Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

EN UPDATE

Hur börjar man ett blogginlägg efter månader av uppehåll? Vad börjar man att skriva när man flyttat till andra sidan jorden?

Idag har det gått två veckor sedan jag kom till Australien. Två veckor sedan jag  sa hejdå till mina vänner, min familj, mitt jobb och liv i Sverige. När jag ställdes inför det ville jag allt annat än att sätta mig på planet till Sydney. Det var så mycket känslor, ångest och tårar inblandat. Och när man ställer sig själv frågan hur man klarar av det så finns det inte heller något bra svar förens man faktiskt gjort det. När jag fick höra från alla håll och kanter att det här skulle bli den bästa tiden i mitt liv kunde jag inte ens till en liten del relatera. När jag väl kom fram kunde jag relatera till 110 procent om inte mer. Att åka hit är det bästa jag gjort. Jag har aldrig haft såhär lite ångest. Bara det. Det som faktiskt i Sverige har varit hela mitt liv det senaste tre åren. Jag har aldrig levt så här mycket i nuet. Aldrig velat leva så mycket som nu.

Och det har bara gått två veckor. På flygplatsen i Sverige träffade jag Amanda, som jag idag sover med, går på toa med, bor med, skrattar med, gör allt med. Och det är väl det också. Att jag träffat henne som gör mig så otroligt lycklig. En trygghet när man är så långt borta från allt som varit tryggheten man haft så nära. Vi träffades på arlanda när vårt plan var försenat och sen slutade det med att vi ändrade om resan tillsammans och mellanlandade i Doha och Malaysia istället för London och Hong Kong. Att komma någon så nära såhär fort, det har jag aldrig varit med om.

Första veckan här skulle jag bo på hostel mitt i stan men redan efter tre dagar flyttade jag och Amanda in i ett hus i Bondi med tre andra svenska tjejer. För att göra en lång historia kort. Vi pungade ut 13000 kr var på loppet av ett dygn och sen var den vår fram till slutet av februari. Vi har redan hunnit ha inflyttningsfest med alla möjliga människor vi lärt känna här. 

Och så kommer vi till människorna. Människorna här är de mest öppna och sociala jag någonsin träffat. Man pratar med ALLA. Och då inser man hur mycket man går miste om när man är så stängd som många är i Sverige. Man blir som man umgås får verkligen en helt ny innebörd här.

För några dagar sedan fick jag ett sammanbrott av stress över jobb. Pengarna har gått som smör här, och det är väl inte så konstigt heller. Men i förrgår fick jag två samtal om intervjuer i två oliks butiker. Igår var jag på min första gruppintervju och idag fick jag ett samtal om att jag fick jobbet och börjsr nästa vecka. Det är en underklädesbutik som jag verkligen vill jobba i. Och det är väl det också, att vi haft sånt flyt med boende, nu jobb och sen det sociala. Träffat rätt människor och anstängt oss hela tiden.

Nu får det bli lite bilder.
Amanda på flygplatsen i Doha
Frukost på vårt stammisställe i bondi
Världens bästa ellen första utekvällen för mig
På visning som sedan blev "vårt"
Jobbasökande med fritt wifi och lunch på det
Innan en utgång efter ett par dagar i Sydney
Fick åka polisbil efter att jag och Amanda nästan blev ihjälslagna av ett gäng brassar på ett after beach ställe. Taffsar en kille på en ska man vara tyst här och absolut inte slå till dem för då får man glasflaskor i huvudet.
Ellen Sophie och Lisa
Mina romies!
Igår tog vi en utflykt till Cronulla beach. Brände mig dagen innan så fick sitta med t-shirt hela dagen..
Igår kom dessa pinglor. DÖR!

kll

 
 

ÅRETS LÄNGSTA BLOGGINLÄGG

Fastän jag i princip slutat blogga ser jag att det fortfarande är ett par som kikar in dagligen. Och det kliar i mina fingrar så jag tänkte ta mig tiden att skriva ner ett par rader. Med risk för att det låta rörig, jag är det också. 
 
I dagsläget befinner jag mig i en väldigt känslosam period, som att jag inte alltid är i det. Jag står i ett vägskäl mellan det som har varit och det som kommer. Och denna gång känns det verkligen på riktigt, det är det. Igår gjorde hela livet jätte ont och allting bara skavde inuti mig. Medan jag idag ville hoppa ur sängen när jag vaknade och göra allt jag inte orkade igår. Det oförutsägbara i mig blir som tydligast dagar som dessa. Jag vet inte hur, när eller varför allt kommer kännas jobbigt men när det väl gör det, då får jag ingenting att funka. Då gör allt bara ont. Och det är en sån period i livet nu, då saker som vanligtvis inte känns alls, nu känns jätte mycket. En period nu, då kontrasterna som brukar vara hanterbara, nu är outhärdliga. En period nu, då allt jag är säker på, nu känns som det motsatta. Känslorna gör att allt viker sig inom mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att känna, för allt känns så otroligt fruktansvärt mycket.
 
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Jag har jobbat med underbara kollegor, som blivit vänner för livet, i två år. Jag har gått igenom tunga och branta uppförsbackar med en ryggsäck av otroliga prestationskrav. Att säga hejdå, även om jag inte vet om det är för en stund eller föralltid, känns i hela mig. Även om en del av mig känner att jag gör helt rätt beslut så har Lagerhaus blivit som min andra familj. Jobbet symboliserar så mycket, minst sagt vägen upp från min ätstörning som jag var tvungen att släppa taget om på riktigt när jag skrev på papper hösten 2013. Det är starkt liksom, känslan av att lämna allt bakom sig och blicka framåt. Och i November åker jag till Australien på obestämd tid. Äntligen gör jag det. Och även det, lite som en fuck you till mig själv. Jag vill inte se tillbaka och ångra något jag inte gjorde för att jag var rädd. Jag vill kunna säga att jag var med om fantastiska saker fastän jag kände rädsla. Kanske blev det inte som jag tänkte mig, men jag vågade och det är mer än många gör. Kanske förstår jag idag inte allt jag kommer vara med om, men kanske är det lika bra, för hade jag vetat hade jag kanske inte vågat.
 
I slutändan är jag väldigt lycklig. Fastän jag i perioder kan vara väldigt ledsen så är det även likadant åt andra hållet. Är jag glad då är jag så oerhört glad. Det händer även att jag tittar tillbaka på gamla blogginlägg och det är först då inser hur olycklig jag varit i långa perioder. Och därför, som idag, när det känns som jag trampar snett, om inte bakåt, tittar jag tillbaka och inser att även de stunder då det känts som jag tagit steg bakåt har jag tagit mig framåt. Det gör mig stark.

(!!)

Livet. Fan vad jag älskar dig!!! Händer så mycket nu. På gott och ont. Jag jobbar som ett arsle, har nu bytt butik till Lagerhaus Drottninggatan och lämnat Skärholmen. Blir så många erfarenheter rikare desto längre tid som går. Jag tränar igen, har slutat med mina p-piller som nu visar sig ha varit orsaken till mitt konstanta dåliga immunförsvar. Har inte varit sjuk på 2 månader och kan träna som vanligt igen! Ingen är gladare än jag. Jag tar vara på helgerna och flyttar mitt fokus från destruktiva saker till sånt som får mig att må bra. Alltså lever så jävla mycket.

TRODDE NI JAG GLÖMDE

Har kunnat börja träna igen. Inte varit sjuk på 2 månader sedan jag slutade med mina p-piller.
Åkte till visby!
Jag och mitt hjärta
Åt sjukt god mat
Drack. Drack. Och drack.
Jobbat som en tok.
Och tränat. Sa upp mitt gymkort för en månad sedan så tur i oturen kan man säga. Men jag är överlycklig för såhär frisk har jag inte varit på ett helt år. Så här länge.

gg

 

SOMMAR PÅ INGÅNG

Kompenserat sveriges sommar med gomiddag med goa människor
Sagt hejdå till sats efter 3,5 underbara år, med sorg i hjärtat. (Med risk för att låts dramatisk)
Dragit ut till Carros landställe med mina människor
En människa jag älskar så det gör ont
Köpt mig en selfiestick och druckit kaffe i mängder.
Åkt båt i skärgården och välkomnat min syster från USA. 
Det bästa hon vet med sverige är svenska jordgubbar
Hängt i sandhamn över en dag och ramlat på en sten (med publik) och spillt ut kaffe över hela mig. Notera att Sydney gjorde exakt samma sak innan jag var i farten. Tur att det var fri påfyllning (där ljög jag, rebell som fyllde på ändå)

DE SENASTE VECKORNA

Firat Emilia som blev 22!
Japp.
Tagit det där med selfies på största allvar.
Firat älsklingars student. 
Får ont i magen av avundsjuka samtidigt som jag inte hittar ord för lycklig jag blir för deras skull. 
Du är allt för mig.
Flera älsklingar!
Gosat med dessa pärlor.
Firat att mina kusiner från USA är här.
Äntligen fått min förbaskade bettskena som jag väntat på i tre månader. Försäkringskassan gick in med 1800, är så glad för det.

ATT PYSSLA OM SIG SJÄLV

I lördags köttade jag och Anna en helg tillsammans på jobbet och eftersom denna skönhet fyller idag vankades det massa fest. För min del med.
Jag laddade upp för Mello med detta och en räka.
Sedan blev det partaj för fulla muggar. Började på Brillo och slutade på solidaritet. Skrattade så det räcker för en hel livsstil, typ.
Blev en tidig morgon (eller sen kväll kanske) med en timmes sömn som knappt va sömn eftersom denna pingla puddade ut mig ur sängen varannan minut. Men sedan var det dags att ladda om för jobb!
Hade på mig min nya kavaj från Mango i lördags. Den är perfektion enda ut i fingertopparna. Love. It.
Och efter en måndag med jobb, tisdag i Uppsala med mammsi så började jag onsdagen med en makeover hos Helene. Sån härlig känsla att gå till frisören för man känner verkligen att man gått upp 2-3 snygghetspoäng efteråt. 

LÖRDAG BÄSTA DAGEN!!!

Idag är det lördag och det gör mig jätte lycklig. Jobbar hela helgen men det verkar inte spela någon roll, jag är lycklig ändå. Kanske för att jag igår fick min kvalitetstid med tjejerna och idag ska skrika (och gråta) till melodifestivalen och dricka vin med räkan. Sånna saker gör mig lycklig. Nästa vecka är det turbo som gäller från min sida. Plockar ut de viktigaste delarna så ni förstår. 
Måndag: jobb och träna
Tisdag: ostiopat och träna
Onsdag: frisör och jobb
Torsdag: jobb och aw
Fredag: jobb och utgång
Lördag: fira emilia
Söndag: rehab och morsdag
Jag är så tacksam över att ha världens bästa kollegor. Det är inte alltid man har sån tur. Men jag är glad att jag har haft det.


ATT VÅGA ÄVEN I KÄRLEK

Jag är en väldigt modig person. Jag vågar göra många saker och backar inte i första taget helt enkelt. Allt från att jag vill resa till andra sidan jordklotet helt själv till att jag vågar vara mig själv när det är som läskigast. Och framför allt är jag självständig, jag vilar liksom inte i andras händer.
 
Men när det kommer till kärlek så vågar jag ingenting. Jag skulle aldrig satsa i känslor för att kanske vinna. Och hur kan man vara så modig i mycket med så rädd i något annat? Jag begriper liksom inte. Förstår inte människor som blivit kapade på mitten av den dem älskat så mycket, och trots detta ger sig in i leken igen. Jag blir liksom vettskrämd bara av tanken. Och så har jag funderat på om detta är en period, men så har jag kommit fram till att det inte alls är det. Det är jag som person som aldrig släppt in någon på djupet. Att kasta av sig kläderna för någon som inte betyder någonting alls, i kontast till sätta sig ned och prata med någon som skulle kunna få någon form av betydelse för en.. Hur vågar man det. 

Jag tror att det här är mitt livs projekt. Att våga våga även i kärlek. Att inte backa innan det ens har börjat.

THE LAST WEEK


Haft en helkväll med tjejerna! Sällan man får till det när alla närmsta kan ses samtidigt nu för tiden.

Och så var det dags för Hannah & Amandas tjejmiddag. Känslan vi kände kan man nog bara förstå sig på om man var där. Helt magiskt.

Tagit mysiga promenader nu när vädret och min kropp börjar tillåta. Sprang igår för första gången på 9 månader, känner mig sådär idag. Ska till en ostiopat på tisdag så får vi se vad hon har att säga om mig.
Blivit inspirerad. Finns inget så sexigt som tjejer som är självsäkra i sig själva. Agree?
Jobbat en helg med mina kollegor i det nyöppnade Täby. Riktigt fin helg!

EN "LITEN" SAMMANFATTNING

Min kära syster har varit på besök i stockholm och har ny flytta till Wien
Kört en legendarisk utgång med världens bästa kollegor
Testat vad min kappa egentligen går för
Grillat med släkten
Druckit kaffe med Anna
Haft AW med jobbet
Firat valborg med roliga människor till vänner
Jobbat och jobbat!
Firat ut helgen med mina tjejer!
Tappat bort mit bankkort, diamant till min ring och nya kavaj (på en kväll)
Min andra halva har kommit hem från London
Börjat ta promenader och funderat på att säga upp mitt gymkort


MIN HELG

Utredning för mina käkar
Träffat fina vänner och umgåtts natten lång
Brunchat med vänner och firat kajsas 20-årsdag!
Myst med bebi


NU SÄGER JAG ORKAR INTE

Jag har hyffsat mycket motvind i dagsläget. Inte riktigt motivation till någonting förutom jobbet. Trött på att vara sjuk efter nio månader av konstant förskylning, läkarbesök, öronlock och listan kan väl göras ganska lång. Idag kraschade jag rätt så rejält. Var på läkarbesök hos en bettspecialist och bara där rök det flera flera tusen. Och som grädden på moset ska jag få (läs: punga ut fyra tusen till) ytterligare en bettskena eftersom den mjuka varianten jag fick i december är helt meningslös för mig. Och mitt i allt detta så har vi fortfarande inte kommit fram till ett varför. Varför jag aldrig blir helt frisk, varför jag har lock för öronen, varför jag inte kan träna utan att bli sjuk dagen efter, varför min näsa rinner konstant, varför min hals gör ont varannan vecka. Det är otroligt påfrestande för psyket när 1. nästintill ingen tar mig på allvar. 2. ingenting jag testar hjälper. 3. jag inte kan träna som jag önskar.

Jag vet ju aldrig när det kommer vända. När jag kommer kunna känna mig helt och hållet frisk. Jag har inte känt mig helt 100%ig sedan juli förra året. Så idag kraschade jag. Jag har redan gråtit fyra enstaka gånger. På tåget, i telefon med mamma kajsa och anna, i min säng och i duschen. Trött på skiten och idag rann allt bara över.

DEN JAG VA DÅ DEN JAG ÄR NU


Det händer att jag ofta försöker jämföra det jag är nu men det jag va då. Mest för att hitta likheter som kan spegla att jag mår bättre idag. Säkra mig själv i att jag är på rätt väg och att liknelserna ska ge mig trygghet. Faktum är det att jag inte är något av den jag var då. 

Allt man går igenom i livets skeden leder till förändring. Man växer som människa och ingenting lämnar en likadan som då. Allt lämnar spår som speglar det som kommer på tur. Det finns inget att gå tillbaka och leta reda på hur man var då för att försöka hitta sig själv i det man är nu. Det man var då var innan kaoset bröt ut och sjukdomen blev en del av livet. Och den lämnar en förändrad på ett näst intill obegripligt vis.

UPPDATERING AV MITT LIV

Vi har stängt butikwn i Sollentuna Centrum och det nya är att jag jobbar på Lagerhaus i Skärholmen.
Druckit drinkar med mina underbara kollegor för "sista" gången
Har jobbat många dagar och timmar så stunderna i soffan har varit efterlängtad
Carro från Österrike har hälsat på så vi har levt som att vi varit gjorda av pengar. Vilket vi typ är. Eller. 
Som om någon bra historia har börjat med vatten. Det har den faktiskt inte
Firat carro som även hon nu fyllt 20 år, det bjöds på hemmafest, något som alla (inklusive mig) har dröm många drömmar om
Ätit påskgodis och haft skattjakt
Festat lite till med dessa godingar. Världens bästa människor kan dem vara
Ätit sallad med fin vän.
Har hunnit få fläskläpp och stukad fot + en förskylning. Två veckor sedan influensa, nu är jag dålig igen haha vad är detta. Men nu är jag frisk för det har gått ett par dagar men jag räknar med att vara sjuk igen om två veckor. Ska hålla er uppdaterade!


VÅGA FÖR ATT VINNA

Att lämna det destruktiva var långt ifrån lätt. Det var som att gå igenom eld utan någon möjlighet att stanna upp och andas. Läskigt och obehagligt med känslan av det näst intill omöjliga. Det destruktiva må ha varit min värsta fiende, men samtidigt var den också min allra bästa vän. Att släppa taget och säga nej till tryggheten som jag kände till det sjuka, det var en resa bara i sig. En resa som många gånger kändes omöjlig men som sedan visade sig ge större utdelning än jag någonsin kunde önska. Och jag vill inte ta friheten för givet, för jag vet hur svårt det varit att komma till den här punkten i livet, ett rent helvete. Ett helvete jag gett allt på att klara mig igenom, och lyckats. Det är jag som gjort jobbet, men många gånger är det lättare att tacka någon annan. Och det säger ganska mycket om mig som person. Att jag kan gå igenom en hel del skit och alla gånger komma ut starkare. Och nu när jag fått distans och kan se allting ur andra ögon, då förstår jag att det viktigaste då inte alls är det viktigaste nu. Och hur kan jag ens förklara hur tacksam jag är att jag vågade för att vinna.

BRING IT

Vad kan vara bättre nyheter än att jag har gått och blivit frisk! Tänkte väl det. Nu kör jag jobbdag 4/6 för denna vecka! OM jag kommer ligga som en potatis i soffan på söndag.
Men när man jobbar i en sån här fin butik så har man inget att klaga på!

ATT INTE HA TID ATT VARA SJUK

I tisdags fick jag feber för andra (?) gången i mitt liv. På jobbet också. Det ena ledde till det andra och det hela slutade med att jag har legat hemma i fem dagar med feber, halsont, krämper, förskylning, ja you name it. Det kunde inte ha kommit mer olägligt men nu är det bara att ladda om till nästa vecka istället för nu är jag helt frisk igen.
Eftersom jag inte kan äta gröt längre (gluten) så brukar det bli bananpannkakor. Eller omelett.

Nu känner jag mig fit for fight. Veckan som kommer kommer bli CRAYCRAY. Det vankas jobb på drottninggatan, stängningshelg i sollentuna butiken, utgång med jobbet, träning och sen ska jag hålla mig frisk också, vilket nog kommer gå åt helvete. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg