Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

23:E FEBRUARI 2016

Snart fyra månader på andra sidan jordklotet. Känns som att det gått minst ett år. Inte bara med tanke på att tiden går i rasande fart när man har kul, utan snarare för att det känns som man har förändrats och vuxit så mycket sedan på så kort tid. Jag vill knappt tänka tanken på hur det hade sett ut om jag inte hade åkt hit. Hur jag hade mått och känt mig. Hade gått misste om så mycket. Så många nyfunna vänner. Så mycket lärdom om sig själv och andra. Så mycket erfarenheter som hade gått förlorade utan den här resan.
 
De första två månaderna var tuffa här, samtidigt också de bästa. Jobbet var tufft och mina panikattacker på grund av prestationsångest började göra sig påminda. Hemskt att trilla ner i gamla mönster som man kämpat så hårt för att hålla sig borta från. Efter årsskiftet slutade jag på bras n things och blev anställd på Thr1ve. Skulle kalla det lite av räddningen. Där lyckades jag även få in mina underbara vänner och roomies Danni och Jossan, så i drygt en månad jobbade vi där tillsammans. Där snackar vi verkligen swedish girlpower. Så mycket vi diskat som skrattat och inte minst slitit hårt. Nu står jag tyvärr där i disken själv eftersom båda pinglorna har tagit sitt pick och pack ifrån Sydney och mig. Och så mycket jag gråtit över det. Haha bli mer dramatisk Victoria.. Så nu är jag alltså själv med alla Australienare på arbetsplatsen. Men inte ska jag klaga över det heller. Är tacksam för att ha hamnat på ett jobb där jag trivs med både chef och de flesta kollegor, det är inte väldigt vanligt här nämligen.

Och som toppen över i:et så har vi flyttat. Mina tjejer har begett sig mot östkusten och jag är kvar här i Sydney. Har flyttat in hos Ellen och har nu mitt lilla crib i en soffa. Väldigt mycket blandade känslor. Fastän det är jätte kul att bo med Ellen och Sophie så känns det också jätte jobbigt att bo utan mina älsklingar. Att sova utan Amanda är exakt lika jobbigt som jag hade föreställt mig, om inte värre. Att vakna upp utan henne känns lika jobbigt. Hur kan man fästa sig så mycket? Och för att inte nämna de andra tjejerna. Under de här månaderna har man kommit varandra närmre än man någonsin hade kunnat tro. Man har blivit som systrar. Och det är helt omöjligt att förklara vilka band man skapat, det är vänner för livet och längre där till.

I början av april börjar nästa resa för mig. Då ska även jag ta mitt pick och pack från Sydney och resa uppåt kusten. Även ett stopp på Bali. Vad som händer där näst tar vi en annan gång. Herregud, vill inte att tiden ska fortsätta ticka. Har svårt att njuta av dagarna eftersom jag vet att det inte är så många kvar här i Sydney.

 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback