Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

30/9 2016

Oj vad länge sedan det var nu. Jag har nästan glömt av hur man gör detta. Tidigare var mitt skrivande det som höll mig över ytan, idag har det gått månader utan en endaste rad.
 
Vad som hänt och inte. Konstigt att sätta tankar i text när man gått och hållt på allt inombords så pass länge som jag nu har, för att bara utgå ifrån mig själv. Men häftigt ändå vilka kontranster som skapas när man beskrivit känslor man känt då och hur dem sätts i perspektiv med hur man känner nu. Så, jag lämnade Sydney i början av April, åkte till Byron Bay för att sedan efter en vecka fortsätta uppåt. I en månad reste vi på Australiens östkust för att sedan landa i Cairns där allt det som jag var så otroligt nervös inför skulle hittas på. Sådant som jag och Ellen hade bokat med en klackspark tre månader innan. Vi kan väl som ett exempel ta mitt fallskärmshopp. Hur tänkte jag när Ellen frågade mig om jag ville hoppa med henne? Och inte bara jag, hur tänkte Ellen? Båda vi är livrädda för höjder och med livrädda menar jag; vi vågar inte ens åka mini-frittfall på grönalund. Idag är jag lite arg över att vi inte filmade denna händelse eftersom dem i min närhet hade sett mig i ett tillstånd jag aldrig tidigare känslomässigt varit i. Jag må ha varit nervös många gånger i mitt liv, men detta, detta var något helt annat. När man börjar skrika på människor man precis träffat för att man inte kan hantera det man är påväg att ge sig in i. Där har vi det. Sen gör det inte saken bättre att min instruktör var en puddig som jag hade raggat upp på 100 meter avstånd på gatan om jag nu hade varit bra på sådant. Jag var så arg i stunden att jag vägrade att betala för bilder och video, och trots att Ellen sa till mig ett x antal gånger så "skulle jag ju ändå inte hoppa". Men det gjorde jag, och lika förvånad som jag blev blev också alla hemifrån som jag berättade det för. "Hur fan vågade du?" Ja du, hade den jäveln inte kastat ut mig ur planet utan förvarning så hade jag ju för i helvete inte gjort det. Men det var ju så att jag råkade få den värsta jäveln utav dem alla, som skrattade åt mig konstant i planet, men som samtidigt fick mig att bli sådär otroligt kär på fem sekunder som bara jag kan bli.
 
Har stött på så många snyggingar. Så heta att man nästan tuppat av, blivit fem år och fnissat tills man känt att man behövt gå därifrån. Det finns inte sånna i Sverige.
 
Efter en vecka i Cairns satte vi oss på flygplanet och åkte till Bali. Bali var en klass för sig. Det var så fruktansvärt varmt och mina eksem fick lida som aldrig förr, jag har haft väldigt stora problem med huden sen jag landade i detta land men bali var outhärdligt. Så fuktigt och smutsigt, men alldeles alldeles underbart på andra vis. Människorna var så gulliga och snälla, öarna var så fina och ständerna lika så. Vattnet var kristall blått och snorklingen verkade fantastiskt, fastän jag inte kunde stanna i saltvattnet mer än 60 sekunder.
 
Efter två veckor runt Bali satte sig tjejerna på ett plan hem till Sverige igen och jag fortsatte tillbaka till Sydney. Känslorna var väl inte helt och hållet härliga men nu ett halvår senare har jag satt saker i perspektiv, valet jag gjorde då var det viktigaste jag gjort i hela mitt liv. När det känns läskigt så gör man det. Så är det bara. "Tänk på allt som gör dig rädd och så gör du dem sakerna, det är så du vet att du utvecklas". Jag började från ruta ett igen, började söka jobb och lära känna nya vänner eftersom typ hela min vänskapskrets lämnat Australien för andra resemål ett par månader tidigare. Efter två veckor var jag anställd på ett klädföretag, jobbade fulltid och flyttade in med en av min tidigare vän Ellinor. Idag har jag jobbat på företaget Seed i drygt fyra månader, bor i ett nytt stort hus i Bondi med i princip bara britter och har utvecklat engelskan något otroligt. Det känns bra att vara på fötter igen! Och vad som väntar här näst?
 
Ett år på andra sidan nu, vilken jävla resa det varit, och fortfarande är. Jag känner en kärlek till livet som jag aldrig känt tidigare. Under detta år har jag haft riktiga dalar och uppförsbackar, det har inte alltid varit lätt bara för att solen skinit. Och ibland har jag kunnat ta bättre hand om mig själv. Men det viktigaste är ändå att jag känner mig så himla stark i mig själv. Jag är stolt över det.


Fina Lurisen! Jag följer din resa här och tycker du är helt fantastiskt modig och duktig (!)
Imponerad av dig, ditt mod och ditt go :)
Bamsekram från Stockholm!!

2016-10-06 · 23:15:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback