Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

ÅRETS LÄNGSTA BLOGGINLÄGG

Fastän jag i princip slutat blogga ser jag att det fortfarande är ett par som kikar in dagligen. Och det kliar i mina fingrar så jag tänkte ta mig tiden att skriva ner ett par rader. Med risk för att det låta rörig, jag är det också. 
 
I dagsläget befinner jag mig i en väldigt känslosam period, som att jag inte alltid är i det. Jag står i ett vägskäl mellan det som har varit och det som kommer. Och denna gång känns det verkligen på riktigt, det är det. Igår gjorde hela livet jätte ont och allting bara skavde inuti mig. Medan jag idag ville hoppa ur sängen när jag vaknade och göra allt jag inte orkade igår. Det oförutsägbara i mig blir som tydligast dagar som dessa. Jag vet inte hur, när eller varför allt kommer kännas jobbigt men när det väl gör det, då får jag ingenting att funka. Då gör allt bara ont. Och det är en sån period i livet nu, då saker som vanligtvis inte känns alls, nu känns jätte mycket. En period nu, då kontrasterna som brukar vara hanterbara, nu är outhärdliga. En period nu, då allt jag är säker på, nu känns som det motsatta. Känslorna gör att allt viker sig inom mig och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att känna, för allt känns så otroligt fruktansvärt mycket.
 
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Jag har jobbat med underbara kollegor, som blivit vänner för livet, i två år. Jag har gått igenom tunga och branta uppförsbackar med en ryggsäck av otroliga prestationskrav. Att säga hejdå, även om jag inte vet om det är för en stund eller föralltid, känns i hela mig. Även om en del av mig känner att jag gör helt rätt beslut så har Lagerhaus blivit som min andra familj. Jobbet symboliserar så mycket, minst sagt vägen upp från min ätstörning som jag var tvungen att släppa taget om på riktigt när jag skrev på papper hösten 2013. Det är starkt liksom, känslan av att lämna allt bakom sig och blicka framåt. Och i November åker jag till Australien på obestämd tid. Äntligen gör jag det. Och även det, lite som en fuck you till mig själv. Jag vill inte se tillbaka och ångra något jag inte gjorde för att jag var rädd. Jag vill kunna säga att jag var med om fantastiska saker fastän jag kände rädsla. Kanske blev det inte som jag tänkte mig, men jag vågade och det är mer än många gör. Kanske förstår jag idag inte allt jag kommer vara med om, men kanske är det lika bra, för hade jag vetat hade jag kanske inte vågat.
 
I slutändan är jag väldigt lycklig. Fastän jag i perioder kan vara väldigt ledsen så är det även likadant åt andra hållet. Är jag glad då är jag så oerhört glad. Det händer även att jag tittar tillbaka på gamla blogginlägg och det är först då inser hur olycklig jag varit i långa perioder. Och därför, som idag, när det känns som jag trampar snett, om inte bakåt, tittar jag tillbaka och inser att även de stunder då det känts som jag tagit steg bakåt har jag tagit mig framåt. Det gör mig stark.