett år. Jag reklamerade ju mina löparskor för två månader sedan och trots att jag inte hade ett kvitto (tog kontoutdraget) så fick jag ett par nya skor, och givetvis tjänar dem på det i längden, en nöjd kund är alltid det bästa.

Att budo-fitness inte ansåg att min reklamation var godkänt är helt obegripligt. Att dem sedan tror att jag ska gå därifrån och inte säga ifrån tycker jag är ännu sjukare. I förrgår ringde jag dem och informerade dem om hur fel dem hade gjort, vad som står i lagen och att mina byxor ska kunna reklameras alla dagar i veckan. Svaret jag fick var: "du får prata med vår butikschef". Jag mejlade då honom direkt och gav mitt nummer till killen jag pratade med i telefon så chefen skulle kunna ringa mig. Han jag pratade med sa att chefen skulle ringa igår men ingen ringde igår. Så idag ringde jag igen och fick svaret "ring igen imorgon". 

Jag har aldrig blivit bemött såhär dåligt och kommer aldrig handla hos dem igen. Hoppas verkligen att dem snart kan erkänna att jag har rätt och ge mig ett byte till nya byxor.
 
Vad roligt att det gick bra för dig! :)

Hejhej! Tror du att man kan reklamera ett par trasiga skor från löplabbet med bara kontoutdrag? Hittar verkligen inte kvittot :(

Ja absolut. Butiken har ingen skyldighet att ta emot en reklamation utan kvitto men oftast är dem snälla! Var bestämd och trevlig så går det nog bra! :)

Q/A

Kan inte låta bli att fråga om du har pojkvän? :) Skivan såg jätterolig ut :D

Jag tror jag vet vilken bild du syftar på ;) Jag är så singel som man kan bli, Victor som ibland brukar dyka upp på bilder här är into killar hihi. Tackar, den var så lyckad!

Hej!
Först måste jag säga att jag har följt din blogg ganska länge nu och vilken förvandling du gjort med din ätstörning och allt! Keep up girl!

Sen har jag hört att man inte ska träna mer än 2 muskelgrupper på samma dag/pass? Stämmer detta och hur gör du? Är det ok att träna tex, armar, mage och ben på samma pass?

Jag har väldigt stor varation i min träning just nu, vilket jag vill bibehålla för att inte hamna i beteenden som är dåliga för mig, och därmed tränar jag inte ren styrketräning ute i gymmet mer än en gång i veckan. Det varierar självklart men att träna det som jag känner för är a och o för tillfället. Därav delar inte jag upp mina muskelgrupper som jag gjorde förut, eftersom jag inte tränar styrketräning ute i gymmet alla dagar i veckan. Tränar man däremot styrketräning ute i gymmet väldigt ofta anser jag att dela upp sina muskelgrupper kan rekommenderas. På så sätt får musklerna vila upp sig inför nästan vecka om man nu exempelvis har ett schema man följer.

Så för att tydliggöra: eftersom jag tränar styrketräning på olika sätt och inte bara ute i gymmet så väljer jag att se den ur sin helhet även när jag är ute i gymmet själv. Det är inte ofta jag längre utför samma övningar likadant som för ett år sedan, ex. sitta i en maskin och jobba med armarna. Däremot har jag utvecklat många övningar som passar mig väldigt bra för att få med större delar av kroppen och spara tid. Istället för att kanske jobba med triceps med hjälp av hantlar väljer jag oftast gummiband så jag både får med rörligheten och kan jobba med musklerna under förlängning. Nu säger jag inte att detta är rätt, men snarare mitt sätt :) Jag tycker som sagt om att se kroppen ur sin helhet då det för mig är bästa sättet att uppnå en stark och glad kropp på lång sikt. Som svar på din sista fråga: självklart är det inte rimligt att du varken orkar eller hinner träna alla muskelgrupper på ett träningspass (jag väljer ju också ut vad jag vill fokusera mer på vissa dagar, bara det att jag ändå utför övningarna så pass att alla musklergrupper får jobba mer eller mindre i både balans, styrka och rörlighet) men det beror som sagt på hur man själv tänker. Jag tänker helhet och inte 10 övningar per muskelgrupp utan istället alla övningar där de flesta muskler är inblandade :) Kroppen är ju ett system som hänger ihop. Hoppas du fick svar på din fråga! Kram och tack!!


Hej hej du! Jag har sedan ca 1 tbx följt din blogg. Jag har nu varit ärlig mot mig själv och accepterat att jag har en ätstörning som rubbar och förstör resten av mitt liv (ej anorexia, bullimi, utan mer hetsätning och sen ingen mat alls två dagar i sträck, osv). Jag är nu trött på att leva på detta vis (haft dessa tankar ca 2 år tbx) och skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig. Orkar dock ej prata med mina föräldrar (än!) om allt detta, de har ibland svårt att förstå och sätta sig in i min situation. Så hur gör jag om jag vill prata med någon om detta, utan att blanda in mina föräldrar på en gång? Hoppas du svarar:) Tack för en bra blogg, du är grym! Sluta aldrig kämpa, kram<3

Vad modigt och starkt av dig att ha kommit till insikt om ett problem som du nu vill förändra. Styrkekramar till dig!

Självklart kan det vara jätte jobbigt att prata med föräldrarna när man är uppe i en process som redan är tuff, så att börja med det tycker jag inte är nödvändigt, som du säger. Har du möjligtvis någon förstående vän som du skulle kunna prata med? Det skulle kanske vara att rekommendera i första hand för att sedan gå vidare till: skolkurator? När jag upptäckte mina problem hade jag kontakt med en kurator på skolan för att få vägledning. Jag hade inte så bra koll på vad som var fel i mina tankar och mitt beteende så där fick jag det lite klargjort. Sedan hjälpte dem att kolla upp ätstörningskliniker i stockholm då dem ansåg att jag behövde professionell hjälp. Ungdomsmottagningen är också bra att börja att ta kontakt med. På dessa två ställen behöver föräldrarna inte bli inblandade utan ditt tillstånd (om det inte är livshotande) - men bup och ätstörningskliniker behöver dock föräldrarnas godkännande om du är under 18 år.

Jag tycker att du ska börja prata med någon vuxen på skolan (det låter klyshigt men jag lovar, det ska inte underskattas!) för att få vidare hjälp eller bara prata av dig och tillsammans hitta något som passar dig. Jag finns på min mejl: victoriaschattauer@hotmail.com så det är bara att mejla om du vill prata eller behöver hjälp. Du är superstark och modig som vågar ta tag i detta, jag tror på dig! Kram <3

Q/A - TVÅ FRÅGOR

alltså wääääää hur gör du din gröt?! vad är det för gröt?! alltså den ser sååå god ut har sätt den på flera bilder eller har jag fel?! dela meed dig!!!!!! :D :D :D

Gud vad kul att höra, den är underbar :) Jag kokar alltid upp fiberhavregryn med vatten för jag tycker det är tusen gånger godare än vanlig havregryn och sedan häller jag ner ett ägg och blandar. Därefter toppar jag gröten med en stor klick jordnötssmör, keso, banan, kokosflingor/kokos, chiafrön, mjölk och hallon om man vill. Den blir både mättande och helt AMAZING!

 Den kan se ut såhär
 Eller såhär
Eller såhär
 Eller såhär

Jag brukar variera den lite ibland med hallon/blåbär, kokos/kokosflingor, chiafrön/linfrön. Lika gott :)

Vad är det för biffar? recept ser gott ut :D

Det är kycklingbiffar som jag brukar göra ibland. Görs på kycklingfärs, ägg, dijonsenap, pesto, peppar och salt! :)


Q/A - TVÅ FRÅGOR

Hej! Jag ska snart börja på Capios öppenvård, och är ganska nervös. Hur fungerar det? Får man mycket krav på sig? Och hjälpte det dig? Jag är så rädd för att behöva släppa på kontrollen... Kram!

Hej finis! Jag var också väldigt nervös innan men jag lovar att det kommer gå bra. Alla där är supertrevliga och välkomnande!

Beroende på vilket problem man har så fungerar behandlingarna olika, men ett par centrala punkter är: regelbundna mattider, vägning och stepwise. Man får också förklaringar på vad som händer i kroppen när man svälter sig/bantar/hetsäter och vad som kommer att hända när man börjar äta/äta mer. Och dessa förklaringar skapar i sin tur en trygghetskänsla som gör att man vågar göra framsteg! Matdagbok är vanligt för att ens behandlare ska kunna ha koll på ens intag och praktiska övningar & hemläxor får man regelbundet (kan vara utmaningar som man ska göra under en vecka exempelvis).

Det är mycket som förväntas av en och därför måste man verkligen vilja bli frisk när man påbörjar behandlingen, men var inte orolig för det, man får mycket förklarat för sig och stöd på vägen för att klara av kraven. Dem ställer inte krav på dig som dem vet att du inte kommer klara av! Jag kan ge ett exempel, jag tänkte alltid: "men jag kan inte börja väga mig än, det är för jobbigt nu", "jag kan inte äta så där mycket än" osv. Min behandlare gjorde det dock klart för mig att jag inte kunde tänka så om jag skulle bli friskare, att skjuta upp på utmaningar fungerar inte i längden, utan det var bara att göra trots att det var jobbigt. Första gången jag vägde mig trodde jag att jag skulle DÖ, alltså på riktigt. Hela min värld var förstörd. Jag låg i sängen en hel helg och bara grät. Men det blev lättare med tiden. Sedan kommer det dagar då jag fuskade med utmaningarna, men det är något som alla som jobbar där är medvetna om kommer att hända, och ingen skulle någonsin blir arg, dem är på din sida och lyssnar i motgång som framgång. Kraven finns bara där för att hjälpa dig!

Behandlingen var både det bästa och värsta jag gjort. Idag är jag betydligt mycket friskare både mentalt och fysiskt tack vare behandlingen, jag har fått de verktyg jag behöver för att fortsätta kämpa och med tiden bli frisk på riktigt. Men jag ska inte bortse från hur jobbigt det var. Det är så det är, i början är det åt helvete men för att må bättre måste man först må sämre. Det gäller att aldrig ge upp hur dåligt man än mår!! Jag lovar dig, när du ser dina framsteg och att du sedan, sakta men säkert börjar må bättre, då kommer du verkligen tacka dig själv för allt jobbigt du gick igenom och utsatte dig för. <3

Jag känner att jag fick ut mycket av min behandling, det gör jag verkligen, men jag tycker inte att vi jobbade tillräckligt mycket med orsaken till mina problem (självkänslan) utan istället mer gick på fakta. Däremot när det kommer till att få tillbaka ett sundare tänk kring mat och träning så var behandlingen fantastisk. När jag började hos Capio vågade jag knappt ha en enda vilodag, orkade ingenting, var stressad konstant pga mina prestationskrav och jag vågade inte äta en enda potatis. Jag hade tappat mig själv totalt och därför har jag så mycket att tacka dem för. Jag fick verkligen lära mig att utgå ifrån mig själv, tänka lagom, äta normala portioner och få perspektiv på saker och ting! Vilket jag är djupt tacksam för.

Den där jävla kontrollen är hemsk - men enda sättet att bli av med den är att ändra de mönster som skapar kontrollbehovet. Tro på dig själv, du kommer inte tappa kontrollen hur mycket du än tror det. Kram på dig och lycka till!!!

Du säger ofta att du går runt hungrig, varför äter du då inte mer? Säger detta för att jag bryr mig och vill inte att du ska behöva gå hungrig i onödan ;)

Sad but true - jag har en uppfattning av att jag redan äter väldigt mycket och jag har svårt att lyssna på kroppen och vad den behöver. Eftersom jag fortfarande jämför mig väldigt mycket med hur jag åt förut så förstår jag ibland inte hur jag kan behöva äta "mer" när jag inte ens tränar lika mycket som förut, förstår du? :) Måste jobba med den biten, tack för att du bryr dig sötis :D 

Q/A - TRE FRÅGOR

För ett par veckor sedan skrev du att du var överlycklig eller något likande för att du hade hittat någonting på blocket eller vad det nu var. Väldigt nyfiken på detta, du sa att du skulle berätta, men det blev aldrig av. Kan du berätta nu?

Vad roligt att du minns det, själv har jag försökt förtränga det eftersom det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig.. ;) Det var ett par nike free run skor som jag hittade på blocket och tänkte köpa, men som senare visade sig vara falskt. Jag pratade med säljaren och han skickade bilder till mig och var snabb på att svara på mejl. Men när det kom till frakten så ville han att jag skulle sätta in pengarna först men jag föreslog att använda ett avtal som blocket.se använder sig av för säkrare frakt, men då slutade jag svara på mina mejl.

Väldigt synd men också tur, ville dock verkligen ha de skorna. Har letat efter dem i minst ett år! :( 

Kan du tipsa om nyttigt bröd som finns att köpa i vanlig afffärer? Såna som inte har mkt kolhydrater i sig :) vore grymt!

Hmm.. Försöker inte tänka på nyttigheten i de bröd jag köper men självklart så väljer jag ju oftast bröd utifrån just "nyttighetsgraden" eller vad man ska säga. Jag brukar köpa två olika fazer dubbelbröd som jag tycker är goda och känner mig bekväm med, dem är mjuka och finns att köpa på ica maxi :) Sedan har jag ätit frökusar några gånger nu och dem är jag helt förälskad i, mycket fibrer i vilket är bra för magen. Bröd med färre kolhydrater i sig skulle väl isåfall vara de lchf bröd (low carb) bröd som säljs i vanliga matbutiker men annars så skulle jag säga att wasas mjuka bröd (de med grön, lila och röd förpackning) är tusen gånger godare och också har ett lågt kolhydratsinnehåll. Kram på dig!
 
Alltså det där med att reklamera! Kan du berätta mer. Tjänar du något på det? Låter spännande!!

Reklamation är ju i grunden att lämna tillbaka en vara för att det är något fel på den som man som kund inte själv har orsakat. Kan vara att den blivit missfärgad trots att man tvättat den rätt, att den inte hållt så bra som det står att den ska, osv. För ungefär två år sedan åkte jag till USA själv över sommaren och då var jag i behov av pengar. Min syster har reklamerat sina prylar i många år så jag gick igenom mitt rum och hittade massvis av saker som kunde reklameras. I de flesta fall är det bra att ha kvitto på det du vill reklamera, men när det kommer till stora företag, så som h&m behövs det inte alltid eftersom den varan bara går att köpa hos det företaget och h&m lappen oftast sitter kvar i nacken. 

Hur som helst så fick jag den sommaren ihop cirka 3000 kr i handen på bara reklamationer. Och tillgodokvitton utöver det eftersom alla butiker inte ger tillbaka kontanter pga. olika skäl. Sedan när jag kom hem så upptäckte jag väl att reklamationer är något som vi alla borde bli bättre på, och något de flesta inte är så medvetna om. 

De flesta, exempelvis mina vänner är rädda för att gå till butiken och klaga på varan, men för det första så är dem nästan alltid trevliga, och om dem inte är det så är det dem som gör tjänstefel. Kunden har ALLTID rätt och företagen är oftast medvetna om att dem tjänar på att godta reklamationer i det långa loppet. Blir jag bra bemött så talar jag ju om det för mina nära!

Jag är väldigt medveten om butikers skyldigheter, och därmed också min rättighet till att reklamera det jag köpt, vilket gör att jag sparar mycket pengar. Går något av mina saker sönder brister jag alltid ut: "det här är inte okej!" och så letar jag reda på kvittot och går till butiken. Alla gånger talar jag inte helt sanning, vissa gånger har jag kanske kryddat till det lite och legat bakom skadan själv men det säger jag givetvis inte.. ;)

Det man ska tänka på när man reklamerar är att:
- Behåll alltid kvittot för att vara på den säkra sidan - kontoutdrag fungerar ibland men inte alltid. Och vid dyrare varor, så som skor för över tusenlappen så kan det vara bra att ha ett kvitto att visa upp
- Var bestämd och visa att du vet vad du har rätt till och inget mindre än så

Några av de dyrare saker jag reklamerat:
- Ett par dyra klackskor som jag råkade ta sönder på en nyårsnatt för två år sedan (fick nya) 
- Mina marc jacobs jeans som jag fick ett tillgodokvitto för på jackie för 1400 kr
- två dyrare ballerina skor från scorett
- Ett par casallbyxor för över tusenlappen
- mina wesc hörlurar som gjorde att jag fick ett par nya

Billigare saker jag har reklamerat:
- tusentals hörlurar från teknikmagasinet
- budget tröjor/blusar/linnen
- träningskläder som tappat färg/gått sönder
- budget jeans som gått sönder i sömmarna
- bh:ar i massor

Saker jag ska reklamera:
- mina michael kors jeans som jag varit och klagat på som förhoppningsvis kommer gå igenom
- mitt mobilskal från 3 som har börjat glappa
- mina asics löparskor som fått hål framme vid tårna


Q/A - TVÅ FRÅGOR

Vi hör aldrig något om din träning längre..saknar den bloggen, saknar dina framsteg både genom behandlingen, och hur mycket starkare du blir genom den, och för över det till träningen. Visa oss!

Hej fina du! Jag är fullt medveten om att jag varit relativt frånvarande ifrån bloggen på senare tid både i hur min behandling går och vad/när jag tränar, men det är medvetet, till viss del. Först och främst så har jag själv drabbats något offantligt av träningshetsen som försegår i dagens samhälle och jag vill inte vara en del av den och därför har jag valt att inte prata så mycket om min träning. En annan bidragande orsak är att jag velat avdramatisera tränings- och matdelen i mitt liv och därmed provat att skriva mindre om det för att normalitisera hela den delen av mitt liv. Som sagt, jag är osäker i hur jag påverkar er med mitt skrivande, men jag tänker även på mig själv och vad jag mår bäst utav. Behandlingen är absolut något jag kan skriva mer om, framsteg jag gör i vardagen med fokus på hälsosamma val och inget "titta på mig, jag har tränat idag och jag är så svettig", det känns inte längre okej för mig. Ni får gärna ge tips på vad ni skulle vilja läsa mer utav. Vardagsval som att jag tex. tog ris idag på lunchen i skolan trots att det var så sjukt jobbigt? Och när du skriver träning, vad vill du då att jag ska skriva om? :) Kram på dig!

Hej tjejen! Jag vill bara börja med att säga att du är riktigt stark som kämpar på. Du gör framsteg varje dag och vi som följer din blogg känner det nog mer än dig :) För ca ett år sedan började jag utveckla en ätstörning, ortorexia, jag har fått hjälp av behandling och är mycket bättre nu. Men under denna tiden förlorade jag många vänner, nästan alla mina vänner, det verkade som att de inte förstod att jag hade det riktigt tufft under behandlingen och att jag därför var ledsen. Så de sa mest att jag blivit tråkig och så vidare, och nu försöker jag hitta tillbaka till dem och jag har snackat med de, men det är jag som får ta initiativ till allting. Jag får jobba för att få dem tillbaka, jag frågar dem om de vill träffas men de svarar alltid att de inte kan, och det är alltid jag som frågar. Det känns som att de har glömt mig, och att jag inte är viktigt längre. Jag har alltid varit en bra vän, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Kramar från en norrlänning, Sara

Hej! Tack så hemskt mycket, det värmer i hela mig. Jag blir ledsen av att höra det som du drabbats av men vad skönt att du kommit en bit på vägen. Det är ju vanligt det där med att isolera sig och det är ju något som kännetecknar ortorexi. Absolut så är det svårt för andra att förstå ätstörningar om man själv inte har en, så jag förstår att dina vänner kanske inte förstod allt du gick igenom men däremot tycker jag att dem borde ge dig en chans att "komma tillbaka". Som vänner ska man stötta varandra i glada som tuffa tider! Om jag var du skulle jag prata med dem uppriktigt och säga vad jag tyckte så får du ta det därifrån. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt, hela situationen, men försök att prata med dem och se hur dem reagerar. Är dem bra vänner så tycker jag att dem borde ta det bra, i en relation ska nämligen inte en part bara hela tiden behöva anstränga sig, det fungerar ju liksom inte i längden. Styrkekramar till dig!

Q/A

Jag undrar hur man raderar sitt instagramkonto? Har inte lyckats hitta den funktionen!

Vad jag vet så måste man logga på instagram via datorn för att kunna ta bort sitt konto! Väl där så trycker du på konto i högra hörnet och då kommer det upp "radera konto". Hoppas det går bra!

Vart är den ifrån?????

Klänningen kommer ifrån chicy.se :)

Hej!! Tycker din design är super fin och jag undrar hur du gjort för att ha din meny över hedern? :)

Faktum är att det är en gratisdesign som jag ändrat om lite, men du hittar designen HÄR!

Q/A


Grymt snygga träningskläder, vart ifrån? har du något tips på vart man kan köpa matchade träningskläder?

 Tackar!! Detta set är faktiskt mina absoluta favoriter of all times. Jag köpte dem i Kalmar på intersportia men dem säljs inte där i vanliga fall, det var något undantag tror jag. Märket är freddy och dem har helt fantastiska träningskläder! Passformen är underbar och alla deras byxor framhäver rumpan (lyfter upp!) och det tackar man ju inte nej till ;) Just träningskläder från märket Freddy går att köpa på fitnesslifestyle butiken i Stockholm men enklast är väl att gå in på deras hemsida (länk här). Jag har funderat ett bra tag nu på att beställa ett nytt set men eftersom jag har haft ett förbud på att köpa träningskläder så har jag väntat med det. Ni kanske har lagt märke till att jag inte köpt nya kläder på väldigt länge?

Q/A

Hej! Jag genomgår också en behandling. Men dock så hatar jag den. Jag vill avsluta. Jag vill behålla min låga vikt. Men jag har inte haft min mens på ett tag. och det oroar mig mycket. Så samtidigt vill jag ha tillbaka den- hur känner du? Är inte du väldigt orolig och vill ha tillbaka din mens?

Tack för den här kommentaren vännen! Är anledningen varför du vill sluta för att det är jobbigt eller beror det på att själva behandlingen i sig är dålig? Kämpa på! Det där med mens, det är viktigt. Det är väl något vi alla vet - det är ju något man bara har! Eller? När man experimenterar med vikt, mat och träning så att det går till överdrift, då kan det lätt bli så att man förlorar mensen. Och ja, det är olika för alla vad som krävs för att det ska ske. Men den gemensamma faktorn är att det är obalans i kroppen. Något är inte som det ska!

Innan sommaren ville jag verkligen inte ha tillbaka min mens, och då hade jag varit utan den i drygt ett år. Jag såg det som ett bevis på att jag "kämpade tillräckligt hårt" (ville alltid vara snäppet striktare än alla andra) och var diciplinerad. Mens var ingenting jag behövde, förtjänade eller ansåg viktigt. Men jag insåg väl någonstans där ändå att det var en osunt förhållningssätt. Idag kan jag förstå att det är sjukt att tänka sådär men ändå kan jag inte låta bli ibland. Jag har aldrig varit orolig för att min mens har varit borta - snarare glad. Konstigt nog. För cirka två månader sedan så fick jag mens för första gången igen efter 1,5 år och då hade det gått ungefär ett halvår sedan jag var som striktast. "Nej" tänkte jag. Det tog ett halvår för mig med mer mat och mindre träning för att få tillbaka den, så jo, jag har haft den en gång! Men sedan dess har jag inte haft den.

Grejen är att jag än idag inte riktigt känner att jag vill ha den. Men det är ett tecken på att kroppen fungerar som den ska när man har sin mens - och det ska man inte förneka! Jag vill tänka att jag vill ha den - men jag ska inte ljuga. Jag brukar ibland gå och hoppas på att jag inte ska få den igen, just för att jag faktiskt känner mig "duktigare" när den är utebliven. Sjuka tankar alltså. Osunda! 

Jag förstår att du är orolig men det bästa du kan göra för att få tillbaka din mens är att äta normalt och träna normalt (varken för mycket eller för lite). Ibland måste man dra ner på träningen till 2-3 dagar i veckan och öka matintaget/variera. Ibland måste man gå upp i vikt. Den vikten är olika för alla. Men kom ihåg att det tar tid, ha tålamod. Kram på dig!

Q/A - TVÅ FRÅGOR

Hejsan! Jag undrar hur man riktigt ska äta när man vill bygga muskler och bli mera vältränad. När ska man äta kolhydrater och när ska man inte och hur tätt inpå träningen kan man äta? (jag brukar delta i cirkelträning och löper ibland)

Hej på dig! Jag ska försöka besvara din fråga så gott jag kan. Helt ärligt så vill jag inte gå in på djupet då jag har erfarenhet av att för mycket kunskaper om speciellt kost kan göra skada men på ett ungefär så funkar det såhär: Överträna inte, dvs. träna inte varje dag och tro att du ska bygga muskler. Kroppen behöver vila och det är underskattat! Lägg träningen på den nivån du känner att du kommer kunna hålla i längden. Cirka 4 dagar i veckan tycker jag är en nivå som kommer ge dig energi och ge musklerna vila så att dem kan återhämta sig och växa. För att du ska orka träna och få ut det mesta av träningen så bör du äta rätt. Men vad är rätt? Enligt min erfarenhet så är lagom bäst, så jag skulle säga: uteslut ingenting ur kostcirkeln. Försök att hålla dig till så färska livsmedel som möjligt, ät bra proteinkällor och kolhydrater och var inte rädd för rätt fetter. Alltihopa är rätt lätt om man inte gör det så svårt för sig själv. 

Ska du konditionsträna så försök att äta åtminstone 1,5 timme innan träning men om det är styrketräning så räcker 30-45 minuter innan utan att det ska påverka träningen negativt. Många har en tendens till att ta träning & kost steget längre och kör stenhårt i 3 månader och sedan lägger dem ner totalt - därför tycker jag du ska försöka hitta sättet som fungerar för dig och inte bara lyssna på alla nya rön på hur, när och var man ska äta osv. Känn av vad din kropp behöver och ge den näring för att orka! Räkna INTE kalorier utan se till att få i dig mat med kvalité. För ett år sedan hade jag nog svarat annorlunda på denna fråga men eftersom jag gått igenom mycket inom träning och kost det senaste året så vill jag inte uppmuntra någon till att utesluta livsmedel, träna varje dag eller anpassa hela sitt liv till att bygga muskler - men jag hoppas svaret var ok!

Frågade hon som intervjuade dig varför du slutade på mcdonalds? Vad svarade du i så fall? :)

Nej, hon frågade bara lite om hur länge jag arbetade där och sedan byggde jag vidare på det och så något i stil med att det var en bra erfarenhet, roligt, givande och lärorikt men att jag i och med 18-årsdagen ville utmana mig och arbeta i butik! :) 

Q/A

Hej! Hur mycket keso går åt hos dig på en vecka? Puss

Hejsan :) Hmm.. svår fråga men skulle tippa på 1-2 500g paket!

Du som säger att du ständigt är hungrig, vrf äter du då inte kvällsmål ens? :-( vill verkligen inte kritisera för jag vet precis hur det känns, tro mig, vill bara förstå hur du tänker/resonerar? Lägg i en till växel nu, jag vet att du klarar det! Sen kan jag lova dig att om du provar att äta någon jobbig mat så kommer det vara lättare nästa gång. Du måste bara ta det första steget, det jobbigaste.

Jag äter alltid kvällsmål men i lördags blev det ett undantag eftersom vi drog ut på kvällen och jag inte hade möjlighet att äta något (vill inte precis dra upp lite yoghurt på krogen ;)). Ingen fara, jag förstår vad du menar. Ska utmana mig med köttbullar ikväll och kanske glass någon dag som kvällsmål denna vecka (på en vardag, inte helg). Hungern har inte bara att göra med att jag kanske äter lite för lite, utan också att mina hunger och mättnadskänslor inte riktigt fungerar efter strikt kost under en längre period. Det tar sin tid att få tillbaka dem så att man fyller på reserverna men det gäller att ha tålamod. Kram på dig och tack så mycket!

Hur mycket går du egentligen i skolan?

På min skola består ett läsår av tre perioder (inte två terminer) och jag har turen att ha det ganska lugnt i hela trean då första och andra året var väldigt hektiska för mig. Just nu så har jag sovmornar till 10.30 måndag och fredag och går bara en heldag (8.20-16.05). Men har rätt mycket håltimmar vilket är tråkigt!

 Går också på en behandling...och jag vet alltid när jag ska ha invägning. Och jag har ett problem, dagen/dagarna innan äter jag knappast något! För jag vill inte se en hög siffra på vågen. Får panik!! Jag gillar inte ens min behandling. De är inte snälla, inte ens förstående. Vad tycker du jag ska göra?

Känner igen mig i hur du tänker! Jag brukar också vilja äta "lite bättre" och "mindre" dagen innan jag ska väga mig för att inte samla vätska osv, men de där tankarna är bara orimliga. Man går knappast upp i vikt på en dag och det måste gå minst en 4-veckorsperiod för att man ska kunna se om man gått upp/ner i vikt. Vikten pendlar kring 1-2 kg från morgon till kväll vilket gör det omöjligt att hela tiden väga exakt samma sak! Toalettbesök, kläder, matintag och exempelvis vatten spelar också stor roll! Men jag förstår hur du tänker, men det gäller att tänka om och försöka tänka realistiskt.

Tråkigt att höra att du inte är nöjd med hjälpen du får. Jag skulle rekomendera dig att prata med dem för man kan som sagt inte läsa varandras tankar. Och berättar du inte hur du känner så kan dem ju inte hjälpa dig :( Du får gärna skriva igen om hur det går eller om du har fler frågor. Kram! 

Q/A

ÅH tack för ditt svar! Ska faktiskt också på tjejmiddag ikväll..men vissa av mina vänner vet liksom att jag inte klarar av att äta sådana saker och har påbörjat en behandling. Och då om jag skulle göra det framför dem, som en utmaning, så skulle det kännas som om de bara trodde att jag skojat och att det inte alls var så allvarligt som det känns för mig! Förstår du vad jag menar? Kram!
 
Jag förstår exakt vad du menar, är själv i samma sits! Tänker exakt likadant. Men jag kan lova dig, att dina vänner tror det bästa om dig och varför skulle dem tro att vi skulle hitta på något som det här? Det finns många gånger jag tvivlar och inte vill äta vissa saker inför mina vänner för att jag är rädd för att dem inte ska ta mig på allvar men man måste försöka sära på falska och sanna tankar. Ikväll ska jag verkligen försöka äta någonting "utöver". Alla har ju en bild av mig att jag är så himla "nyttig" och det tycker jag sätter extra press på mig så att det blir jobbigare att "bryta" det. Men, kan vi inte anta den här utmaningen tillsammans? Tycker du att det känns jätte jobbigt, säg det till din kompis om det skulle kännas bättre: det är sjukt jobbigt för mig att äta det här men jag ska verkligen försöka! Jag lovar att dem kommer försöka förstå. Kram på dig!

Q/A

Känner du också att du förlorat några vänner sedan du började din resa? Jag känner så. Har lagt för mycket tid på träningen. Det känns också som att folk tycker att jag blivit tråkig sedan jag börjat äta nyttigt och att de därför inte tycker det är kul att träffas på helger & sånt med mig för att jag inte vill äta såna grejer som dem. Jag inbillar mig antagligen bara..

Hej! När man lägger mycket tid på träning och mat så är det ju lätt att det blir så att man inte har energi, lust eller tid till att umgås med vänner. I en ätstörning är det vanligt att man isolerar sig och vill undvika situationer då ens mat eller träningsrutiner kan rubbas och det går ofta ut över vänner. I mitt fall var jag så inne på alla mina mål i tränings- och kostväg att jag inte såg något annat som viktigt längre. Det enda som jag trodde gjorde mig glad var när jag hade gått ner ett kilo till eller förlorat en centimeter om midjan.

När det var som värst för mig orkade jag nästan ingenting så egentligen hade det inte att göra med att jag inte ville träffa mina vänner. Jag älskar ju mina vänner hur mycket som helst och att jag valde att inte hänga med ut på fredagskvällar, äta själv hemma när alla åt tillsammans eller åka hem efter skolan istället för att fika hade det främst att göra med att jag helt enkelt inte orkade. Jag la all min tid och energi på att träna, planera min mat, lägga upp mina träningspass, vara utvilad till träningen, följa planeringen och aldrig äta utöver eller utsätta mig för saker som kunde rubba planeringen. Till en början var jag stolt över detta. Jag var stolt över min diciplin och levde som i min egna värld. Jag hade mitt instagram konto och följde massor av fitspo konton vilket gjorde att jag trodde att detta var "normen". Jag trodde det var vanligt att gå och ta en powerwalk varje dag innan frukost, aldrig äta mackor utan bara kvarg, utesluta massor av livsmedel för att få den där kroppen. Det jag inte riktigt ville se var att detta påverkade resten av mitt liv negativt, jag var så upptagen med att upprätthålla allt jag höll på med. Under en period så umgicks jag nästan aldrig med vänner, självklart var jag med dem i skolan men utöver det så spenderade jag nästan all min tid på gymmet och om jag inte var där så var jag hemma och inväntade klockan till när jag skulle äta, eller så sov jag för att vara pigg till träningspasset dagen efter. Jag var väldigt diskret med detta och hittade väl oftast på bortförklaringar till att jag inte kunde vara med eller ses, så egentligen kanske inte några förutom mina närmaste lagt märke till detta beteende.

Jag hade dock turen att inte förlora några vänner (vad jag vet?) utan detta pågick under en så kort period (som kändes som en evighet?) främst i slutet av 2012 och fram till april 2013. Jag märkte inte detta själv utan jag fick ett wakeup call av en kompis som gav mig lite perspektiv. Men idag har jag fortfarande problem med den sociala biten. Jag är beroende av mina mattider trots att träningen inte tar lika mycket tid idag. Ett exempel är att jag ex. måste äta var tredje-fjärde timme vilket kanske inte är så vanligt för varje tonåring.

Något jag fått förklarat för mig hos Capio är detta: i en vanlig människas liv så består livet att många delar som gör livet fullständigt. Men om du har en ätstörning är det vanligt att du endast utgår ifrån två punkter: mat och träning. Allt det andra som finns i livet spelar inte så stor roll längre. Att dessa två punkter ska avgöra din lycka är fel. Att ta sig ur den bubblan är inte lätt men för att man ska kunna må bättre så måste man göra det.

Den här veckan har jag fått en uppgift att följa och det är att inte låta mat påverka sociala aktiviteter! Ikväll ska jag ex. på tjejmiddag vilket känns lite småjobbigt men jag ska gå dit och försöka äta som mina vänner, för dem är ju friska och då är det inte mer än friskt av mig att göra som dem gör. Varför skulle alla där kunna äta en bit efterätt förutom jag? Nu vet jag inte vad anledningen är till att du inte vill äta "som dem gör" men jag tycker inte att du ska låta det gå ut över ditt sociala. Jag förstår hur du tänker när du säger att det känns som att dem tycker du har blivit tråkig men främst så tror jag det är en inbillning från din sida. Det bästa är nog att prata med dem om du känner att du kan det. Kram på dig!

Q/A

Ibland bara förlorar jag allt. Blir så sur på mina föräldrar. Det kan vara allt från att mamma knappt äter någonting, till att pappa äter massa bananer fast han vet att jag vill ha dem. Känner du som jag?

Du är inte ensam kära du! Jag känner igen mig så att det knakar. Det tar otroligt mycket på energi det där, på samma sätt som det måste vara svårt för ens föräldrar att veta hur dem ska förhålla sig till oss som har problematik med maten. Jag har ofta tendens till att tänka att "men det här borde ju mamma fatta!" men sanningen är den att, vi tänker alla olika och ingen kan läsa våra tankar. I våra öron kan det som våra föräldrar säger/gör få en innebörd för oss som inte alls stämmer överens med deras avsikt kring det dem säger/gör. Ex. så kan min mamma ibland säga "jag har bara ätit en gång idag och jag är inte ens hungrig!" och i mina öron omvandlar jag det direkt till "jaha, jag har ätit 5 ggr idag och jag är vrålhungrig. Jävligt kul". Det där är något man personligen måste jobba på, lära sig att stänga ute och omvandla saker andra människor säger eller gör. Men när man är svag och skör så är det inte så lätt! 

Jag kan många gånger känna att jag äter jätte mycket medans tex. min mamma kan äta två ggr på en dag utan att vara hungrig. Min mamma tänker nog sig inte för när hon säger att hon bara ätit en gång och inte varit alls hungrig, hon tänker inte på hur jag kanske tolkar det, för i hennes värld finns inte ångesttankar kring mat. Jag brukar då oftast tänka tyst utan att säga någonting och sedan gå runt och vara ledsen en hel dag. Det jag istället borde göra är att säga till henne när hon säger saker som gör ont i mig och får mig att må dåligt. För, dem kan inte läsa våra tankar! Man säger ofta "dem förstår mig verkligen inte!" men hur ska dem förstå om vi inte förklarar? Givetvis kan det kännas irriterande när ens föräldrar upprepar saker som man tidigare sagt är jobbigt när dem gör men det gäller att vara tydlig. Jag har inte den bästa relationen med min mamma nu pga. min mat och det tar rätt mycket på mig. Vill helst inte vara hemma, äta när hon tittar på, berätta saker för henne eller utmana min när hon ser mig. Jag har inte orkat förlara hur jag känner för henne men förr eller senare kommer jag behöva göra det. Hoppas det blir bättre med dig och dina föräldrar. Tillsammans är vi starkare!

Tidigare inlägg