Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Att tro på sin egen förmåga.

Livet är en stor jävla utmaning. Hela altet. Varje dag är en ny och ingen är den andra lik. Därför är det en ren konst att veta hur man lär sig att älska livet. Älska varje minut av oväder, liksom solsken. Jag vet inget som fascinerar mig mer än människor som ser ljusglimtar i det mörkaste mörker. Som trots hemskheter tar sig igenom elden och lyckas komma ut starkare på andra sidan, och om inte - gör allt för att med egna förutsättningar komma så långt det går.
 
Jag har alltid - och med alltid menar jag så långt tillbaka i tiden jag minns, låtit min person formats av människor omkring mig. Det har de flesta av alla gånger inte spelat någon roll vad jag själv har känt varit rätt eller fel, andras åsikter har alltid vägt tyngre än mina egna.
 
Det är inte varje dag som jag vaknar upp till en känsla av att jag kan göra livet så vackert som jag vill att det ska vara. Ibland känner jag att alla andra är värda ett fint liv förutom jag. Min osäkerhet i mig själv har jag aldrig velat smitta av mig till andra och det har varit väldigt viktigt för mig. Jag vill sprida positiv energi och aldrig låta mina tankar om mig själv få andra att tänka sådana. Men som jag många gånger tänkt tyst och sagt till andra högt. Vem ska tro på dig om du inte tror på din egen förmåga?

Framgång kommer inte till en som ett brev på posten. Idag behöver unga inte bara våga ta plats utan också tro på sig själva när ingen annan gör det. Och hur stark behöver man inte vara för att klara av det va. 

Jag har haft tre arbetsintervjuer denna månad. Jag har innan alla tre gått in med inställningen att jag tror på mig själv. Det må låta klyshigt men jag har tagit fram mitt nuvarande favorit podcastavsnitt, framgångspodden med Leo Razzak som gäst. Jag har varit nervös, men till den gränsen att jag fortfarande kan leverera. Hur coolt är det inte vad man kan göra med sina tankar? Lära sig att styra åt höger och vänster. 

För ett år sedan hade jag gått i bitar dagen innan en arbetsintervju. Inför min första gruppintervju i Sydney i November månad skakade jag så mycket att jag knappt kunde prata. Jag har även tackat nej till en intervju på ett stort klädesmärke på grund av min nervositet som jag då, inte kunde hantera. Eller varför inte den gången då jag nästan ballade ur innan intervjun för thr1ve i Januari detta år. Jag ringde Ellen och skrek i telefonen för att jag trodde det var en snygg kille som satt och väntade på mig. Men som min pappa alltid säger: övning ger färdighet.

Man behöver inte vara den som skriker högst, jag lovar att det går ändå. Det är överskattat att snacka och underskattat att göra. Tror du på dig själv så lovar jag att någon annan en dag kommer tro på dig. Jag har alltid fått höra att jag är snällare mot andra än mig själv, och visst är det väl så. Så är det för många. Men antingen så kan man sitta och tänka på hur man alltid varit och tro att man alltid kommer vara så, eller så kan man ta tag i sina svagheter och förändra sina tankemönster.

"en sådan kille"

Lördagkväll. Du i taxin klockan 02.45 sittandes bredvid mig. Du som jag både pratat och hånglat med hela kvällen inne på en svettig klubb i Stockholmsmörkret. Du som nu efter tre försök äntligen lyckas knappa in rätt portkod när vi står där, 03.00 och solen precis börjat gå upp. 
 
Du tar mig i handen som att jag vore din och resten lämnar jag till fantasin. Jag är inte din, och du är inte min, men just i denna stund känns det så väldigt fint att vara någon annans än bara sin egen. Just i denna sommarnatt, som väldigt många andra, känns det så väldigt fint att somna bredvid dig, och bara dig.
 
En vecka senare träffas du och jag och våra vänner och deras vänner och typ hela världen när klockan precis slagit midnatt. Vi står i en klunga och sneglar på varandra som att vi vore fem. Du och jag har inte pratat sedan förra helgen. Helgen då det kändes som att jag höll hela världen i min hand, för att dagen efter låtsas som ingenting. 

Jag romantiserar dig inför mina vänner, för att det ska bli "mer okej" för mig att välja din port ikväll, framför min. Jag säger att du är snäll, trevlig och så väldigt gullig. Att du får mig att skratta och att det om så bara för en kväll gör mig varm. 
 
Jag går hem med dig, igen. Eller du går likaväl hem med mig, till dig. Paradoxalt nog så är du personen man vill slita i bitar och samtidigt krama sönder. En sådan som använder stora ord i rätt sammanhang och aldrig lämnar något till slumpen. En sådan som kommer undan med att vara "en sådan kille".

Söndagmorgon. Jag i taxin klockan 09.15 med Hanna på andra sidan min spruckna iphone. Nu är det inte jag som pratar, det är hon. Hon som säger till mig att ta fram vår sms konversation och trycka på delete. Kanske viktigast, skrolla tills Hans nummer i telefonboken och innan konsekvenstänket hunnit i kapp, trycka på delete. Att "en sådan kille" inte fyller någon funktion i mitt liv. Gör det du med.