Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Att man aldrig uppskattar sin kropp.

Nu börjar det närma sig tre år sedan jag blev friskförklarad ifrån min psykiska ohälsa, trots detta finns ärren fortfarande hos mig varje dag, i både tankar och kropp. Det går inte en dag utan att jag påminns av mitt förflutna och är rädd för att sticka iväg åt det ena eller andra hållet. Det var först för ett år sedan när jag bestämde mig för att flytta till Australien som jag kunde kalla mig frisk på riktigt. För två år sedan hade den här resan inte varit möjlig och bara den förändringen är viktig att komma ihåg. Idag ett år senare ifrån min påbörjade resa känner jag mig helt frisk. Jag lever som vilken annan människa som helst och trots att mina hjärnspöken påverkar mig dagligen så låter jag dem inte blli något mer än tankar, därmed aldrig handlingar.
 
Idag ser jag det som drabbade mig som en tillgång, något som gjort mig klokare och starkare i samma takt, men så har det givetvis inte alltid varit. Trots detta kan jag fortfarande inte sluta hata min kropp. Hata hur den både ser ut och känns. Acceptansen som jag har kämpat med i snart tio år med både professinoell hjälp, vänners stöd och mitt egna, tycks jag inte nå. Det är en ständig kamp och min kritik som jag ständigt ger mig själv bryter sakta ner mig tills jag fortfarande ligger gråtandes i sängen med en panikattack runt hörnet.
 
Jag har fått höra ett och annat. Jag har fått höra att det här alltid kommer att leva med mig, att får man en gång en psykisk sjukdom försvinner den aldrig helt. I mina öron är det helt sjukt hur man kan säga något sådant. Det är som att tända eld på precis allt existerande hopp. Här man är sjuk känns det som att man aldrig kan bli frisk. Det man behöver höra är att det går, att man kommer klara det. Jag vände mig till levande bevis, för hur många sådana finns det inte. Jag vet och har lärt mig följande: jobbar man med psyket så förändras det. Därför finns det inget tillstånd som är oförändligt.
 
Jag har också fått höra att jag måste gå vidare. Att mitt tillstånd är förändrat idag och att jag inte behöver reflektera över beskrivningen ovan. Jag tror att det är ännu en tillgång hos mig, jag är uppmärksam. Jag vet hur ont allt gjort och jag är därför mån om att göra att för att inte orsaka att det ska hända igen. Min psykiska ohälsa kommer alltid finnas i mitt bagage, men det finns INGEN som kan säga att du aldrig kan bli helt frisk ifrån den, det kan jag, och det kan du. 
 
 
 

EN KÄRLEKSFÖRKLARING

Alla som har känt, eller känner en kärlek till någon så stor att det gör ont, är lyckligt lottad. Det är inget påstående, det är ren fakta. Jag har flera såna relationer i mitt liv och för det känner jag tacksamhet varje dag. En av dessa är min syster.

Det är på senare år som vi två har blivit en. Vår relation har aldrig varit felfri, inte heller idag. Det har funnits perioder då vi inte gjort annat än att bråka, samtidigt som vi i andra inte varken velat eller fysiskt kunnat, vara utan varandra. Det starkaste i vår relation är hur vi kompleterar varandra. Vi skrattar i de mörkaste stunder och gråter i de ljusaste. Hon lär mig varje dag att det finns ljusglimtar överallt runt omkring oss, och om inte så skapar vi dem tillsammans.
 
Jag brukar tänka att det är en sån himla tur att vi är systrar. Inte bara för att vi på så sätt aldrig kommer bli av med varandra utan också för att vi har delat och förhoppningsvis kommer dela hela livet med varandra. Vi kan umgås med varandra dygnets alla timmar och ändå saknar jag henne när vi båda är på jobbet. Michaela och jag är otroligt olika, samtidigt som vi paradoxalt nog är som samma person. Hon gör mig stark och jag gör henne mjukare. Hon lyfter upp mig till ytan och jag tar ner henne på jorden. Och jag känner mig oerhört svag när hon är på annat håll. Vår relation är häftig och jag skulle göra vad som helst för den. Den kärleken är starkare än något annat i mitt liv.
 
Hon är mitt största stöd här i livet, på samma sätt som jag är hennes. Det finns ingenting vi inte skulle göra för varandra och heller ingenting vi vill göra utan varandra.
 

PLACES, MOMENTS I WANT TO GO BACK TO

Som den känslomänniska jag är. Jag kan sakna stunder som varit så att det smärtar i hela mig. Ögonblicket ovan är ett sådant. En sommarkväll i Skåne med en bästavän. 

En annan kväll i lilla sollentuna med min trio. 

När vi var 17 år och dumma som få. När vi levde som att vi aldrig hade något att förlora.

En stycke Ollie som jag älskar så.

Elli som jag nu varit utan i 6 månader. 
Min syster aka bästakompis i Österrike, Salzburg för drygt fyra år sedan.