Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

SISTA MÖTET AV MIN BEHANDLING

Idag var jag på mitt sista möte hos capio. Eller sista är det ju egentligen inte, jag ska göra ett stepwise test igen om ett halvår och sedan ett år senare och ett år senare igen. Men behandlingen är nu slutad och jag kommer inte gå där varje vecka längre. Min behandlare var dock väldigt tydlig med att säga till mig att jag aldrig ska tveka på att söka dit igen om jag känner att det skulle behövas, vilket känns skönt att veta.

På första mötet hos capio i Augusti gjorde jag ett stepwise test och idag på sista mötet var det dags för en uppföljning av det. Vi jämförde då det första testet med det jag gjorde idag och det var betydligt större skillnad än vad jag trodde det skulle vara. Jag är så mycket friskare idag! Jag tror att jag har förträngt hur dåligt jag mådde när allt var som sämst och därför inte riktigt kunnat se mina framsteg. Idag fick jag ett form av "bevis" på vad som verkligen blivit bättre. Ex. viktfobin, koncentrationen, fokuset, självhatet, måendet och glädjen.

Efter testet, som både gjorde mig och min behandlare glad pratade vi ett tag om det som varit centralt för mig under behandlingens gång. Det kändes verkligen som att det mesta var utrett och att jag är redo att klara mig på egen hand nu. Det är läskigt men jag vet att jag klarar av det. Det som min behandlare mest av allt var stolt över var min förståelse för mina egna tankar. Hur jag idag kan påverka dem, vända negativa tankemönster och förstå hur mina tankar påverkar mig och allt jag gör.

Den här tiden, hela behandlingen har varit det jobbigaste jag någonsin gjort men det har verkligen varit värt alla mörka kvällar, panikattacker, ångestfyllda dagar och läskiga stunder. Det har varit så många gånger som jag velat ge upp, lägga mig under täcket och stänga in mig hemma. Men främst har det varit stunder då jag tvivlat och misstrott mig själv. Trott att jag aldrig skulle bli frisk eller må bra. Att jag föralltid skulle sitta i skiten och aldrig komma en milimeter högre upp. Jag har visat mig själv motsatsen, jag har fortsatt klättra trots att jag ramlat och det har gett utdelning. Idag kan jag variera maten så mycket mer, mina tankar går inte alls lika mycket till mat och träning, jag kan gå ut och äta, jag kan fokusera på annat i livet så som vänner, jag lyssnar mer på kroppen, jag tränar mestadels det jag känner för, jag äter mer, jag vågar äta kolhydrater och jag utesluter inte fett. Det är så stora framsteg för mig som jag många gånger glömmer att uppmärksamma. Men tillsist vill jag ändå säga att:

Jag har insett att smal inte betyder lycklig. Jag har insett att orsaken till min ästörning är dålig självkänsla och att jobba med den är det enda sättet för mig att bli helt frisk. Den här bloggen har hjälpt mig fruktansvärt mycket, ni har varit ett enormt stöd och jag är evigt tacksam för allt. Oavset hur jobbigt det kommer vara de närmsta året, hur många motgångar jag än kommer stöta på så kommer jag aldrig ge upp. Jag ska ta mig fan bli frisk!

Behandlingen i pappersform


Tror aldrig jag visat er dessa papper? 

Kanske var på tiden då ;-) Jag har nämligen gått runt med den blåa mappen fylld med papper i från capio i över ett halvår nu. Varje dag skriver jag matdagbok på allt jag stoppar i min kropp, var jag är när jag äter det, om jag kompenserar eller liknande och slutligen min egen kommentar/känsla kring det hela. Sedan har jag ett papper med måltidsföslag som jag kan titta på för att få lite inspiration när beslutsångesten tar över. Eftersom jag tycker att mellanmål är extra svårt så har jag även ett enskilt papper på bara mellanmålsalternativ. De färgglada lapparna är utmaningar som jag fått av min behandlare (wiho!). Senast förra veckan så fick jag en återfallsprevention som jag ska fylla i så gott jag kan. Det är frågor om vad jag tycker om behandlingen, hur det gått för mig, vad jag lärt mig, vad mina problem har varit och hur jag ska göra om jag skulle börja gå tillbaka till gamla vanor och få ett återfall. Känns dock konstigt att säga återfall eftersom jag är allt förutom frisk idag, trots att jag är en bra bit på vägen! 

MINA VÄNNER

 Mina vänner. Vart ska jag börja? 
De jag sköt ifrån mig när jag mådde som sämst och de jag anförtrodde mig till när jag mådde bättre. 
Det är först idag som jag verkligen inser hur stor hjälp dem varit för mig i mitt tillfrisknande.
Det har varit som en fet bergodalbana, ingen överdrift, men idag ser jag allt så mycket klarare.

Under en period när allt var som värst vände ätstörningen dem helt emot mig. 
Den kom på alla möjliga ursäkter till att inte umgås med dem. Till att dem inte var bra för mig.
Till att jag inte var i behov av dem som förut. Att jag klarade mig själv.

Bullshit, bullshit, bullshit. Jag blir så arg när jag tänker på det, vill smälla till den på käften.
Eftersom min familjerelation inte är eller har varit bra i relation till min ätstörning så har mina vänner,
varit extra viktiga för mig. Dem har lyssnat, försökt förstå, stöttat och lämnat mig ifred när det behövts.
Ingen av mina närmaste vänner är i liknande situation som jag, men med tanke på det samhälle
som vi idag lever i så kan de flesta ändå relatera till mina matproblem med tanke på bla. all media.

Mina vänner. Helt sjuka i huvudet men fullkomligt underbara.
Jag vet inte vart jag hade varit idag om jag inte hade haft dem bakom mig.
Jag tror jag är bra på att inte lägga mina problem på mina vänner,
men jag förundras ändå av deras tålamod och förståelse i många situationer.
Dem har aldrig slutat tro på mig, trots att jag många gånger gett dem alla anledningar till det.

Idag vet jag, med hela mitt hjärta, att mina vänner har varit och är min räddning.
Dem får mig att vilja leva ett liv utan ätstörningen, dem ger mig perspektiv på livet,
dem gör mig glad i även de värsta stunder och utan dem är jag helt vilse.

Min ätstörning, eller hela min förändring med andra ord, har tärt på mina vänskapsrelationer.
Det kommer jag alltid att vara ledsen för - men idag är relationerna starkare än någonsin,
"tack vare" allt det jobbiga vi gått igenom. Att dem stöttat mig genom allt detta
tyder bara på hur äkta dem är. Och jag hade inte kunnat önska något mer. Älskade vänner.



Har ingen bra bild på alla tjejer men här är några av mina änglar

JAG HAR BESTÄMT MIG NU

Det jag är påväg att skriva om är något som har tyngt ner mig under hela mitt liv. Min relation till vågen är nämligen fruktansvärt kaosartad. Hade denna relation varit en vänskapsrelation så hade jag sagt tack och hej för längesedan. Men nu är det inte en relation som man bara kan säga hejdå till sådär, det funkar liksom inte så.

Jag har bestämt mig för att sluta väga mig helt och hållet. Vikten skapar bara problem för mig och den passar inte mig helt enkelt. Jag har tänkt på det här så mycket att huvudet nästan gått sönder. Herregud vad jag vägt det fram och tillbaka. Jag har vägt mig i drygt ett halvår hos Capio och min slutsats är följande: jag har börjat acceptera min vikt en aning mer men jag känner fortfarande inte att den gör mig något gott. Att väga mig är snarare ett sätt för min ätstörning att få kontroll och utifrån siffran värdera mig själv.

Jag känner att jag måste utgå ifrån mig själv och jag tror det bästa för mig är att sluta väga mig fram tills den dag jag känner mig nöjd med det jag ser i spegeln. Hela min ätstörning grundar sig i dålig självkänsla och att väga mig ger mig inte en bättre syn på mig själv på något sätt, snarare bara sämre. Jag måste lära mig att utgå ifrån spegeln och tycka om det jag ser utan att jämföra med vikten. Vikten styr bara över vad jag äter, gör och mår och därför vill jag inte fortsätta väga mig. Den tar musten ur mig och den makt som den har över mig anser jag den inte vara värd för fem öre, och därför kommer jag sluta nu.

Vad som är läskigt med detta beslut är att vågen ger ätstörningen makt och utan att veta vad den visar så blir jag osäker. Men för att någon gång kunna tycka om mig själv för den jag är och inte hur jag ser ut så måste jag sluta nu. Det är inget för mig. Självklart är jag rädd för att det ska bli som för ungefär ett år sedan. Att jag genom att inte väga mig bara blir orolig och tänker på vad jag kan tänkas väga, och så kommer det nog vara till en början, men viktigt att komma ihåg är att jag förra året hade en självkänsla på botten. Idag har jag en aning bättre självkänsla och jag tror att jag genom fortsatt hårt arbete kommer kunna ta ifrån vågens makt, sakta men säkert. Med ökad självkänsla kommer vågens betydelse bli allt mer obetydlig och istället kommer spegeln och känslan i kroppen dominera. En annan viktig faktor är att jag idag också har en bättre bild av hur mycket man kan äta utan att gå upp i vikt/ner i vikt vilket jag helt hade tappat för ett år sedan.

Jag pratade precis med min behandlare i telefon angående detta och vad ska jag säga? Jag förklarade för henne hur jag resonerar och hon förklarade för mig varför dem på Capio vill att man ska väga sig. Den främsta anledningen är för att de flesta som påbörjar en behandling har en skev bild av normala portioner och hur mycket man kan äta utan att gå upp i vikt, och att det då är bra att ta vikten för att få "bevis" på att en viktuppgång inte sker fastän man tror det. Alltså var det utan tvekan nyttigt för mig att ta vikten till en början, för att förändra min skeva uppfattning, men nu när jag har en betydligt bättre bild av mina behov i matväg så känns det inte som det finns någon vits att väga mig längre. Jag har aldrig fungerat ihop med vågen, den har alltid gett mig ångest oavsett siffra och därför är det onödigt att utsätta mig för den. Det är ytterst få personer som behöver väga sig och jag är inte en av dem. Jag är normalviktig och behöver lära mig att värdera mig själv utifrån min insida och inte siffra på vågen.

Jag tror det är väldigt viktigt att tänka efter en extra gång varför så många väger oss regelbundet? Oftast är det av dåliga skäl. Mitt skäl är uruselt: jag känner välbehag när jag vet min vikt eftersom jag värderar mig själv utifrån siffran. Ätstörningen får mer makt och triggar igång alla negativa tankar. Jag är inte en person som ser siffran på vågen och tar det med en klackspark och tänker "det är bara en siffra, jag är ju fin i spegeln!" nej, jag är en person som värderar hela min personlighet, mina förmågor och mitt värde i vågens siffra. Just därför kastar jag ut den jäveln.

Jag känner redan nu en otroligt stor lättnad i att strunta i vågen. Lite nervositet men ändå en stor lättnad. Det är rätt komiskt hur jag så tydligt märker att ätstörningen DIREKT kontrar med "du kommer skena iväg i vikt" "du kommer bli fet" "vad har du nu att mäta dig med när du inte väger dig?", den jäveln alltså.

Vad tänker ni kring detta ovan? Kommentera gärna, skulle så gärna vilja ha ert stöd! Många av er har ju tidigare varit tveksamma kring om min regelbundna vägning verkligen varit bra för mig och jag har ju svarat att den har varit nyttig för mig till en viss del, men att jag nu är redo att lägga den bakom mig. Jag är redo att gå på känslan, endorfinerna i kroppen och det som hälsa bygger sig i på riktigt. Det som jag vill ska vara viktigt här i livet!

Tidigare var jag inte redo men nu känner jag mig äntligen redo att säga hejdå till vågen. Med en viss osäkerhet men ändå en förhoppning om en förändring till det bättre. Det är dags att börja lita på mig själv och mina förmågor utan att väga mig!


JAG BÖJAR SE LJUSET


Hela min barndom har jag fightats med demonerna inom mig som ständigt smutskastat mig med hur värdelös, ful, äcklig, tjock och obetydelsefull jag är. I bakhuvudet har jag haft orden "det vi tänker och tror behöver nödvändigtvis inte alltid vara sant" lagrat, men många gånger har det varit svårt att inte låta de negativa tankarna vinna.

Jag har minnen i alla dess former (dagböcker, blogginlägg, lappar, kläder) som påminner mig om de svårigheter som präglat hela min uppväxt och den person jag på senare dar utvecklats till. Det är hatbrev till mig själv, uppmaningar till att gå ner i vikt och hur detta skulle gå till (jag var 12 år när en av dagböckerna skrevs), anteckningsblock där jag skriver om min stora rädsla till döden som jag led av i ett flertal år och diverse anteckningar där jag ber om ursäkt för mig själv och redogör för hur jag ska bli bättre genom att förändra mitt utseende. 

Det är så många faktorer som påverkat mig och alla mina hjärnspöken, inget jag vill gå in närmare på, men jag vet att jag inte är ensam och det är viktigt att poängtera. Jag har tidigare beskrivit för er att jag började min resa årsskiftet 2011/2012, men sanningen är att allt började så mycket tidigare än så. Jag har alltid jämfört mig med mina vänner i omklädningsrummet sedan jag var liten, med betoning LITEN. Jag har gömt, undvikit, ljugit, gråtit och mått extremt dåligt över mig själv nästan hela mitt liv.

Men 2012 är väl startskottet för det äventyr som jag började dela med mig av. Startskottet som jag trodde skulle förändra allt till det positiva men som istället skapade konsekvenser jag aldrig hade kunnat ana, eller önska för den delen heller. För drygt ett år sedan insåg jag att min extrema träning och överdrivna fokus på mat hade utvecklats till en ätstörning vid namn ÄS UNS (ätstörning utan närmare specifikation). Att bearbeta, acceptera och påbörja nästa resa tog mycket energi och under denna period trodde jag inte att jag någonsin skulle klara av ännu en förändring.

Efter mycket om och men bestämde jag mig för att påbörja en behandling på Capio anorexi center och nu är jag precis i slutskedet av behandlingen. I fem månader har jag levt i ett rent helvete som ingen förtjänar att genomlida. Jag har skrikit, känt frustration, gråtit mig till söms, hatat på mig själv, hatat min omgivning, försökt fuska, missuppfattat och omvandlat allt i mitt huvud till det ätstörningen velat höra. Jag har kämpat som en galning och varit livrädd majoriteten av alla gånger jag ställt mig på vågen i undersökningsrummet hos Capio. Jag har fört matdagbok i snart ett halvår och diskuterat, reflekterat och gråtit lite till framför min behandlare.

Allt som jag känt de senaste månaderna, all ilska och rädsla är svår att omvandla till ord men jag kan säga såhär; det har varit den absolut värsta perioden i mitt liv, utan tvekan.

Men trots alla motgångar så har jag inte gett upp, och här sitter jag idag i min säng och gråter igen. Denna gång inte av samma anledning som de resterande 48 miljarder gångerna de senaste sex månaderna. Idag är det glädjetårar som fälls längs mina kinder. Mitt liv börjar ta en ny vändning. Jag känner ett hopp som jag aldrig tidigare känt. Jag börjar se ljuset, friheten är inom synhåll och jag gråter för att jag aldrig trodde denna känsla någonsin skulle kunna dominera inom mig.

Hela processen har varit så förbannat jäkla krokig och det är jag medveten om att den kommer fortsätta vara, men bara det faktum att kvällarna med ångestattacker upprepar sig så mycket mer sällan gör mig så fruktansvärt glad. Jag börjar känna mig redo att avsluta behandlingen och fortsätta kämpa på egen hand. Jag börjar tro att möjligheten till att bli frisk och fri faktiskt stämmer. Och jag ska bli ett levande exempel på det!


När är jag redo?

På förra veckans samtal sa min behandlare till mig att vi har 5 individuella samtal kvar på behandlingen. Det var något som kom lite chockartat för mig, just för att det har blivit en del i vardagen, och en sorts trygghet att gå dit och få stöd, någon som har koll på mig. Jag är ju livrädd och litar inte på mig själv. Jag har ju kommit så pass på vägen (trots att jag har flera mil kvar att gå själv) att jag inte vill tillbaka till start igen, just för att det varit så förjävligt att ta sig hit där jag är idag, trots att jag har så långt kvar. När hon sa till mig att vi har fem ggr kvar (sedan så går det även att diskutera om och hurvida jag känner mig redo) så dök det upp frågor i mitt huvud som:

- är det nu jag ska vara "frisk" och "må bra"? 
- hur ska jag klara den fortsatta resan helt själv? 
- kommer jag inte gå tillbaka till "det bekväma" när det inte är någon som "tvingar" mig till annat? 
- hur ska jag tackla alla tankar själv utan vägledning? 
- när vet jag att jag är redo? 

Jag är så orolig att jag efter behandlingens slut kommer falla tillbaka igen - till den värsta skiten jag någonsin satt mig i. Jag har fått verktyg av Capio till hur jag ska hantera negativa tankar och hur jag ska tänka när dessa tar över. Jag har fått verktyg och kunskap, bevis på hur jag kan äta och hur viktig en balans är. Men jag är så orolig att dessa verktyg jag fått inte kommer räcka för mig. Hur ska jag veta? Veta att jag kommer fortsätta åt rätt håll och inte hamna där jag var för ett halvår sedan igen. Jag är ju så osäker på hela mig själv. Hur ska jag kunna lita på mig själv?

POSITIVE THOUGHTS


Gårdagens lunch

Idag har jag ont i hela ländryggen. Gissa varför, jo jag har fått min mens för andra gången! Blandade känslor. I allmänhet har jag mått väldigt bra de senaste dagarna efter vägningen i onsdags men som alltid så kommer ju dippen någon vecka efter nya utmaningar. Idag mår jag iallafall bra och längtar efter min favorit smoothie från blueberry som jag ska köpa när jag städat klart :)

EN TANKESTÄLLARE

Idag fick jag en hemläxa från Capio som handlar om livsvärden.

Livsvärden är det som är viktigast för en i livet. De genomsyrar de aktiviteter och beteenden som man naturligt dras till. Saker man gör eller skulle vilja göra och som får en att känna sig som allra mest sig själv, må bra, känna samhörighet, bli upprymd, glittra och lysa utan ansträngning. Ju mer man lever så att ens livsvärden kommer till uttryck i allt man gör, desto lyckligare är man,.

"Det är svårt att se vilka livsvärden som är våra egna och vilka som kommer utifrån. Därför är det viktigt att du vet om att denna påverkan finns och att den påverkar oss alla. Att leva i linje med sina livsvärden kan för många innebära att det dyker upp tankar, känslor och minnen som man upplever som obehagliga. Det kan då vara lätt att man börjar undvika den riktningen och de aktiviteterna även om de leder mot saker som känns väldigt viktiga för oss. En långsiktig konsekvens av att undvika sådant som är viktigt kan bli att livet blir allt fattigare och fattigare. Försök därför ibland tänka tvärtom; på ett sätt kan man se de där obehagliga tankarna och känslorna som dyker upp som en signal om att man är påväg mot något viktigt, inte något dåligt."


Detta väcker mycket känslor hos mig då jag i många fall vet vad jag vill men begränsas av påverkan utifrån. För att få en klarare bild av vad som är viktigt för en själv så kan man därför beskriva sina egna livsvärden. Det är något som ändrar sig under livets gång så man behöver inte se det som man skriver som hugget i sten, det viktiga är vad du tycker just nu!

- Beskriv hur du vill att dina relationer ska vara, exempelvis. familje- eller vänskapsrelationer. Vilka kvaliteter vill du ta med in i dessa? Fundera på hur du vill att dessa ska se ut, låt det ta tid, skriv sedan ned.

- Beskriv vilken typ av intim relation du helst skulle vilja skapa. Vem vill du vara i den relationen? Kanske är det viktigt för dig att skapa stöd, öppenhet, ärlighet eller vänlighet. Täk igenom detta och gör det noggrant. Utgå ifrån dig själv.

- Arbete? Vilket arbete skulle du vilja syssla med? Vad skulle vara meningsfullt och roligt för dig? Vad värdesätter du i det klimatet och hur tror du att du skulle vilja vara mot dina arbetskamrater? 

- Utbildning och personlig utveckling. Vad vill du öka din kunskap inom, vad tycker du är betydelsefullt? Kanske är det utmaningar, ett viktigt ämne, växa som person eller öka din förståelse till olika människors perspektiv. Tänk inte "det där skulle jag aldrig klara" utan tänk positiva tankar och känn efter.

- Fritid och rekreation. Vad skulle du vilja syssla med på din lediga tid? Vad passar dig bäst? Om det så är att sporta, gå på gym, äta god mat med vänner, umgås med dina barn, läsa böcker. Och vad vill du ha för kvaliteter som person med dig in i detta? Finns det någon sysselsättning där du upplever en känsla av att vara här och nu eller känner dig riktigt levande?

Dessa är bara några få exempel på faktorer som går inom våra livsvärden. Våra livsvärden är individuella för oss alla och eftersom vi lever i en värld där vi ständigt blir påverkade av andras åsikter kan det vara bra att skriva ner vad du tycker om för att inte tappa bort dig själv på vägen. Det är lätt att ibland göra saker som man inte riktigt själv vill innerst inne och många gånger vet man inte ens själv att dessa saker inte kommer inifrån en själv.

EN BRA DAG EFTER ETT BRA SAMTAL

Det var längesedan jag gick utifrån Capio hyffsat glad och nöjd. Sedan fredagens vägning har jag varit helt förtvivlad, ledsen, arg och förstörd men nu idag på vägningen fick jag ett "bevis" på att man ibland väger lite mer/mindre av naturliga skäl. Det betyder inte direkt att man är påväg att gå upp i vikt, vilket jag hela tiden drar som slutsats om jag väger lite mer en vecka. Det var bra att detta hände sa min psykolog, just för att jag kommer se ett mönster och med tiden inte haka upp mig lika mycket vid 1-2 kg:s skillnad.

Har fått massor av utmaningar med mig hem, som faktiskt jag tog intiativ till, eftersom jag känner att jag stannat upp lite. Jag känner att jag behöver tydliga exempel/regler för vad jag kan utmana mig med eftersom jag annars bara håller mig till mina "säkra kort". Denna vecka ska jag utmana mig med sjuka saker som gör mig uppriktigt rädd. Men jag får inte vänta mer nu. Dessa 5 utmaningar består av att:
- Äta ett polarbröd (vitt) till frukost minst 3 ggr
Tankar: helt sjukt, har aldrig ätit vitt bröd förut typ. Känns som att jag kommer stegra upp i vikt. Känns super konstigt och läskigt att äta något annat än grovt bröd. Känns som att jag ska äta godis till frukost.
- Ketchup minst 1 gång
Tankar: Känns rätt läskigt då jag som ni vet alltid vill hålla mig till det mest nyttiga. Ketchup känns väldigt onyttigt.
- Kötbullar minst 1 gång
Tankar: Har ätit det 2 ggr förut men eftersom det är något jag ofta undviker (halvfabrikat) och inte vågar äta så måste jag äta det fler ggr för att jag ska vänja av mig och se det som "normalt".
- Morötter minst 1 gång
Tankar: Undviker alltid att äta morötter trots att det låter helt sjukt. Har länge haft någon grej för att morötter ska innehålla dåliga saker och det har satt sig i ryggmärgen på mig.
- Hamburgare eller pastarätt
Tankar: På fredag ska vi tjejer antagligen ut och äta/dra ut efteråt och jag tänker ju bara "sallad" men denna gång får jag inte välja en sallad utan jag ska göra som dem andra gör. Riktigt brutalt jobbigt.
Påväg till Österrike i somras då jag åt jordens godaste glass

Tror ni jag kommer klara detta?

KÄNSLOR DEL 2

Jag är ledsen om jag lät lite väl hård i förra inlägget som jag skrev. Men jag känner att jag hellre vill vara helt ärlig i denna blogg än att försöka låta som en bra förebild. Jag har en ätstörning och tankarna är därmed inte friska. Men efter att ha tänkt en del, gråtit floder, tränat och ännu en gång tänkt konstant på mat och kropp så känns det lite bättre. Jag försöker tänka att det där extra kilot är vätska. Att jag inte ska kompensera. Att det är normalt att vikten pendlar 1 kilo upp och ner. Alexandra kom precis hit från Kalmar och hon bara skrattar när jag säger att jag tycker jag är tjock. Att hon inte förstår hur jag inte kan tycka att jag är vältränad. Det hjälper lite, hon hjälper lite, för våra verkligheter är så olika. Hon hjälper mig att få lite perspektiv. Målet nu är att inte minska på mat utan att våga äta lika mycket som jag tidigare gjort. Jag bara måste våga. Men det är svårt när jag ser mig själv som så stor. Känns som att jag går upp i vikr av vad som helst. Som att jag inte kan äta någonting utan att vikten förändras. Hur ska jag kunna leva och njuta av livet om jag inte ens kan stå still i vikt när jag har stenkoll på maten och någon enstaka gång äter något "utöver" men ändå går upp i vikt?

Fredag men ingen jävla glädje

Det var länge sedan jag mådde så dåligt som jag gör nu, tror närmare bestämt att senaste gången var då jag vägde mig hos Capio förra gången. Idag är en sån dag, efter vägningen, då jag inte vill något hellre än att skjuta mig själv i huvudet och aldrig vakna upp igen. Låter hårt men det är precis så jag känner. Hela jag är som ett öppet sår. Vet inte vad jag ska ta mig till. Är helt förstörd. Uppriven. Är det såhär det ska kännas?

Jag mår så sjukt illa. Nu säger jag precis vad jag känner, tänker inte hålla inne på några känslor. Hur ska jag någonsin må bra? Bli frisk från det här helvetet? När allt jag vill just nu är att träna och äta nyttigt. Helst inte äta något alls just nu. JAG MÅR SÅ ILLA. ÄCKLAD AV MIG SJÄLV. Varför ska vikten styra så mycket över mig?

Jag mår illa om ni missade det. Är det såhär det ska kännas? Ja, då känner jag tillräckligt nu. Man är inte perfekt alla dagar, man gör inte perfekt alla dagar. Idag är en sån dag då jag tar steget tillbaka, gör det som tillfredsställer mig och skiter i att det är dåligt. Jag ska äta nyttigt, lite och träna mycket. Jag ska skita i skolan, gråta ut alla mina känslor, vara äcklad av mig själv, springa tills mina ben inte orkar bära upp mig och därefter gråta lite till. Sa jag att jag mår illa?

Min vikt pekar uppåt. Om det är vätska från kryssningen och utgången förra helgen, det är något jag tror men vägrar inse, för allt jag ser är siffran på den där vågen och hur hög den var. Hur jag gått upp i vikt. Hur jag förlorat kontrollen. Hur jag blivit fet. Men jag ser ju ingen skillnad i spegeln? Jo det gör du victoria, du är tjock nu. Gå och träna. Ät sallad. Då blir du lycklig. Fan ta det här. 


TA MIG HÄRIFRÅN

Mår illa och det känns som hela min mage ska vända sig upp och ner.

DET LÄSKIGA MED ATT BLI FRISK

När man väl bestämt sig för att man vill ta sig ifrån botten till toppen, säga hejdå till ätstörningen och ta sig till den punkten då den inte längre har makten att hindra en, då inser man helt plötsligt hur läskigt det blir att göra framsteg. Hur man blir helt galen av vad folk ska tro, tycka och uppfatta en som. Det handlar inte om att man inte vill bli bättre, må bättre eller klara av "normala" saker, men det är just det att människor i ens omgivning inte ska tro och ta en på allvar, eftersom man börjar utmana sig att göra alla de saker som man tidigare inte gjort. Man är rädd för att dem ska tro att man ljuger, att man mår bra, att man inte har samma jobbiga tankar längre eller varför inte nämna; att behöva ursäkta sig och förklara för sin omgivning att det inte är lätt bara för att man gör vissa saker utan att "protestera", för man säger ju inte alltid "det här jag äter nu är skitjobbigt!" utan man försöker ju snarare normalitisera ätandet och inte lägga så stor vikt i det.

Att försöka bli gladare och ta sig upp mot ytan är bokstavligttalat skitläskigt och jobbigt. Kvällarna då jag legat i mig säng och hyperventilerat med tårarna i halsen har varit färre de senaste två veckorna, och bara det i sig gör mig livrädd. Jag vill må bra men jag är livrädd för att folk ska börja tro att allt är frid och fröjd med mig. För vad säger man när man får höra "det är så kul att du mår så mycket bättre nu!" när man helst vill höra "jag förstår att du har det tufft, trots att du inte ofta visar det, men det är okej att le och skratta, jag vet att det inte betyder att du mår bra hela tiden på insidan!". När man är så osäker på sitt eget mående så vill man inte behöva förklara att man mår dåligt, när man egentligen tvivlar på sig själv dagligen hur mycket som helst. Om man mår dåligt, om man "myttar", om man är värd att få tröst, om man är värd att älskas, om man börjar må bättre, om det bara är en svacka, om man någonsin kommer må helt bra. Man tvivlar på allt. Främst sig själv.

Under de två senaste veckorna känns det som jag tagit den "enkla" vägen. Men samtidigt har jag trott att jag börjar må lite bättre nu tillskillnad från tidigare då jag mått piss konstant sedan behandlingen börjat. Men sedan tänker jag om igen och kommer på mig själv med att jag kanske har undvikit utmaningar och undvikit att känna vad jag känner inombords. Jag har undvikit att titta på mig själv, inte velat gråta, undvikit att koka ris för att jag inte orkat må dåligt efteråt, sovit när ångesten kommit, tränat för att känna mig lite bättre, umgåtts med vänner för att slippa vara själv och inte pratat så mycket om mitt mående. Detta kan nog tolkas som att jag mår bättre nu, men på insidan är jag ju hela tiden väldigt uppriven och ledsen, bara att jag inte visar det utåt. Jag har inte orkat göra det. Jag har inte orkat för när jag väl gjort det tidigare har det bara tagit så mycket energi ifrån mig, och jag har helt enkelt inte haft den "energin" över.

Jag har så långt kvar. Det här är bara början. Jag har så himla långt kvar, och det skrämmer mig. I helgen har jag varit ute och festat med vänner men i och med det så har det kompenserats massor med maten. Jag har under nästan hela veckan bara ätit couscous och inga snabba kolhydrater, alltid samma frukost, struntat i juicen många mornar, alltid samma kvällsmellis, inte ätit efterätterna på bruncherna i helgen, eller efterätten hemma hos mormor. Allt för att undvika ångesten. Jag är så rädd för att jag ska gå upp i vikt. Känner mig så stor. Förstår ni? Jag lurar mig själv. Jag går runt och är rädd för att jag tror att jag mår bättre nu och inte behöver den hjälp jag får, för att jag inte gråtit alla kvällar i rad de senaste två veckorna (typ) när sanningen egentligen är att jag undvikit att göra många saker som jag vet ger mig ångest. Men sen jag har ju givetvis gjort saker som varit bra. Vissa dagar inte planerat lika mycket, inte mätt upp maten lika ofta eller missbruka spegeln. Men dessa ting har jag kompenserat upp med andra saker för att stabilisera mitt mående. Tex. spegeln: den har jag inte kollat mig i så mycket för att jag inte vill se det jag ser.

Det är så läskigt att göra saker som får en att må dåligt. Jag vet att jag måste men det är så himla svårt. Jag vill liksom göra det i snigeltakt. Göra det jag känner mig bekväm med. Såfort jag tänker på att jag ska utmana mig med någonting så kommer försvarsmekanismen "men herregud, om du gör det där så har du ju helt tappat bort förnuftet, inte kan du äta två onyttiga saker på en helg, du kommer bli fet och helt tappa kontrollen". Och då är det svårt att tänka "nej det kommer jag inte alls, jag är stark och jag ska göra det här", för allt inom en säger att man är så himla dålig och okontrollerad. Det är så svårt att lita på rösten som man borde för den andra rösten är så övertygande.
Jag på min födelsedag

MINA FRAMSTEG

Det är inte konstigt att man i många fall har tendens till att fokusera på det negativa och glömma bort det positiva. Eftersom jag är inne i en svacka nu tänkte jag uppmärksamma framsteg som jag gjort under den här jobbiga månaden som har känts som en hel evighet! 

- Kan vila från träning två dagar i sträck utan att få en panikattack
- Vågar äta kolhydrater till både lunch och middag, varav couscous, bulgur och matvete inte ger mig jätte mycket ångest längre
- Har vågat väga mig och påbörjat en acceptans och förståelse till vikten trots viktuppgång
- Dragit ner på träningen till tre dagar per vecka och hållt mig till det
- Stängt ner mitt healthy instagram konto och slutat läsa triggande träningsbloggar
- Tagit mig an utmaningar som har varit väldigt jobbiga
- Jobbat på med frukosten och prövat på nya livsmedel 
- I många fall slutat undvika situationer som ätstörningen inte gillar
- Tränat det jag tycker är roligt och känt för
- Vågat äta livsmedel utan att veta vad dem innehållit
- Börjat äta skolmaten och slutat med de flesta matlådorna
- utökat mitt kvällsmål och vågat säga att mat är gott utan att tro att jag förlorar kontrollen

Det har ju hänt ganska mycket. Inte konstigt att ångesten ligger HÄR uppe för det mesta. Jag glömmer hela tiden bort vad jag åstakommit och tänker istället hela tiden på hur långt jag har kvar. Men nu har gråtit ut dagens tårar och är redo för onsdag!
Den här bilden togs för ungefär ett halvår sedan och jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde, trots att jag ville framstå som att jag mådde så bra. Hade sån ständig ångest inför träningen och var hela tiden orolig på att jag åt fel/för mycket/för lite. Det gick inte en enda sekund till att jag inte tänkte på mat och träning. Hela tiden. Googlade om allt. Planerade alla träningspass till punkt och pricka. Gjorde alltid matlådor. Bråkade med mamma om att hon la i fel saker i salladen. Förstod inte varför jag inte hade någon energi. Blev arg på mig själv för att jag inte orkade det jag ville. Brast ut i gråt varje kväll för att det jag gjorde inte räckte till. Skolkade ifrån skolan för att få träna de bästa tiderna och bästa passen. Pluggade inte mycket eftersom träningen alltid kom i första hand. Kunde inte gå en dag utan att träna. Vilodagen var extremt jobbig och trodde jag skulle gå upp i vikt hela tiden. Vägde mig varje morgon innan frukost och hade jag gått upp något hekto fick jag panik. Men trots detta ville jag framstå som att jag mådde så bra. Aldrig igen!

FÖRÄNDRINGAR

Vissa saker vill man inte erkänna för sig själv. Jag har exempelvis inte velat erkänna att jag som min behandlare säger "smygbantar", tills idag. Det var inte så att jag ville erkänna det men jag kände att det bara var jag och ingen annan som skulle förlora genom att hålla det för mig själv. Egentligen vill jag inte kalla det som jag gör smygbantning, men jag antar att det också är ett sätt att se på saken. Frågar jag mig själv varför jag låtsas som att jag tar två dl bulgur fastän jag vet att jag inte fyller decilitermåttet till kanten så är svaret för att jag vill hålla mig på den säkra sidan. Äta lite mindre än det jag blir tillsagd för att inte riskera att ta lite för mycket. Varför då? Jo för att inte riskera att förändra min figur, mot min vilja. 

Det som händer är att jag skapar ett restriktivt betende. Ett beteende som varit betydligt värre för några månader sedan men som fortfarande inte är sunt. Jag vill så mycket men vågar så lite. Undviker, snålar och sätter upp regler så ökar risken för att drabbas av hetsätning. För när man äter lite och undviker vissa livsmedel under en period och sedan tillåter sig att äta vad man vill vid ett speciellt tillfälle så är det vanligt att man trycker i sig allt man ser. Just för att det är nu man får. Och då får man ångest och det hela fortsätter i en ond spiral.

Därför kan det kännas som att man inte vill sluta äta ur godisskålen den där lördagen. Man vet att man inte kommer äta det på en vecka igen och då vill man passa på. Kroppen vet inte när det ska få något sådant nästa gång så den vill bara ha mer. Och då blir man rädd och vill undvika det ännu mer för man vill inte tappa kontrollen. Tillåter man istället sig att äta det lite ibland, när man känner för det, då drabbas man inte av det där behovet av att hela tiden vilja ha mer. Man vet att okej, jag kan ta lite av godiset för att jag är sugen men jag behöver inte äta upp allt precis just nu! Kroppen vet att den kommer få äta det igen.

Detta är vad jag måste jobba på. Nu blev inte texten precis som jag hade tänkt mig men i punktform ser det ut som något i denna stil:

- äta så mycket som jag blir tillsagd och inte "lite mindre"
- bara väga mig på Capio, aldrig hemma
- våga äta saker för att det är gott
- Äta vanlig glass i helgen och inte yollibox

Då kör vi!

KÄNSLOR SOM PÅVERKAR MATVANOR

När jag är på dåligt humör, kanske är ledsen, arg, frustrerad eller nedstämd så påverkas mitt ätande. I de flesta fall så vill jag verkligen inte äta något. Jag gör det ändå, men när ja väl gör det så finns det djupt ner en känsla av "jag äcklas av mig själv". Det i sin tur gör att jag känner mig misslyckad och okontrollerad när jag inte lyssnar på det dumtankarna säger till mig och speciellt när jag själv anser att jag inte förtjänar maten. Det är nämligen så att dumtankarna hela tiden pushar mig till att testa att ta lite mindre mat i olika former för att jag se att jag kan motstå och inte tappa kontrollen.

Är man på dåligt humör så är det vanligt att man hanterar det med att dra in på mat. På något sätt straffar man sig själv. Och det är så fel! I min matdagbok som jag skriver så brukar det ofta hända att jag som kommentar skriver "jag var nedstämd och ville inte äta så mycket". Känslor påverkar allt maten väldigt mycket. När hon läser detta brukar hon förklara för mig att mat är livsnödvändigt, det är något vi behöver och inget vi ska dra in på när vi känner oss dåliga, det kommer absolut inte få oss att må bättre. Skulle du säga till ditt barn att den inte får man om den är ledsen? Nej, mat behöver ju alla, oavsett humör! Men det behöver inte bli så att man bara drar ner på maten, det kan även bli tvärtom. Vi känner väl alla igen om man bråkat med en tjejkompis, familjen eller sin pojkvän och istället äter upp sina känslor. Och det är ju farligt det med! 

När jag hamnar i en sån här situation så äter jag alltid ändå. Jag kanske inte utmanar mig så mycket som jag hade tänkt mig på morgonen men jag äter någonting iallafall. Jag vet att efter varje gång detta händer så blir jag starkare och fortsätter jag att ignorera dumtankarna så kommer jag kunna äta något "läskigt" trots att jag är super ledsen eller arg. Känslorna kommer inte påverka mitt ätande så som det gör idag. Tummen upp för det!

VILL MAN BLI FRISK MÅSTE MAN TÄNKA FRISKT

Personer med en ätstörning tänker mycket på är mat, kontroll, figur. Det finns en stor oro och fixering kring dessa ting som ger negativa konsekvenser. Exempel på detta kan vara: att man äter mindre eller "bantar" = undviker olika sorters mat. Man väljer att kontrollera maten för att rädslan kring mat, viktuppgång och figur är för stor. Det kan också vara så att man hela tiden väger sig, klämmer på sig själv, testar kläder (för att se om man blivit mindre/större) eller så kan det vara precis tvärtom, att man totalt undviker att titta sig i spegeln, väga sig, mäta sig eller använda olika sorters kläder. Rädslan för kroppen är lika stor men tar sig i uttryck på två olika sätt. Det handlar om känslor. Man känner sig "tjock", men tjock är ju egentligen inte en känsla..

För att komma ur detta måste man förändra konsekvenserna. Man måste eftersträva ett normalt beteende för att det tillslut ska kunna bli naturligt att bete sig normalt! Då kommer man till klyschan: lättare sagt än gjort. Precis så är det! Man vill förändras men är inte villig att göra förändringen. För att kunna sluta tänka på mat, kontroll och figur hela tiden måste man först förändra det man gör. Alltså: börja äta mer om man egentligen äter för lite, sluta undvika olika sorters livsmedel, sluta träna/dra ner på motionen, sluta väga hela tiden eller som i annat fall våga börja väga sig med jämna mellanrum.

Jag har tagit upp det förut men jag säger det igen: att välja bort olika livsmedel i sin kost utan någon ångestladdad-baktanke är en sund handling men att börja välja bort saker från tallriken på grund av en rädsla, det är allt förutom friskt. Att aldrig väga sig för att man är livrädd för att man gått upp i vikt är inte heller sunt. Ju mer man undviker saker desto mer tänker man på dem!
 
Det är inte lätt att göra de här förändringarna, i början mår man i de flesta fall otroligt mycket sämre då man utsätter sig för sina ångestmoment men det är vad som krävs för att man ska må bättre igen! Vill man bli frisk måste man tänka friskt. "är det sund av mig att skolka från lektionen för att slippa äta skolmaten?" "är jag påväg åt rätt håll om jag nöjer mig med en kopp te när alla mina vänner äter fika endast för att jag är rädd för hur det ska påverka min figur?" "är det friskt av mig att tänka att alla är värda att äta den där glassen förutom jag?" Är svaret ja: gör det. Är svaret nej: tänk om, gör rätt.
Alla människor är värda att älskas, tas om hand och känna uppskattning. Även du, du är värd allt det bästa och inte en gnutta mindre! Du där ute är värd att skratta dig genom livet med människor du älskar och som älskar dig ärligt tillbaka. Alla är vi värda att älskas, även du!

Förvriden syn på mat

Har man någon form av ätstörning, matproblem eller vad det än kan innebära så får man ofta för sig vissa saker som man inte "ska" äta. Som inte är "bra" och som man inte "behöver" få i sig. Det behöver nödvändigtvis absolut inte vara sötsaker, i många fall är det helt vanliga livsmedel som man bara undvikit under en period. Jag tänkte lista några livsmedel som jag hela tiden "förbjuder" mig själv att äta, och om jag äter det så är det ett såkallat "fusk". Ibland tycker jag även det är lättare att äta lite yollibox eller naturgodis på en lördag än att äta dessa produkter en helt vanligt veckodag: 

- Morötter
- Majs 
- Korv
- Mjölk
- Smör
- Sås 

För att bara nämna några. Morötter eller majs har jag inte ätit på jag vet inte hur länge. Det är sådant som jag fått en liten skev uppfattning om att det inte är några bra saker i. Mjölk har jag inte druckit på hur länge som helst då jag läst och hört väldigt mycket negativa saker om det. Sedan förknippar jag det ofta med viktuppgång då jag drack hur mycket mjölk som helst innan jag började träna. Därför känns det så konstigt för mig att ha mjölk i gröten exempelvis.

Man tror ofta att allt man läst/hört/sett är rätt, just för att man kanske i många fall ser det man bara vill se. Hör man att man ska undvika morötter för att det innehåller mycket socker så tar man till sig det som om det är "hur onyttigt som helst" och väljer att undvika det. Smör och ost är också sådana livsmedel som jag jobbar med att acceptera allt mer, fett har jag ju som sagt lite svårt för, speciellt då jag nu även äter mer kolhydrater. 

Att veta för mycket och vara "överkunnig" som de flesta blir i en ätstörning (ännu en gång, kontrollbehovet av att veta vad allt innehåller) är inte alla gånger så roligt. Det är svårt att förändra ens uppfattning om vissa saker som man bara "bestämt" sig för: så här är det, men det är viktigt att våga förändra ens förvridna syn som man ser som "den rätta". För man mår inte bra av den!

GIVE ME A REASON

Samtidigt som det var väldigt skönt, befriande och underbart att vara på gymmet och lyfta vikter idag så kändes det som att passet hade varit lika tungt utan vikter då det hela tiden nu ändå känns som att jag har hela världen på mina axlar. Vikterna hade liksom inte behövts, exakt så kändes det. Så känns det fortfarande. Varje jäkla dag, samma visa. Ena sekunden är jag super taggad på att fortsätta kämpa men rätt som det är, bara sådär så vill jag inget hellre än att gömma mig under mitt täcke. För just nu är det som att jag lever i en bluff. Som att jag ständigt säger till alla att jag mår bra, att jag bara är "trött" när jag egentligen skriker inombords. När hela jag egentligen är sönder. I tusen bitar. Att ständigt känna känslan av att ha två personligheter som bråkar inombords hela tiden river upp hela min insida, gör mig till ett öppet sår som någon kastar grus på. Egentligen är jag inte rädd för att falla, det har jag gjort så många gånger redan, däremot skrämmer det mig vad nästa steg är. Kan det bli jobbigare än såhär? Rätt som det är känns det som att jag är på ruta ett igen. Tillbaka där då jag hellre stannar hemma än att åka till landet, för att hålla igång matvanorna. Jag kanske skulle behöva komma iväg, men en del av mig vill inte. Den vill ha kontroll. Se till att när jag äter när jag ska. Den andra delen av mig skriker "håll käften, det vill du inte alls, du vill må bra!" men sedan upprepar sig rösten "det är inget fel på dig, varför tror du att du skulle behöva ha hjälp? Jag är det bästa du har, med en bra relation till mig förlorar du inte kontrollen!". Min värsta fiende. Egentligen borde jag göra allt som dumtankarna säger att jag inte borde, men många gånger orkar jag helt enkelt inte. Jag måste välja mina strider för att orka alla dagar och idag var helt enkelt inte en sådan dag. Jag förstår inte. Jag förstår. Jag vill inte. Jag vill visst. Jag kan. Jag är svag. Jag är inget. Jag förtjänar det inte. Jag är.. Sluta! 

Ge mig EN anledning, EN anledning till att detta är värt att kämpa för. Att äta mat jag skäms över. Att behöva förklara att jag egentligen inte vill, men måste. Att behöva bre den där jävla smörgåsen fast jag helst vill ta fram yoghurten. Ett steg närmare. Varje dag. Ett steg i taget. Så jävla osäker. Just nu behöver jag inget mer i mitt liv. Inget som tynger ner mig lite mer. Inget. Då kommer jag drunkna.

INGENTING KAN STOPPA MIG

En hård macka motsvarar en mjuk, det har jag fått förklarat för mig så det är bara att lyda! 
Har ju gått och blivit kär i knäckebröd så det fick inte bli något mindre än detta till mellis idag. Självklart kommer det upp dumma tankar "ska du verkligen ta kaviar?" "bröd fastän du inte tränar idag?" "två behövs väl ändå inte?" men jag kastar dem i soptunnan direkt. 

Idag på samtalet kom vi fram till några nya saker som ska ändras. 
Jag ska fortsätta att äta 6 ggr/dag och verkligen försöka få in ett mellis innan lunch, om det inte går så tar jag ett extra stort mellis på eftermiddagen. Helst ska jag även variera förmiddagsmellanmålet och inte bara hela tiden hålla mig till ett äpple. En annan förändring är att jag nu ska börja äta helt efter matschemats portioner. Inget fusk med lite mindre kolhydrater, en potatis istället för två eller skippa smöret på brödet. Nu är det en hel portion gröt till frukost + bröd, det är juice ibland som dricka, hallonsylt på gröten, leverpastej om jag vill, fika liknande mellis ibland om jag är sugen, ja ni förstår. Läskigt! Skolmaten är svårast då jag inte kan mäta upp riset i deciliter mått vilket resulterar i att jag alltid tar för lite men nästa vecka är det mer som gäller. Fortsatt träning 3 dagar/vecka så det är inte något nytt.

Att jag undviker många saker är väldigt tydligt fortfarande men nu är första steget bara att äta samma mängder som står på schemat. Jag har fått en lista  med kolumner på saker jag aldrig skulle kunna äta, saker jag skulle kunna äta men är jobbigt och slutligen saker som jag ofta undviker men kan äta utan så mycket ångest. Jag har fyllt i listan med olika livsmedel och några av dem kommer jag kunna kryssa i att jag ätit nästa vecka. Juice, smör, ris, surdegsbröd, morötter..

Nu ska jag och mamma åka och hämta ut mina celsius som jag vann i början av denna vecka! 

Tidigare inlägg