Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

.

Det finns stunder som är oersättliga. Stunder som man vet kommer att ta slut, men som man vill ska vara för alltid. Jag kan känna att sådana ögonblick är läskiga. Liksom när man känner i varje kroppsdel att inget kan överträffa det jag känner eller upplever precis nu. Vad väntar då härnäst? 
 
Jag kan titta tillbaka på många ögonblick då precis allt varit perfekt. Då det känts overkligt hur lycklig jag varit. 
 
Just i denna stund sitter jag på gräset klockan tio på kvällen vid bondi beach. Havet är aldrig så levande som på natten. Vattnet som man på dagen kan se enda till horisonten är bäcksvart och det enda som lyser där ute är åskan som hållt igång i över en timme nu.
 
Ögonblick som dessa känns för mig som pirret i magen påväg upp för en bergodalbana på grönalund. Från klar himmel förvandlas min 20-åriga person till fem igen och lika rädd som jag är för det som händer är jag för det som kommer härnäst. Paradoxalt nog som det låter är det precis så jag känner.

.

Ätstörningar. Något jag idag har lagt bakom mig men alltid kommer ha i bagaget. Likväl som ordet i sig är otroligt laddat för mig, är även relationen. Idag är jag fri från allt som ätstörningar heter men det betyder inte att jag är immun, snarare tvärtom. Jag kommer alltid behöva vara ödmjuk inför den påverkan som sjukdomen både har haft, men också fortfarande har på mig. Man tror att man aldrig skulle tillåta sig att hamna i samma säte igen, men om det är något som människan är bra på så är det att glömma bort det som varit för att sedan göra om det igen. Vi glömmer, vi gör misstag och vi gör dem igen.
 
Det är längesen jag pratade om ämnet på detta sätt. Öppet och i sin allra enklaste enkelhet. Men det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Kanske passar det inte bättre än att komma in på ämnet då jag nu har börjat ändra på min livsstil som jag hitills levt efter här i Australien. De senaste 8 månaderna har bestått av alkohol i mängder som jag inte ens vill prata om, utebliven träning i veckor och väldigt mycket stillasittande. Jag har för att förtydliga haft de absolut bästa månaderna i hela mitt liv. Jag har sedan flytten hit blivit lycklig på köpet. Känt en lycka som jag aldrig tidigare upplevt. Det brukar göra ont att utvecklas och offra den man är för den man vill bli, men i mitt fall så har det varit ett sant nöje här på andra sidan jorden.

Men. Jag klarar inte av när jag känner att min insida inte stämmer överens med min utsida. Jag känner mig svag i kroppen men idag väldigt starkt i psyket. Jag vill att de delarna ska matcha varandra. Jag vill känna mig stark i både kropp och själ, inte för andra, utan för mig själv.

Men. Hur förhåller man sig till det som har varit då? Jag vet inte. Det är ett pussel hur jag kombinerar en hälsosam livsstil utan att gå över styr, för det är ju precis det jag brukar göra i allt jag ger mig in i. Jag ska inte ljuga och säga att jag är orädd. Jag är rädd för att jag inte känner till mina egna varningssignaler. Idag är jag tillskillnad ifrån förut rädd om mig själv. Jag vill inte göra mig själv illa på samma sätt som då och det däremot tror jag är kärnan i det hela. När jag förstår och tycker att jag är viktig, då vill jag ta hand om snarare än skada mig själv.
 

some thoughts.

Since I lately, for the few 7 months, been talking and basically thinking in English the thought of writing in the same language crossed my mind more than once. It's wierd huh, how a language that's not even yours can make you feel so humble and somehow even safe. And how a place so far away can make you feel safer than your actual home.
 
Since I arrived to the country of many dreams I've not only learned things about myself, but even more about others. How freakin' important it is to not let people walk over you. To stand up for yourself when needed and even at times when not. Something that I have to work really hard with since i came to this country. People are definetly not as nice as you believe they are. I've met more rude people than I thought existed on this place called earth, and so it goes the other way. So many personalities to remember and also learn from.
 
I've learned that I want to be there for everyone, make everyone happy, as it would make me feel better about myself. As if I then, would'nt be able to let anyone down, and therefore not myself. That's a tricky equation. And it gets worse when I'm here, on the other side of the world, with all these people not knowing me. I want my person to make sense to everyone, isn't it funny. How's that even possible. Cause it's not.

I wouldn't say that I'm a tricky person. If you look at the outside I would call myself "easy going". But if someone would look on my inside they would probably run. My friends don't and sometimes I wonder why.

I don't talk in the same manner as I did a year ago. And I don't cry as often. It's been more than two weeks since I cried last time and for me, that's something that I pretty much did everyday a year ago. What that is and where it comes from is a question impossible for me to answer. Even though I feel as I more and more believe in my own abilities, my anxiety when it comes to pushing myself mostly becomes to much for me to handle. It's a fine line which can trigger me to do better, but also the actual opposite.
 
Many people that doesn't have this kind of anxiety wouldn't really understand how it is to live with it. So when people tell me that I'm doing a great job at work or being friendly to everyone, I laugh and sometimes say that I wouldn't always act like that without my anxiety when performing. So sometimes I want to thank my feelings for being my best friend and other times I'd rather do nothing but get rid of them.