Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Livet händer

På ett tåg, påväg till Göteborg denna fredags eftermiddag, är det inte ovanligt att tankar börjar surra i huvudet lika fort som tåget rullar fram längs spåret. Glimtar av solljus tycks fylla min slutna ögon med värme och förväntan över vad livet denna gång, denna helg, kommer att erbjuda.

Efter en tid av ständigt mörker, längs en krokig väg fylld med uppförsbackar och alldeles för många, kanske nödvändiga motgångar, har jag äntligen börjat skymta en raksträcka i nedförsbacke. Efter en tid med känslor av hopplöshet, olust och panikartad ångest så har de ovannämnda ersatts av en tacksamhet, insikt och förståelse till att det är okej att inte alltid förstå varför olyckliga känslor drabbar och slukar upp mig som bara den sorligaste mest häpnadsfyllda film kan. I stunder som sådana tycks allt det som tidigare varit viktigt övergå till motsatt form. 

Känslan som infinner sig i min kropp när det obehagliga som länge fått hela livet att stanna upp, (trots att tunnelbanan varje morgon fylls av människor påväg till respektive jobb för att påväg dit hinna stanna på pressbyrån för att köpa den där 10-kronors kaffen för att sedan springa till kontoret lagom svettig och redo för ännu en dag), lyckas varje dag skölja över mig som en 30 meters hög våg, jag blir lika förvånad varje gång. Wow. Jag är nästan hel igen och allt det som gjort ont i något som känts som en evighet har nu avtagit. 

Livet händer och vi tycks aldrig sluta förvånas. Jag har i mitt liv varit förskonad med minimal smärta förutom formen av min egen. På senaste tid har många nära mig drabbats av livet i annan bemärkelse, den abstrakta verklighet som infinner sig när någon vi älskar försvinner ifrån oss. Jag tänker ofta på det, och kanske är det det själviska i mig, men vi måste sträcka på oss och leva som att livet faktiskt händer nu. Jag har det som ett mantra varje morgon, varje kväll, lev lite. Det är så klyshigt att vi slutar lyssna på de ord som samansatt tillsammans skapar något som kanske kan förklara det vi alla varje dag någonstans inuti försöker klara av, att leva idag och inte igår eller imorgon. 

Här om dagen tog min terapeut fram penna och papper, ritade tre cirklar och bad mig i procent ange de delar jag lever i dåtid, nutid och framtid. Efter att ha funderat kom jag fram till att jag lever tjugo procent av min vakna tid i nutid, resterande timmar funderar jag på vad jag har gjort eller ska göra. Hur mitt föredrag om tre veckor kommer att gå, vad jag egentligen kunde gjort annorlunda för att jag och en vän inte skulle sluta i ett bråk förra veckan och var jag ska studera nästan termin, om jag kommer in på utbildningen jag vill läsa. Helt plötsligt infinner sig en stress i min kropp följt av en känsla av otillräcklighet. 

Likt många andra saker tror jag att livet handlar om att agera. Agera på sådant som får dig att känna känslor av obehag. Våga förändra och vara din egna chef. Du är dina känslor och ditt agerande. Förvandla dina tjugo procent till åttio. Jag tänker göra det. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback