Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Är det där livet.

Det är först nu, först när jag är tjugotvå år fyllda kan förstå de ord mina föräldrar varsamt valde när de till en femtonårig Victoria sa  "de känslor du känner i varje minsta detalj av din kropp idag, kommer inte att rimma på samma melodi som de känslor du kommer att känna om sju år." 

Trots att dem suttit med största tänkbara resväska ifylld av ett halvt liv av erfarenheter tyckte jag mig veta, som alla "normala" tonåringar, tiotusentals gånger bättre. Orden ifrån deras munnar som bildade meningar och ordvitsar oviktiga då men viktiga nu. Jag minns dem. Hur jag låtsades lyssna men var i en helt annan värld, långt ifrån det matbord jag då satt vid, drömmandes om att vara något helt annanstans. 

Likt löven faller ner på marken när hösten gör sig påmind ännu en gång, gräset blir grönare ju längre in i Maj vi kommer och brunbrända ben fyller Stockholms gator hela Juni Juli Augusti, så kommer även det som känns inuti nu att byta skepnad. 

Man behöver få höra någon säga att det går över, att känslorna kommer att svalna, obetydande om det är idag eller om ett år, men att dem kommer det. Att det som bränns i varje partikel av kroppen tillslut kommer tas över av nya brännsår och att vi kanske inte kan göra något annat än att i stunden hitta de ljusglimtar i mörkret som kan plåstra om. Kanske är det först då som det blir lättare att klara av det som i stunden smärtar så. 

Livet i min själ blir finare ju fler erfarenheter jag fyller det med och mina uppleverlser gör det lättare för mig att hantera svårigheter som idag istället för en första gång, blir en femte. Jag är härdad och har härdat. Jag har gråtit för att komma till insikt. Jag har samlat mod för att göra det läskiga och jag har förlåtit mig själv för de gånger som det inte gått. För de gånger jag sagt fel, gjort fel och inte vågat. För att snällt och stillsamt tacka mig själv för de gånger jag gjort alla rätt, varit vaksam om mina nära och satt alla andra i första rummet med mig själv sittandes utanför.

Fan livet, vilken liten jävel du är,. Man gör knutar på sig själv och trasslar in sig i allt det som man inte förstår, för att någon gång tro sig förstå vad det hela egentligen handlar om, vad grejen är. Och så sittar man här tjugotvå år senare önskandes om all tid man skulle ha sparat sig om man förstått det som man idag förstår, för sju år sedan. Var hade jag varit då? 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback