Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

VÅGA FÖR ATT VINNA

Att lämna det destruktiva var långt ifrån lätt. Det var som att gå igenom eld utan någon möjlighet att stanna upp och andas. Läskigt och obehagligt med känslan av det näst intill omöjliga. Det destruktiva må ha varit min värsta fiende, men samtidigt var den också min allra bästa vän. Att släppa taget och säga nej till tryggheten som jag kände till det sjuka, det var en resa bara i sig. En resa som många gånger kändes omöjlig men som sedan visade sig ge större utdelning än jag någonsin kunde önska. Och jag vill inte ta friheten för givet, för jag vet hur svårt det varit att komma till den här punkten i livet, ett rent helvete. Ett helvete jag gett allt på att klara mig igenom, och lyckats. Det är jag som gjort jobbet, men många gånger är det lättare att tacka någon annan. Och det säger ganska mycket om mig som person. Att jag kan gå igenom en hel del skit och alla gånger komma ut starkare. Och nu när jag fått distans och kan se allting ur andra ögon, då förstår jag att det viktigaste då inte alls är det viktigaste nu. Och hur kan jag ens förklara hur tacksam jag är att jag vågade för att vinna.

BRING IT

Vad kan vara bättre nyheter än att jag har gått och blivit frisk! Tänkte väl det. Nu kör jag jobbdag 4/6 för denna vecka! OM jag kommer ligga som en potatis i soffan på söndag.
Men när man jobbar i en sån här fin butik så har man inget att klaga på!

ATT INTE HA TID ATT VARA SJUK

I tisdags fick jag feber för andra (?) gången i mitt liv. På jobbet också. Det ena ledde till det andra och det hela slutade med att jag har legat hemma i fem dagar med feber, halsont, krämper, förskylning, ja you name it. Det kunde inte ha kommit mer olägligt men nu är det bara att ladda om till nästa vecka istället för nu är jag helt frisk igen.
Eftersom jag inte kan äta gröt längre (gluten) så brukar det bli bananpannkakor. Eller omelett.

Nu känner jag mig fit for fight. Veckan som kommer kommer bli CRAYCRAY. Det vankas jobb på drottninggatan, stängningshelg i sollentuna butiken, utgång med jobbet, träning och sen ska jag hålla mig frisk också, vilket nog kommer gå åt helvete. 

MIN ÄLSKLINGSHELG

Har tränat och försökt förstå hur folk kan se ok ut efteråt, något jag inte blivit klokare på
Ätit frukost
Haft myskväll med den här skönheten
Ätit italienskt på Grappa med älsklingar - vaknade upp på söndagen, sjuk, igen (2 veckor sen sist). Nu har jag startat min glutenfria livsstil, ska ge det ett försök till att bli frisk och hålla mig frisk. Har prövat allt men ingenting gör mig frisk och nu har jag fått nog efter 8 månader
Kickstartat veckan med 10 timmar på drottninggatan. De här två veckorna kommer gå extremt fort men jag försöker njuta. ÄLSKAR lagerhaus ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR

.

Det övergår mitt förstånd hur en människa kan gråta så mycket som jag. För två år sedan grät jag mig genom sena nätter nästintill varje dag. När jag började må bättre inbillade jag mig att tårarna skulle bli färre, att känslan av välbefinnande skulle byta ut tårarna mot det motsatta, att jag skulle sluta gråta och skratta istället.

Jag skrattar, men jag gråter fortfarande. Gråter jag inte på en vecka så ser jag till att jag gråter. Jag måste det. Måste låta tårar få rinna för att hantera allt det andra i livet som kräver och tar och aldrig slutar ta. Och jag har lärt mig det. Vissa människor har bara väldigt nära till gråt men då också ofta nära till skratt. Och jag är hellre så. Jag har hellre nära till mycket av båda än halvt av något. Fastän jag många gånger önskar att jag kunde stänga ute känslorna, ta dagen för vad den är och låta allt det enkla bara vara enkelt. Så är jag hellre så.

Jag grät senast idag på bolybalance när Malin avslutade med sådär djupa och fina ord som bara hon kan. Något om att diamanter slipas under tryck, och att det är samma sak med oss människor. Tänk att ord kan få mig att känna så mycket.
 

DJUP MÄNNISKA DJUP TEXT

Saker och ting börjar klarna upp. Jag är som inne i ett moln av så många möjligheter att jag inte vet åt vilket håll jag ska titta. Känner mig så jävla redo att ta nästa steg och kasta mig ut i det osäkra. Jag känner hur hela jag skulle bara skulle leverera på topp. Hur allt kan bära och brista men att det faktiskt går om jag vågar testa. Vågar välja det läskiga framför det självklara. Våga tro att jag kan så jävla mycket mer än jag själv vågar tro. 

Livet blir allt klarare men det har ändå aldrig varit såhär oklart. Livet är tufft men jag är så jävla mycket tuffare.
Bjuder på denna sexiga bild från dagens lilla träningspass som för första gången på en månad inte bestod av kondition..

NU FÅR DET VARA NOG

Jobbar aset av mig
Bokat biljetter till världens bäsa gala med Kajsa och Carro
Ätit middag med världens bästa kollegor följt av utgång
En bra helg helt enkelt
Och nu är jag redo att kickstarta veckan igen! Blir nästan bara spinning för mig nu förtiden (?) men jag älskar det

I'D RATHER BE HAPPY

Jag är en människa som älskar att träna på förmiddagen. Att träna på kvällen kräver extrem diciplin för mig. Efter en hel dag finns det inte mycket krafter kvar till att träna som jag vill när jag väl tränar. Morgonträning betyder nödvändigtvis inte att jag är en morgonmänniska (snarare tvärtom) men när det kommer till träning så ger jag som mest innan lunch.

Eftersom jag i princip ätit vad jag vill (för att vara mig) sedan oktober så har jag kommit fram till en tumregel jag börjat hålla mig till. I veckorna håller jag mig till bra, näringsrik mat och på helgen får jag i princip göra vad jag vill. Detta har ingenting med ångest eller liknande att göra, utan för att må bättre rent psykiskt och fysiskt. Håller jag mig till detta mår jag som bäst.

Idag har jag startat min fredag med inget mindre än ett intervallpass med min favorit instruktör Malin. Har cyklat för henne regelbundet i tre år nu och det finns ingen som oavsett mitt humör kan få mig att ta ut mig så mycket som hon kan. Hon kan hon!

Att gå genom elden, och sen lite till


När jag idag hör människor i min omgivning prata om ätstörningar ser jag på det som en del av mitt förflutna. Jag har kommit så pass långt i mitt tillfrisknande att ätstörningen inte är en del av mig längre. Nästan ingenting kopplat till mat eller träning ger mig större ångest än vad friska människor upplever. Det finns så mycket viktigare saker att lägga sina tankar och energi på och jag har verkligen insett det. Det är inte bara tomma ord längre. Som att vara glad. Bara det.
 
Det finaste jag vet är hur ingen i min närhet idag förknippar mig med ätstörningen. Och att jag känner likadant, som att jag aldrig känt något starkare eller mer verkligt. Så då blir jag stolt ut i fingerspetsarna, sådär stolt som bara en mamma kan bli över sitt barn. All ångest jag genomlidit, rädsla jag behövt trotsa och förväntningar jag motbevisat. Jag har gått rakt igenom elden. Och när jag trott att det varit över har det blivit ännu lite värre. Och när varje liten bit av min kropp känts som spagetti, utan någon som helst ork, då har jag orkat ändå. För så stark är jag.
 
Så älskade ni. Alla ni som jag vet vandrar igenom mörka helveten just nu. Alla ni som jag vet snart vill skrika fuck you till livet. Ge inte upp! Lite till.

DU UNDERBARA HELG

Har gått och blivit månadsgivare för givesom. Gör det ni med!
På fredagen var det släktmiddag x1000. Mamma fyllde år så vi firade henne med god mat och högljutt sällskap
Hälsade på Anna på Ica Maxi
Gick ut med brudarna på lördagen
Jobbade hela både lördag och söndag och lockarna satt kvar som en smeck (inte konstigt efter allt hårspray)

Och nu är det tisdag och jag drunknar i jobb. Sista två veckorna i sollentuna för mig nu och sen väntar två veckor på drottninggatan. Seperationsångest och gråter hela tiden haha