Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Att gå genom elden, och sen lite till


När jag idag hör människor i min omgivning prata om ätstörningar ser jag på det som en del av mitt förflutna. Jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande att ätstörningen inte är en del av mig längre. Nästan ingenting kopplat till mat eller träning ger mig större ångest än vad friska människor upplever. Det finns så mycket viktigare saker att lägga sina tankar och energi på och jag har verkligen insett det. Det är inte bara tomma ord längre. Som att vara glad. Bara det.
 
Det finaste jag vet är hur ingen i min närhet idag förknippar mig med ätstörningen. Och att jag känner likadant, som att jag aldrig känt något starkare eller mer verkligt. Så då blir jag stolt ut i fingerspetsarna, sådär stolt som bara en mamma kan bli över sitt barn. All ångest jag genomlidit, rädsla jag behövt trotsa och förväntningar jag motbevisat. Jag har gått rakt igenom elden. Och när jag trott att det varit över har det blivit ännu lite värre. Och när varje liten bit av min kropp känts som spagetti, utan någon som helst ork, då har jag orkat ändå. För så stark är jag.
 
Så älskade ni. Alla ni som jag vet vandrar igenom mörka helveten just nu. Alla ni som jag vet snart vill skrika fuck you till livet. Ge inte upp! Lite till.

LITE KVÄLLSORD

Livet är så jävla fantastiskt och det är så viktigt att komma ihåg det. Mitt i allt det onda finns det så mycket att vara lycklig över. Det är inte alltid vi har en förklaring till varför vissa saker händer. Varför man blir sårad av den man älskar, förlorar någon närstående eller skadar den som tillför mest ljus i ens liv. Sorg är en del av livet och glädje är ett måste för att kunna möta allt det mörka med styrka och en gnutta hopp. Och det är så jävla viktigt att inte alltid klandra sig själv. Och så är det viktigt att ta vara på allt det lilla. Om det så är den sista kramen för dagen, telefonsamtalet med en nära vän eller efterätten en tisdagskväll. Ta vara på det. Se aldrig detaljerna som onödiga. Ingenting är onödigt så länge det gör dig glad. 

Och förstå att livet är mer än den känslan som du känner just precis nu. Att livet är färgglatt och i ständig rörelse. Du kommer inte ha ont föralltid och din ångest kommer gå över och ljuset du inte ser just nu kommer komma tillbaka och livet är för fint för att inte tas om hand. Det finns så jävla mycket som är viktigt, men viktigast av allt är kanske att förstå det oviktiga i mycket. Ligg inte vaken med ångest över gårkvällen, bry dig inte om det bortglömda träningspasset och haka inte upp dig på den där killen som inte hörde av sig. Det är inte viktigt. Det viktiga är att du kommer ihåg att leva och gör det jävligt bra.

Mina egna ord om rädsla

Det är så sjukt vad som kan hända på ett år. Hur hela ens liv på loppet av bara ett par månader kan gå från att vara på ett sätt till ett helt annat. Hur man kan kliva utifrån sig själv och verkligen känna hur man vuxit som person. Hur många framsteg man gjort, motgångar man tagit sig igenom och mål man nått. Att man kan känna det i hela sin kropp. Känna hur jävla stark man varit och vilken jävla utdelning det gett. Jag känner det i hela mig. Men jag är fortfarande väldigt rädd för mycket. Men de bitar jag jobbat på är inte lika läskiga längre. Det är alltid lättare att undvika problem än att ta itu med dem, men att plocka isär sina känslor för att gå till botten med det som gör ont, det få en att växa. Man måste bara börja där man är och använda det man har.
 
En av mina största rädslor är att släppa in någon på djupet som på riktigt skulle kunna kasta mitt hjärta i väggen och ta sönder det med bara händer. Jag undviker allt som på något vis skulle kunna orsaka den smärtan, och det är bara på det senaste året jag insett hur mycket den rädslan påverkar mig. Jag märker det dagligen. Vilket proffs jag blivit på att i minsta detalj veta när det är dags att rygga tillbaka och ta fram det där skämtet om hur jag aldrig vill träffa någon. Man lär sig att använda sina försvarsmekanismer för att förhindra allt det där onda som man är så rädd för. Men det är en jävla balansgång alltså.

Men jag ser bara inte hur ett förhållande skulle kunna tillföra mer glädje än smärta. Jag ser inte hur jag skulle kunna komma över en kille som varit otrogen, någon som trampat på mina svaga punkter eller rivit upp såren och gjort rädslan ännu värre. Hur kan tiden läka något sådant? Hur kan man stå stark i sig själv och veta att man är värd allt och inget mindre trots det han gjort mot en? Jag begriper inte hur. För jag hade gått under jorden. Jag hade tappat all den gnutta självförtroende jag byggt upp.
 
Hur kan man våga ge sig in i kärleken när man är medveten om allt det finns att förlora? Mitt hjärta är det mest sårbara jag har. Jag vill inte dela det med någon. Jag vill ha det för mig själv och skulle aldrig ge det till någon annan, för dem kan göra precis vad dem vill med det. Och många gör också det. Och då måste man ha en sån där fasad av att man är jätte stark och inte alls har ont och inte någonsin bryter ihop och har jätte mycket annat att tänka på som gör detta så ovesänligt, för att han inte ska veta att han lämnat spår hos en. För att man vill motverka allt som kan slå tillbaka på en. För att man inte vet hur man skulle hantera ännu en sån situation.
 
Hellre är jag ensam tänker jag då. Men så får jag höra om alla som går hem med sin egna och säger att det är jätte underbart och fint. Och så vill jag också känna sådär. Den där känslan av att man betyder jätte mycket för någon och att ens existens faktiskt förändrar någon annans syn på livet. Men lika fort som tanken slår mig som kommer impulsen av att det inte finns någon känsla i världen som kan kännas mer än priset som det kan kosta, ens hjärta. 

EN VÄNDNING ÅT RÄTT HÅLL

Det är så mycket som hänt i mitt liv de senaste månaderna, på flera plan. Att ha varit sjuk sedan i somras har varit sjukt jävla jobbigt av många skäl, men också kanske väldigt nyttigt för mig. Att kunna hantera, acceptera och bearbeta. Fysiskt sätt känner jag mig sjukare än någonsin (eftersom jag aldrig blir frisk) men psykiskt friskare än någon gång förut. Det är som att jag ibland glömmer bort att ätstörningen lever med mig. Jag ger den inte det utrymmet längre, att styra och ställa över mig. När fok frågar hur jag mår så kan jag ärligt svara att det är bättre än någonsin förut. Jag är starkare i mig själv och gladare i vardagen. Och jag låter inte mina destruktiva tankar trycka ner mig på alls samma sätt.

Jag har behövt ta ett steg bort från bloggen, för att dels avdramatisera allt som jag stått så mycket i fokus tidigare, men också för att få tid för annat. Och när jag tänker tillbaka på det gångna året så känner jag mig så för jävla stark. Typ som att jag är en diamant som ingen kan krossa, precis så känns det. Jag har varit så fruktansvärt begränsad de senaste åren, från att inte kunna äta mat ute och att behöva träna precis varje dag. Eller bara småsaker som att behöva väga all mat, äta på exakta klockslag, tvinga mamma köpa lättkvarg varje dag för att sedan bråka om att hon vägrade. Eller att varje dag intala mig om att jag inte tränade tillräckligt hårt och länge. Jag glömmer nästan bort hur djupt ner i skiten jag varit, och hur långt upp jag tagit mig. Men trots att jag ibland glömmer alla restriktioner jag haft kring mig själv så glömmer jag aldrig hur mycket jag kämpat för att stå här idag, starkare, gladare och jävligt mycket mer livsglad. Jag är inte enda framme ännu, och att prata om hur frisk jag känner mig skrämmer mig fortfarande lite. Ätstörningen har varit en del av mig i flera år så jag har liksom vant mig vid att den alltid funnits där. Att tänka på mig själv utan den känns läskigt. Samtidigt som jag längtar så in åt helvete.
 
Men om ni bara visste hur glad jag är över det stöd som ni gett och fortfarande ger mig. Över alla de fina ord jag fått höra dagligen. Att veta att jag inte har varit ensam har betytt otroligt mycket i mitt tillfrisknande. Att öppet kunna prata om det som varit jobbigt och tabubelagt. Att kunna hjälpa er och få stötta er i era motgångar har också varit guldvärt för mig. Som att mina svårigheter har hjälpt någon annan, som att det faktiskt funnits något positivt med det. Och jag vill att ni ska våga tro på att det blir bättre. Det blir bättre. Men man måste ha tålamod och ett jävlar anamma. Tro på sig själv och att man är värd att må bättre, för det är ni alla. Värda ett liv utan matångest, träningstvång och självhat.

KVÄLLSBOOST

Två år sedan
I somras

För, du blir inte lyckligare av att hela tiden ändra på dig själv på grund av missnöje. När allt kommer omkring så kommer du inse att du borde ha stannat upp för länge sedan, tittat på dig själv med snällare ögon med tredubbelt så mycket kärlek. Du behöver inte hela tiden jobba hårdare, prestera bättre eller se till att vara alla till lags. Ibland måste man kliva ur sin bubbla av perfektion, ta ett steg tillbaka och fylla på med positiv energi. Ge dig själv cred för att du lägger ner så mycket hjärta i allt du gör. Och inte bara hjärta utan också en massa hjärna. 

Du går inte bara till jobbet och gör det du blir tillsagd, du är engagerad entusiastisk och villig att utveckas. Du låter inte dina relationer komma och gå som dem vill, du gör ditt allra bästa för att behandla dem med  största omsorg, i den mån du kan. Du säger aldrig inte att man ska acceptera dig för att du är på ett visst sätt, utan du är väl medveten om dina svaga sidor och gör mycket för att utveckla dessa.

Idag kan jag kliva ur min lilla bubbla av prestationskrav, ånger och självhat. Jag kan titta på mig själv med ögon som liknar dem som står mig nära, som ser mig på ett annorlunda sätt än jag ser mig själv. Ögon som är kärleksfulla, positiva och tacksamma. Oftast befinner jag mig i min egna bubbla men åtminstone en gång om dagen försöker jag vara lite snällare mot mig själv. Säga något fint. Låta negativa tankar försvinna förbi. Ägna en tanke åt det som är bra. <3

DIN DAG KOMMER KOMMA

Att ständigt oroa sig för hur mycket man stoppar i sig varje dag är inte sättet att leva. Att lägga det vanliga i livet åt sidan för att ge allt fokus till det extrema är inte långsiktigt. Att hela tiden behöva planera och känna ångest när saker och ting inte blir som man tänkt sig hör inte till det vanliga. Att knappt kunna sova om nätterna på grund av stress över morgondagens alla måsten och krav är inte vad framgång handlar om. Att begränsa och avskärma sig ifrån sitt sociala liv är något som aldrig någonsin ska accepteras. Att offra hela sin hälsa, sitt umgänge, sin familj och sin glädje för något jävla ideal är inte det som i slutändan kommer göra dig lycklig. 

Det kommer bryta ner dig inifrån och ut tills du varken fysiskt eller psykiskt orkar kämpa emot längre. Du kommer behöva inse vad som är viktigt i livet och vad som på djupet får dig att må bra. Till en början kommer du vara oärlig mot dig själv och intala dig att fixeringen faktiskt är hälsosam. Du kommer försöka bevisa för dig själv och dina vänner att du har rätt, men när tiden kommer så kommer också du motbevisa dig själv. Du kommer ta dig tiden att lyssna på det dina vänner upplever, du kommer vara med om många sömnlösa nätter och du kommer tvivla på dig själv och alla i din närhet. 

Men du kommer också en dag känna ett lugn som du aldrig känt förut. Du kommer blir säkrare i dig själv och stå stadigare på dina fötter. En dag kommer dina vänner inte behöva intala dig saker som du inte vill förstå, för du kommer redan ha förstått. En dag kommer du lägga alla korten på bordet utan att vara det minsta rädd. Det omöjliga kommer vara möjligt, bara du själv vågar tro på det. 


ATT LÄKA


Det finns så många olika sätt att hantera sin inre smärta på. Alla är vi unika och tar därför till olika medel för att skydda oss ifrån det som gör ont. Ofta använder man sig av sådant som egentligen inte har med det riktiga problemet att göra. Eller åtminstone, det som aldrig kommer lösa det som på djupet gör ont. Ändå försöker man att lindra smärtan och vips så står man där ännu mer sårbar.

Jag trodde att jag genom att kontrollera mitt matintag och min träningsdos för engångsskull skulle börja må bra. Att mitt hat gentemot mig själv skulle försvinna så fort jag vägde mindre, tränade mer och åt nyttigare.

Alla tar inte till sig maten som ett verktyg för inre smärta men ofta är det vad ätstörningar handlar om. Andra människor söker exempelvis bekräftelse hos omgivningen för att väga upp mot det dåliga självförtroendet. Vissa är alltid i förhållanden på grund av rädslan av att vara ensamma. Medans andra aldrig ger sig in i förhållanden, med rädslan av att bli sårade. De svagheter vi har avgör hur vi beter oss och vad vi lägger energi på. Ofta tar vi inte tag i självaste problemet utan försöker hitta genvägar som i studens hetta känns lättare.

Saken är den att ingen annan, varken din bästavän eller pojkvän kommer kunna göra dig immun ifrån att känna smärta. Smärta är en del av livet och gör oss alla starkare. Det är när vi är oärliga mot oss själva och väljer det enklare alternativet som bomben kommer börja ticka och det förr eller senare svämmar över. Fastän du inte tror att du kommer överleva att göra det där som verkar helt omöjligt så kommer du det. Du kommer överleva och du kommer komma ut starkare. Du kommer utvecklas och bli modigare. Med tiden kommer du kunna sova tryggt igen och kanske till och med bättre än innan. 

Smärta kan många gånger kännas outhärdlig men oavsett hur ont det gör så klarar man det. Och när man gått igenom det känner man sig som stålmannen själv. Som att man kan klara vad som helst. Och vet du, det kan du.



CAUSE I'M WORTH IT

Ibland blickar jag tillbaka på tiden då min ätstörning dominerade över alla mina relationer. Då en middag ute med vänner inte var att tänka på, en myskväll hos en kompis var största rädslan och en spontan utgång aldrig hade gått för sig. Ibland tänker jag tillbaka på tiden då allt jag tänkte på var att kontrollera maten och träna varje dag. Ibland är det svårt att första hur dåligt jag faktiskt mådde under den värsta tiden och hur mycket mitt sociala liv påverkades. Hur jag som djupast nere i skiten faktiskt inte hade ett socialt liv. 

Igår var jag på återbesök hos Capio och det är därför jag de senaste dagarna tänkt och reflekterat lite mer än vanligt. Stepwise testerna visade på hur långt jag verkligen kommit till skillnad ifrån vart jag var för snart två år sedan, men samtidigt hur långt jag också har kvar. Pedagogen jag pratade med igår fick mig att tänka till lite extra och få perspektiv. Vi bollade tankar, beteenden och mål. Hon påminde mig om att det faktiskt bara är ett halvår sedan jag avslutade behandlingen och att jag därför fortfarande ligger i riskzonen för att omedvetet falla tillbaka. Att jag är för sårbar för att återgå allt för snabbt till gamla vanor, trots att jag tycker träningen är så rolig. Jag håller med henne i vissa delar, och vet att jag måste vara väldigt uppmärksam så efter samtalet beställde jag en sallad från waynes MED surdegsbröd. Japp. Så jäkla gott. Ångest? Aldrig i livet. Men tanken om att "inte borde jag" finns alltid där, men ångesten är jag så gott som av med.

Jag måste påminna mig själv om alla framsteg jag gjort, alla motgångar jag klarat av och alla människor som står bakom mig. Det är så lätt att man glömmer av sig själv och aldrig stannar upp. Jag vill inte att det ska hända mig. Jag vill kunna se tillbaka och vara stolt, tacksam och bestämd om att jag kommer klara ännu lite till. 
Igår åtmjag och tjejerna middag på vapiano. Imorgon blir det middag ute igen. Med mina fina tjejer.

När vet man?

Jag kan många gånger verka stark. Jag är stark. Men ibland brister jag. Ibland försvinner marken under mina fötter och allt blir plötsligt så ostadigt. Hela jag kollapsar och vill försvinna bort. Långt bort. Även dessa stunder är jag stark. Stark som alltid, oavsett vad, reser mig upp och fortsätter kämpa, varje dag. Att vara stark handlar för mig handlar inte om att alltid visa sig glad eller motiverad, utan att också i dem tuffaste stunderna tillåta sig själv att släppa ut på alla känslorna.

Nu när jag kommit en bra bit i mitt tillfrisknande så har mina tankemönster förändrats en hel del. Jag har funderat så pass mycket på vissa saker att jag släppt dem och accepterat det som är. Andra tankar är nya och tar upp mer tankeverksamhet av mig idag. Idag har jag tänkt extra mycket på hur man egentligen vet när man är frisk. Hur man känner det. Hur känns det? Det är svårt att minnas när det gått ett par år sedan man hade hyffsat sund relation till mat och träning. Man glömmer så lätt hur det kändes.

Med jämna mellanrum påminns jag av att jag blivit friskare och betydligt hälsosammare i tankar som i kropp. Acceptansen är större och livslusten fullkomligt annorlunda, men jag kan undvika att samtidigt ge de sjuka beteenden uppmärksamhet. Osäkerheten på vad som är rätt och fel finns med mig varje dag och ibland orkar jag inte utan tänker att jag tar itu med det problemet imorgon. Jag vill våga tro på att man känner när man är frisk. Men hur länge ska jag vänta? Detta kan vara det svåraste och mest spretiga jag någonsin gått igenom. Vissa bitar av mig känner sig väldigt sunda medan andra delar skriker det motsatta. Och det gör mig så förvirrad.

Det är svårt att ge konkreta exempel. Men för att välja ett - jag vet att jag skulle kunna äta mycket annan mat (onyttigare?) utan att få ångest men ändå undviker jag det. Varför gör jag det? Jag sätter upp regler för mig själv trots att jag vet att det inte är lösningen. Varför gör jag det?

MÅNDAGEN DÅ ALLAS NYA LIV BÖRJAR

Idag är det måndag, men inte vilket måndag som helst. Det är måndagen då semestern för de flesta är slut och skolstarten är här. Augusti börjar lida mot sitt slut och allt som semestern innebar ska nu bytas ut mot träning och hälsosammare matvanor. Det brukar ju vara så, varje Augusti varje år. Det blir lätt så att man sätter upp höga mål för sig själv, utesluter mycket av det man tidigare konsumerat och går in i någon sorts "allt eller inget"-tänk.

Av min erfarenhet så ger de där kortsiktiga skyhöga målen och kraven oftast inte den utdelning vi önskar. Många tröttnar, tappar motivationen och faller tillbaka på ruta ett innan rutinen infunnit sig. När människor runt omkring mig frågar om jag inte kan hjälpa eller ge tips om hur man håller i sin träning eller börjar äta bättre så reagerar jag alltid på hur många drastiskt vill göra en förändring som helst ska synas imorgon. Men givetvis känner jag igen mig eftersom det var där allt började för mig. Frågar jag, enligt min erfarenhet, vad som ska hända efter den där super hälsosamma månaden så blir det ofta tydligt att det är då de gamla vanorna kommer tillbaka.

Jag har erfarenhet av att tänka kortsiktigt och inte alla gånger smart. Skillnaden med mig var att jag hamnade i ett destruktivt beteende som gjorde mig sjuk. Men från början var jag som många andra, ville bli hälsosammare och gå ner i vikt. Då var det en kamp att hålla i träningen men ju längre tid som gick desto svårare blev det att sluta. Frågar ni mig så tycker jag det är fantastiskt att man från början vill göra en förändring och ge kroppen mer näring och rörelse. Oavsett om det varar i en vecka eller två månader, någonting är alltid bättre än ingenting! Jag tycker dock att balans i livet är det mest fantastiska man kan eftersträva. Den där balansen är olika för oss alla men gemensamt får den oss att känna oss harmoniska och tillfredsställda. Vet man själv att man inte är värst intresserad av träning utan prioriterar annat men ändå vill leva ett hälsosamt liv, då kanske en rutin på 2-3 träningstimmar passar utmärkt som en morot att bita i. Men att fråga sig själv varför man vill göra en förändring, vad man vill uppnå med den och hur man skulle vilja må så blir det lättare att hitta de verktyg som krävs för att faktiskt nå dit. Vet man själv att man är en typisk person som ofta går all-in i projekt men har lätt för att tappa suget så kanske man successivt ska börja röra på sig mer och fokusera på träningsformer som man tycker är roliga.

Jag har inte satt upp fysiska mål för mig själv sedan 1,5 år tillbaka. Mina mål har varit mentala och huvudsyftet självklart att bli frisk från mitt destruktiva förhållande till mat och träning. Idag är jag en bra bit på vägen men kommer till hösten givetvis fortsätta på samma spår. Allting ska stämma för att jag ska sätta upp fysiska träningsmål för mig själv igen och när jag väl kommer till den punkten då jag känner mig redo så kommer det helt och hållet vara för mig och ingen annan. Jag ser mig själv i framtiden gärna utveckla min fysik men kroppen jag har ska jag bära hela mitt liv och därför finns det ingen anledning att stressa. Den mentala hälsan är minst lika viktigt, om inte viktigare, som den fysiska hälsan och därför ska den prioriteras till fullo innan den fysiska delen av mig får mer att säga till om :) Träningsglädjen är idag nästan helt tillbaka men maten har jag fortfarande en hel del att jobba med och vad som kommer leda mig framåt och det mentala arbetet med mig själv.


ALLT SOM ETT LEENDE KAN BETYDA

Nu vill jag berätta ett par saker för er. Enligt mig, väldigt viktiga sådana.

För snart två år sedan var jag tom inombords och log nästan aldrig. Allt som fanns inom mig var smärta, sorg, ångest och press. Jag vågade inte vara mig själv eftersom jag ansåg att jag aldrig räckte till, oron över vad andra tyckte om mig hade övertaget i tankarna varje minut och allt jag gjorde gjorde jag för att göra andra människor nöjda. Enligt mig så var jag inte värd något av det jag hade i mitt liv. Jag var ful, äcklig, tjock och tråkig. Vem skulle vilja vara vän med mig?

Jag var hela tiden så upptagen med mig själv att jag glömde bort att vara närvarande i nuet. Alla dessa tankar om mig själv bröt ner mig inifrån tills jag var den olyckligaste Victoria jag någonsin varit. Leendet som en gång hade funnits där, trots att det många gånger var falskt, det var helt borta. Det var nästan fysiskt omöjligt för mig att le eftersom jag helst bara ville dö. Jag och mina tankar hade förvandlat mig till en person jag aldrig ville eller trodde jag skulle bli.

Jag har haft svårt för att le hela mitt liv. Jag har under perioder när jag varit yngre känt väldigt mycket skuld kring att vara glad. Att jag liksom inte får tillåtas eller förtjänar att vara det. Sedan har jag mått så dåligt vissa år att jag inte orkat le. När ätstörningen var som värst trodde jag aldrig att jag skulle klara av att bli helt frisk och fri från skulden och skammen. Den där känslan av att JAG inte förtjänade att må bra och skratta högt åt ovesänliga saker.

Nu vill jag berätta för er att jag ler mer än någonsin. Jag, Victoria, som alltid tyckt det varit jobbigt att för många visa mig glad (inte minst för mig själv) ler många gånger om dagen. Skrattar gör jag också, mycket. Jag låter mig själv le när jag vill och jag ser inget problem i att jag ska få må bra. Det är min rättighet, det är jag värd. Jag är inte mindre värd än någon annan och min lycka är inte något jag ska prioritera bort för att andra "förtjänar det mer". Och jag vill bara berätta för er hur fantastiskt det känns att kunna le sådär fruktansvärt stort, GENUINT. ÖMSESIDIGT. 

När ätstörningen var som värst vågade jag inte le för jag var så rädd för att alla skulle tro att jag ljög om mina problem. Idag vet jag att ett leende aldrig behöver utesluta ett eller annat, utan istället bara kan komplettera smärta som ett plåster. Bara för att vi många gånger mår dåligt betyder det inte att vi aldrig ska få le. Och bara för att vi många gånger mår bra betyder det inte att vi aldrig ska få gråta.

För ett par månader sedan bläddrade jag förbi ett citat som gick rakt in i mitt hjärta. "One of the heardest things was learning that I was worth recovery". Jag har alltid sett ner och trakasserat mig själv och att därifrån lära sig att jag faktiskt är värd att må bra, det har varit bland det svåraste i mitt tillfrisknande. För när man varje dag i flera års tid matat sig själv med hemska tankar utan dess like så programmeras dessa in. Det man tänker bli till slut sanning och att förändra det man tänkt under en lång tid, det kräver tid, tålamod och ansträngning.

Nu vill jag berätta för er att ni måste våga tro på att det går att må bättre. Jag vill att ni föreställer er själva så som ni skulle vilja må och utgå därifrån. Jag vet att det många gånger verkar omöjligt när allt är som värst och ångesten ligger över en varje minut varje dag, men jag kan lova er att ni är starka nog att hålla ut. Jag kan inte ens beskriva den smärta jag genomlidit för att komma dit jag är idag, men nu är det ytterst sällan jag får ångestattacker och ligger på golvet och gråter, vilket jag gjorde varje dag för ett år sedan. Det tar tid men det blir bättre, JAG LOVAR. Jag ger er mitt ord. Kom ihåg att ett leende är det finaste som finns och att lyckan är det viktigaste. Allt annat är oviktigt. Ni måste vara lyckliga och älska er själva, ni är värda det, ni är så värda det. Ni är inga undantag. Ni är det viktigaste ni har.
Och nu sitter jag i sängen och gråter. Glädjetårar blandat med ledsna tårar. Lättnad och insikt i att jag tagit mig framåt varje dag och överlevt all smärta. Sorg över hur jag behandlat mig själv och gråtit mig genom flera år av mitt liv på grund av mitt självhat. Slutligen ett jävlar anamma till att fortsätta och en gång för alla kunna må bra, bli frisk och hälsosam.

När man växer på insidan

För varje dag som går växer jag. Jag blir säkrare på mig själv, bekvämare i den jag är, på min omgivning och vad jag vill att mitt liv ska bestå utav. Jag kan titta tillbaka och se hur min bakgrund har påverkat mig och min personlighet, förstå varför jag reagerar som jag gör i olika situationer och stolt säga att denna röra har tagit mig hit.

Det finns inget så coolt som att växa på insidan. Känna hur man uppskattar det lilla allt mer, börjar värdesätta det som är viktigt för en själv och lyckas stänga ute det som omgivningen förut lät en påverkas så mycket av. Jag har alltid varit en person som anpassat min personlighet för olika sitationer. Har inspirerats av mina vänner och velat vara mer som dem, i både personlighet och utseende. Har verkligen lagt märke till hur dem och många andra beter sig för att sedan kopiera rakt av. Allt från hur dem pratar till vad dem har på sig. Jag har länge vetat om att jag gjort detta men det är först nu som jag börjat vara den jag är mer oavsett vilka alla andra är, vad alla andra gör eller vad alla andra har på sig. Självklart kan beteendet göra sig påmind ibland, senast var faktiskt i fredags, men eftersom jag vet vad orsaken är så kan jag jobba emot det.

Känner att jag växer så mycket nu. Som människa. Börjar bli stolt över mig själv, se inåt mig själv och tro på att jag är bra nog.

Att ta vara på sig själv och livet.

Ibland tar livet vändningar som man aldrig föreställt sig.
Ibland händer det oväntade saker som förändrar både en själv, synen på omgivningen och livet.
Ibland behöver man genomgå saker via den hårda vägen för att utvecklas och komma ut starkare.

Ibland ger man sig in på villospår på vägen, som sedan visar sig leda till allt annat än det man såg framför sig.
Vändningen drabbade mig och villospåret blev mitt beroende.

Ibland gör det ont och ibland orkar man inte kämpa emot det som smärtar så.
Ibland tror man aldrig att man ska komma ut från den där mörka tunneln som verkar oändligt lång.
Men jag ska tala om en sak för er: tror ni på er själva och lägger ner hårt arbete kommer ni tillslut se ljuset i slutet av tunneln.
Kanske inte imorgon, kanske inte om ett år, men med tiden kommer ni successivt må bättre.
Ni kommer bli starkare, gladare och friskare. Ni kommer se er själva med andra ögon och bli er egen vän.

Smärta är en del av livet och motgångar kan vi aldrig bli av med helt men vi kan välja att leva livet till max.



För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle sitta här idag i mitt rum och känna kärlek till livet. Jag hade aldrig trott att träningen hade inneburit glädje för mig eller att ångesten hade gjort sig påmind allt mer sällan. Främst av allt hade jag aldrig trott att jag skulle påbörjat mitt arbete med relationen till mig själv. Men så sitter jag här. Jävligt glad och hög på livet, påväg ut på en löprunda i solen för att jag ÄLSKAR det. Helt utan ångest eller känslor av att straffa mig själv. Jag tänker att jag är redo att anta mig nya utmaningar och börja tycka om mig själv. Att jag vill bli min egen vän och faktiskt tro på att jag är den viktigaste personen i mitt liv som ska tas om hand och älskas till fullo. Att jag är värd så mycket och har behandlat mig själv så dåligt hela mitt liv. Att jag vill ändra på det. Att jag vill må bra inifrån och ut. Idag mår jag bättre, men jag vill börja må bra.

Några rader från hjärtat.

Känner efter.
 
Vill skriva för att lätta på allt som känns så mycket.
 
Här om dagen sa pappa till mig att jag verkar ha ett så rikt liv.
Det fick mig att fundera på hur jag förhåller mig till livet.

Jag älskar alla så mycket att det gör ont i mig.
Jag tänker så mycket att det känns som jag ska explodera.
Jag saknar så mycket och ofta, stunder, situationer, ögonblick.
Jag drömmer så mycket om framtiden utan någon direkt mall.

Men i slutet av dagen ligger jag alltid här i min säng, ensam.
Tänker, reflekterar och går igenom dagen. Försöker stanna upp.
Inte oroa mig så mycket. Tänka här och nu. Idag.

Men slår tanken om framtiden mig som en käftsmäll i ansiktet.
Var är jag om ett år, om fem, om tio. Är jag mamma? Gift? Lycklig? Framgångsrik?
Vill inte tänka men kan inte låta bli att se framåt på det så osäkra.

JÄMFÖRELSESJUKAN

Så mycket av vår tid ägnar vi åt att jämföra oss med varandra. När man ser den där alldeles perfekta tjejen på instagram som verkar ha ett så perfekt liv blir ens eget helt plötsligt sämre, springer en jämngammal tjej på löpbandet bredvid blir det genast en tävling och lyckas man inte springa snabbare är man helt plötsligt dålig. Vissa dagar kommer jag på mig själv stå där och jämföra mig med allt och alla. Från att jag tog mer sallad än tjejen bredvid mig i salladsbaren eller att den där gemensamma bekanta kompisen verkar vara så jävla lycklig jämfört med mig till att jag mina lår är större än min systers trots att jag tränar och rör på mig så mycket.

En klok Mia Skäringer sa en gång följande: "När man jämför sitt eget liv med andras är det en sak man ska komma ihåg: alla andra är inte heller så jävla lyckliga. Även om det står en söt flaska med hemmagjord saft på bordet i det lilla puttinuttiga skärdgårdshuset, kan det hända att pappan knullar med grannfrun och att mamman har börjat supa. Alla har sitt. Skenet har bedragit så många gånger att jag sällan låter mig bländas längre. Jag ser igenom. Förverkliga mig är inte att bli som du. Förverkliga dig är inte att bli som jag. Men såklart kan vi låta oss inspireras av varandra. Det är vackert och nödvändigt för att få lite egen fart."

Att jämföra sig med andra tillför oss ingenting positivt. Personen som du jämför dig med i ica kön jämför sig säkerligen med dig för att vilja vara eller ha lite mer av de egenskaper du har. Det går inte en dag utan att jag tänker tankar i jämförelsernas tecken men det går å andra sidan inte heller en dag utan att jag reflekterar över vad de tankarna gör med mig. De rör om i hela mig tills jag känner mig som en urusel person, trots att jag inte är det för fem öre.
 
Tanken om att gräset är grönare på andra sidan kommer alltid existera så länge du ger den utrymmet. Herregud, hur många gånger har man inte tänkt att man skulle vilja vara en annan person, kanske byta ut sin känsliga sida mot den enkla eller tvärtom. Vi är människor, vi är sökande, vi bara är sådana. Men jag tror att det med insikt går att jobba bort stora delar av de sidor som hos många är oönskade. Kanske inte varenda liten bit men det stora hela. För gör man sig av med gammalt bråde skapas det plats för nytt.

Jag har haft oändligt många komplex. När jag var i 14-årsålder hade jag en hel lista på allt jag ville förändra. Jag hade bland annat tänkt över en näsoperation, 14 år gammal. Jag har aldrig tyckt att mitt ansikte är symmetriskt och alltid velat dölja ansiktet framifrån. Men det här är ju jag. Jag är ju jag och jag är ju bra, hela jag. Att jämföra mig med andra kommer aldrig få mig att må bättre, snarare bara tära på mig inifrån och ut.

IN THE SHADOW OF THE SUN


Idag har jag varit på väldigt bra humör trots att jag gått runt som en zombie och varit supertrött. Blev inte någon bra sömn inatt vilket resulterade i tröttheten men jag lyckades ändå jobba i åtta timmar och beta av ett underbart roligt ryggpass efteråt. I höstas var min kärlek till gymmet bortblåst. Gymmet (och då menar jag styrkepass) var bara ångest i mina ögon och jag föredrog att gå på pass för att snappa upp det roliga i träningen igen, istället för det som gav mig prestationsångest. Försöka hitta tillbaka till att träning ska vara kul. Men nu har jag sakta men säkert hittat tillbaka till att styrketräning är det jag älskar, tycker är roligt, föredrar och mer än gärna tränar. Det ligger ingen ångest i att gå till gymmet utan att ha en klass bokat utan jag vill idag hellre träna på gymmet eftersom det är på MINA villkor och inte TVÅNG.

Träning är inte ångest idag, träning är kärlek. Träning är glädje, lycka, energi. Jag tränar det jag känner för och lyssnar på kroppen mer. Och som jag kämpat för detta. Det har varit så tufft och svårt att hitta tillbaka till den hälsosamma känslan bakom all ångest och hat. Jag är på god väg! I höstas var ett break precis vad jag behövde från styrketräningen, för att få bort allt som heter ångest, måsten och tvångsbeteenden. Jag må ha en väldigt lång bit kvar på många plan men det är en enorm frihet att se framsteg i sitt beteende och tankemönster!

Nu ligger jag i sängen och ska sova efter den här långa dagen. JAG HAR SEMESTER! Idag var sista jobbdagen för en vecka och det känns så himla skönt. Behöver ladda batterierna lite. Och hur gör jag då det? Jo, jag åker till världens bästa väns landställe i Skåne och blir där i 5 dagar. Läsa böcker, äta god mat, ta promenader i solen och äta jordgubbar och glass. Längtar så!

Som en början på denna vecka.

Idag vill jag att du stannar upp för en stund.
Sätter dig ner, andas djupt och reflekterar över dina framsteg.
Om det så är inom arbetet, din personliga utveckling eller dina relationer.
Vad det än må vara, fundera kring det och bolla tankarna.
Blicka tillbaka på det som varit och fokusera på allt som du åstadkommit.

Jag tittar tillbaka i arkivet och noterar hur mycket gladare jag är idag.
Jag tittar tillbaka och lägger märke till livsglöden som idag är så mycket tydligare.
Jag tittar tillbaka och uppmärksammar mina tankar som blivit så mycket positivare.
Jag tittar tillbaka och märker att jag kommit så långt trots att det kännts som jag stått still.
Jag tittar tillbaka med glädje över hur stora framsteg jag både gjort och gör.
Jag tittar tillbaka och känner tacksamhet över min kämpaglöd, jävlar anamma och vilja.

Jag tänker hur stark jag måste vara som tagit mig så här långt. Som fortfarande kämpar.
Och så tänker jag att allt hårt slit aldrig kommer eller ska bli förgäves. Att jag ska fortsätta.
Fortsätta se framåt när det känns som att jag står helt jävla still.
Fortsätta försöka vinna över hjärnspökerna när dem verkar så övertygande.
Fortsätta lita på att jag kan och ska bli frisk. Att jag är värd det.

Jag vill att du tackar dig själv för det hårda du jobbet du både gjort och gör.
Sätter dig ner, andas djupt och låter de positiva tankarna ta över för en stund.
Litar på att det är okej, att känna sig mer än okej, väldigt bra faktiskt.
Vad det än må vara, tillåt tankarna och ta emot de fina orden.
Blicka framåt på det som du vill ska bli och fokusera på allt som kommer ta dig dit.

Alla har vi en sådan.

Åh vad jag älskar dig tänker jag.
Du är personen jag mer än gärna gör ingenting med.
Är tyst med, skrattar med, gråter med, mår dåligt med.
Du är personen jag tyr mig till när något viktigt som oviktigt hänt.
Ringer angående meningslösa samtal, skitsnack, frustration, avundsjuka.

Åh vad jag behöver dig tänker jag.
Du är personen min kropp och själ behöver för att cirkulera.
Det spelar ingen roll om det teoretiskt sätt inte stämmer,
för jag tror på känslans makt och kärlekens betydelse för liv.
Det är skillnad på att leva och vara levande, och levande är jag med dig.
Utan dig är jag i liv men inombords tom.

Åh vad jag saknar dig tänker jag.
Du är personen jag saknar varje sekund du är frånvarande.
Du är personen jag tänker på när jag upplever saker och du inte är med.
Du är personen jag älskar så djupt så att hela mitt hjärta värker.

MINNEN SOM SKÄR

Ikväll kollade jag mig i spegeln och ställde mig själv frågan, helt allvarligt, varför hatar jag mig själv så mycket. Och så tittade jag en gång till och tänkte att: det finns ingenting att hata här. Jag är ju fin. Jag är ju snäll. Jag är ju jag. Och så bestämde jag mig för att titta igenom min hårddisk där jag sparat en massa bilder från året jag helst vill glömma, starten av 2013. Idag har jag inga problem med att titta igenom bilder från när jag var som smalast, eller jo, för varje gång börjar jag gråta av sorg. Det skär liksom i hjärtat att titta på bilder där jag ler när jag vet hur fruktansvärt jag faktiskt mådde.

Jag minns så väl hur stor jag tyckte att jag var på alla dessa bilder nedan.

Enligt mig själv så var mina lår gigantiska här - slutet av 2012

Ville alltid ha den långa jackan så att mina lår skulle synas så lite som möjligt - början av 2013

Tvingade mig själv att ha skärpet på minsta hålet varje dag för att hålla koll på att jag inte gick upp i vikt

Här velade jag fram och tillbaka om jag skulle våga bära klänningen eftersom jag tyckte att magen stod ut

Idag gråter jag när jag ser de här bilderna eftersom jag vet att många är i den sitsen jag var då, utan att förstå att det dem håller på med inte är hälsosamt. Vissa kan se ut som jag gjorde ovan och må bra, för alla har vi olika kroppar, men jag mådde varken bra i kropp eller huvud. Jag var ett vrak. Jag hade en grov ätstörning utan att ens veta om det.

Det gör det ont i mig eftersom jag vet hur långt man kan gå för att bli smal. Man är villig att ge upp sitt liv för att räcka till. FÖR ATT BLI SMAL. Vad fan är det? "#€%&/()=?=)(/&!"#€%&/() så känner jag för det. Tänker också hur glad jag är för att jag sökte hjälp. Hur glad jag är för att jag hade vänner som stöttade mig. Hur stolt jag är över hur långt jag kommit. Hur mycket jag misshandlade både kropp och själ.

Sedan tittar jag på dessa bilder nedan och ler.

Jag ler för att det är genuina leenden och en kropp som behandlas väl. Fortfarande långt ifrån frisk men betydligt mycket friare. Det handlar egentligen inte om utseendets skillnader utan mer om vad som försegår i tankarna. Lättnaden jag känner är att jag ALDRIG skulle vilja gå tillbaka där jag var för 1,5 år sedan. ALDRIG I LIVET. Inte ens en enda liten del av mig skulle gå så långt för att se ut sådär igen. Vill inte ens se ut sådär. Än en gång, det handlar inte om utseendet men utseendet jag hade då speglar hur jag kände mig och det är det enda jag minns ifrån den tiden.

Det handlar om hur man känner sig. Poängen är den att man inte alltid kan lita på sitt egna omdöme. Jag tyckte jag var tjock på de översta bilderna, TJOCK. Jag levde i ett fängelse fyllt av regler och begränsningar. Förstod ingenting när mormor sa till mig att hon inte ville att jag skulle försvinna. Jag var ju fet. Behövde bli smal. Idag finns samma tankar kvar men jag kan kontrollera dem på ett helt annat sätt. Jag låter dem inte ta över mitt liv. Bestämma över mig. Tänk vad mycket som kan hända på tre år.

Till er som kämpar där ute. Ge inte upp. Ni är så himla fina precis som ni är och ni måste våga ge er själva det. Kärlek. Kärleken som ni förtjänar. Våga älskar er själva för att ni är ni. För ni är så fantastiska. Precis som ni är.

Men jag orkar ju inte längre sa jag ju.

 
Och helt plötsligt skakar jag. Från ingenstans kryper ångesten genom hela min kropp och allt jag vill är att bli en annan person. En person som är snyggare, friskare, gladare, socialare, positivare, starkare, smartare, snällare. Jag vill inte vara jag.

Tänker på hur mycket jag hatar att vara jag. Hatar att vara fast i de här tankarna, men främst i den här kroppen. På hur mycket jag önskar att jag var någon annan som tänkte annorlunda och mådde bra. Jag tål inte att hata mig själv längre, jag orkar inte vara Victoria längre. Energin är slut, tålamodet är som bortblåst och ljuset syns inte längre till.

Känner mig så otillräcklig, ful, dålig, tråkig och slut. Från en sekund till en annan så blev allt hopplöst igen.
Livet, ibland hatar jag dig.

Update:
jag är jag och jag är fantastisk. Stark som tar mig igenom sömnlösa nätter, gråtfyllda kvällar och den dagliga kampen med mig själv. Så jäkla stark som fortsätter och aldrig kommer ge upp.

Tidigare inlägg