Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

.

Ätstörningar. Något jag idag har lagt bakom mig men alltid kommer ha i bagaget. Likväl som ordet i sig är otroligt laddat för mig, är även relationen. Idag är jag fri från allt som ätstörningar heter men det betyder inte att jag är immun, snarare tvärtom. Jag kommer alltid behöva vara ödmjuk inför den påverkan som sjukdomen både har haft, men också fortfarande har på mig. Man tror att man aldrig skulle tillåta sig att hamna i samma säte igen, men om det är något som människan är bra på så är det att glömma bort det som varit för att sedan göra om det igen. Vi glömmer, vi gör misstag och vi gör dem igen.
 
Det är längesen jag pratade om ämnet på detta sätt. Öppet och i sin allra enklaste enkelhet. Men det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Kanske passar det inte bättre än att komma in på ämnet då jag nu har börjat ändra på min livsstil som jag hitills levt efter här i Australien. De senaste 8 månaderna har bestått av alkohol i mängder som jag inte ens vill prata om, utebliven träning i veckor och väldigt mycket stillasittande. Jag har för att förtydliga haft de absolut bästa månaderna i hela mitt liv. Jag har sedan flytten hit blivit lycklig på köpet. Känt en lycka som jag aldrig tidigare upplevt. Det brukar göra ont att utvecklas och offra den man är för den man vill bli, men i mitt fall så har det varit ett sant nöje här på andra sidan jorden.

Men. Jag klarar inte av när jag känner att min insida inte stämmer överens med min utsida. Jag känner mig svag i kroppen men idag väldigt starkt i psyket. Jag vill att de delarna ska matcha varandra. Jag vill känna mig stark i både kropp och själ, inte för andra, utan för mig själv.

Men. Hur förhåller man sig till det som har varit då? Jag vet inte. Det är ett pussel hur jag kombinerar en hälsosam livsstil utan att gå över styr, för det är ju precis det jag brukar göra i allt jag ger mig in i. Jag ska inte ljuga och säga att jag är orädd. Jag är rädd för att jag inte känner till mina egna varningssignaler. Idag är jag tillskillnad ifrån förut rädd om mig själv. Jag vill inte göra mig själv illa på samma sätt som då och det däremot tror jag är kärnan i det hela. När jag förstår och tycker att jag är viktig, då vill jag ta hand om snarare än skada mig själv.
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback