Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Viilka är med?

Människor är något otroligt fascinerande. Hur vi är funtade, allihopa, helt olika varandra. Hur man ständigt får höra att alla är likadana men också helt unika. Mina färdigheter och egenskaper är ingen annans att bedöma eller kritisera, dem är mina. Det är fint men rörigt.
 
Under min frukost med Amanda tidigare idag kom vi in i diskussioner i hur hon och jag är funtade. Hur vi bara är sådana människor som ställer höga krav, på oss själva men inte minst vår omgivning. Att vi förväntar oss mycket av vänner och är fast övertygade om att en relation som är skapad av något annat än äkthet inte är att ha. Om någon ger mig sina 100 % så ger jag minst det dubbla tillbaka, alltid. Därför kan jag förvänta mig det av andra. Inte för att det förväntas av mig, utan för att de kvalitéer jag vill se hos mina vänner är kvalitéer jag anser mig själv ha. Det här tankesättet har resulterat i att jag avslutat många vänskapsrelationer och gått ifrån flera kompiskretsar för att umgås med personer som har liknande värderingar som jag. Som jag typ skulle offra ett ben för, och som jag vet skulle offra ett för mig. 
 
Och så kommer det till kärleksrelationer. Det är ytterst svårt för mig att se mig själv i en sådan. Jag vet att jag skulle vara en så oerhört bra flickvän, ja det skulle jag, men jag skulle också vara förjävlig. Jag skulle vara krånglig, känslosam och många gånger svår att förstå sig på. Inte ens jag själv förstår mig på mig själv ibland. Men så vet jag att mina mörkaste sidor också gör att jag kan ta mig upp till de ljusaste av alla platser, att mina känslor gör mig omtänksam och så jävla medveten om dem jag älskar och att jag gör allt med passion. Det är fint att veta att jag kan få det bästa för att ambitioner är skrivet i min panna, kan ingen göra mig så lycklig som jag är värd att vara så klarar jag mig bättre själv. Ibland slår det mig att det hade varit lättare att vara lite enklare funtad. Ni vet, inte bry sig så mycket om allt, - men förstå vad häftigt när man träffar någon som man kan nå oanade höjder med för att båda är funtade så - fyllda med ambitioner.
 
Jag har höga ambitioner i mitt liv och vill göra en himla massa grejer. Jag är i ett ständigt sökande och tror aldrig att jag kommer kunna sätta mig ner i livet och vara helt och hållet nöjd. Den senaste veckan har jag läst tre böcker om framgång, vägen till att lyckas och framför allt om hur du ska tänka. Dina tankar blir dina handlingar. Kan du skapa och vända tankemönster så kan du göra en himla massa. Jag vet att min ångest som jag kantats med hela livet utan problem kan bryta ner mig - om jag tillåter den. Vänder jag ångesten till en drivkraft kan jag bli tio gånger vassare. Prestationsångesten som ibland gör mig sängliggandes kan med rätt tankesätt bli drivet till att bli så bra som bara jag kan bli. Och jag hade tänkt att bli just det.

En härlig kompott.

Dagen till ära är inget mindre (eller märkvärdigare) än alla hjärtans dag. Egentligen hade jag inte kunnat bry mig mindre men eftersom jag har så oerhört fina människor runt omkring mig så passar det bra att ge dem lite extra uppskattning. Jag älskar dem så oerhört!


Märta träffade jag under mitt andra halvår i Australien. Vi flyttade ihop ganska fort och trots både upp och nedgångar så är vår vänskap absolut något som jag är väldigt tacksam för.

Amanda är en person som jag varit bekant med under större delen av min uppväxt men det var först i Australien som vi började lära känna varandra på riktigt. Vilken kvinna alltså. Älskar henne för hennes äkthet och kvalite, en riktigt fin och äkta vän.
Min bättre hälft som jag också lärde känna under året i Australien. Att vi två bara vetat om varandras existens i ett år är för mig alldeles overkligt. Det känns som att jag delat varje ögonblick av mitt liv med henne.