Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

När någonting gör ont

Alltså nu har jag gråtit tretusen liter för dig. Och tårarna, som jag trodde skulle vara slut för längesen, rinner fortfarande ner från mina kinder. Du gjorde mig så jävla illa. Och du gör mig fortfarande så förbannad. Att du ska få sitta där i lägenheten som förut brukade vara vår medan jag ligger här i min 90 säng och går sönder för dig.
 
Jag gav dig det mest sårbara jag äger. Jag gav dig mitt hjärta. Du tog emot det med öppna händer och det naiva i mig trodde att du skulle ta hand om det med omsorg. Istället kastade du det i väggen och gick därifrån. Och nu sitter jag här och har förlorat inget mindre än det som är svårast att lappa ihop. Det som du kastade i marken och som jag nu måste laga med min egen tid och sådant som man hört ska hjälpa. Sådant som egentligen inte hjälper.
 
Hjärtesorg är det läskigaste jag vet. Och det konstiga är att jag kan relatera till det så mycket fastän jag aldrig upplevt det. Aldrig varit i närheten av det. Jag har sett det. Hört om det. 

ETT NYTT KAPITEL

Jag har aldrig varit i behov av att vara kring människor hela tiden. Att vara ensam har aldrig varit något som varit jobbigt. För mig har det alltid varit viktigt att kunna vara ensam för att på något vis veta att jag klarar det, att jag inte är beroende av andra. Men efter att ha varit omringad av människor fem månader i sträck så kan jag säga att det känns att nu vara helt på egen hand.

Imorse flyttade vi ut ifrån lägenheten och alla förutom jag tog sitt pick och pack till Nya Zeeland. Nu har jag två veckor själv här i Sydney och fastän det inte låter mycket så känns det som en evighet. Idag flyttar jag in hos en okänd kille som bor längre ner på bondi road och det där med att flytta runt är verkligen en speciell känsla. Det är påfrestande för psyket. Det är få gånger som jag blir så svag som då. Men jag vet att det är så himla nyttigt. Att bo med andra människor och hantera nya situationer. Det gör en tio gånger starkare inför nästa gång.

Och som vanligt när man är i jobbiga perioder så längtar jag hem. Längtar till tryggheten som funnits med mig hela tiden här men som ändå varit så långt borta. Längtar efter någonstans tryggt att komma hem till. Till en stor säng att sova i och en varm kram från mamma. 

Men när allt känns stort och läskigt tänker jag på hur glad jag är över att jag tagit mig hit och att den här resan inte hade varit lika lärorik om det inte uppstod lite uppförsbackar då och då. Och fastän det kanske inte slutar göra ont eller vara jobbigt för det så finns det någonting litet som får det att kännas lite bättre. 


HOME IS WHEREVER I'M WITH YOU

Folk har börjat lämna Sydney. Det märks. Stränderna kryllar inte längre av människor på helgerna och nattklubbarna är inte längre omöjliga att komma in på efter klockan elva. Det är nu höst här men det märks inte alls. Det är fortfarande kokhett utomhus (och även inne) men på något sätt lite svalare.

Att många lämnat Sydney och rest iväg ger en känsla av att det här kapitlet snart börjar närma sig sin sista sida.
Här kommer iallafall några bilder ifrån de senaste dagarna:


TANKAR

Har fått ett jäkla sug efter att skriva. Får mycket tid över att tänka här, trots att jag är igång dygnet runt. Den här platsen får mig att tänka på livet på djupet. Vad som är meningsfullt och vad man egentligen bara borde, men sällan, lägger åt sidan. Vilka människor och typer av energier jag vill ha runt omkring mig. 

Har ni läst boken the secret? Inte jag. Men så påläst som jag är om den, med tanke på alla skriverier och omtalanden så skulle man kunna tro att jag faktiskt har läst den ett tiotal gånger. Och jag tänker mycket på allt där till. På hur de energier man speglar utåt reflekteras tillbaka till en. Och då tänker jag hur otroligt otroligt missbevisande jag kan vara i perioder då jag är rent av olycklig. Liksom jag andra stunder är så väldigt lycklig. För så fungerar jag ju. Jag är bra på att värna om relationer, jobb och annat som gör livet viktigt, men när det kommer till min egen lycka så är jag den största periodaren jag känner.

Ibland brukar jag gå tillbaka i tiden och titta tillbaka på gamla blogginlägg, först då inser jag hur olycklig jag varit i perioder. Och fortfarande är. Vissa dagar känns det som att jag ska gå av, allt bara gör ont och är jobbigt. För att precis allt dagen efter är alldeles alldeles underbart. Och visst är det läskigt? Hur gör man egentligen för att kunna uppskatta livets lyckliga perioder och låta dem bära en under de jobbiga stunderna? Att lära sig att hantera och kanske också till viss del kontrollera sina tankar är något jag alltid bär med mig för att inte låta mina "perioder" ta över hela min person. Jag vill inte att mitt jobb som jag älskar ska kännas tråkigt halva mitt liv bara för att dalarna är många och branta. Att mina vänner som jag värderar högst av allt ska se mig vara så ledsen så ofta över sådant som jag egentligen kan se bortom om jag väljer det.  

MITT 25-ÅRIGA JAG

Jag hoppas du mår bra. Mår bra i dina näras tillvaro men kanske viktigast din egen. Att du tycker om dig själv och vågar stanna upp när du känner att du springer ifrån dig själv.

Jag hoppas du har hittat någon eller något som fått ditt hjärta att bulta. Som gör dig orädd för närhet och öppen för känslor. Någon som hjälper dig att våga det som gör dig skör och känna trygghet i de allra jobbigaste lägen. Någon som älskar dig och som du för första gången vågar älska tillbaka.

Jag hoppas du är glad. Skrattar högt och ofta, skämtar om din ångest öppet och fritt men också gråter när du behöver.

Jag hoppas också att du börjat ta tag i det som skaver inuti. Accepterat att det du känner är på riktigt men absolut inte föralltid. Och att du pratar om det. För att du vet att det hjälper.

Jag hoppas du har rest till många fina platser. Städer, länder och världsdelar som ger dig ett lugn i kroppen. En känsla som du sparar inom dig för kommande utmaningar i livet.

Jag hoppas du har en bra relation med din familj, kanske ännu bättre än idag. Att mormor och morfar mår bra och fortfarande är pigga 80-åringar. Att morfar dragit ner på jobbet och spenderar mer tid mer mormor. Att du och Michaela fortfarande är bästa vänner och umgås mycket, om inte hela tiden.

Jag hoppas du är hälsosam på både ut- och insida. Att din ångest varken går ut över träning eller mat, någonsin. För att du är värd det.

Och till sist hoppas jag att du läser det här och känner att du åtminstone kan bocka av några av punkterna. Och om inte, göra en förändring.