Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

Mina egna ord om rädsla

Det är så sjukt vad som kan hända på ett år. Hur hela ens liv på loppet av bara ett par månader kan gå från att vara på ett sätt till ett helt annat. Hur man kan kliva utifrån sig själv och verkligen känna hur man vuxit som person. Hur många framsteg man gjort, motgångar man tagit sig igenom och mål man nått. Att man kan känna det i hela sin kropp. Känna hur jävla stark man varit och vilken jävla utdelning det gett. Jag känner det i hela mig. Men jag är fortfarande väldigt rädd för mycket. Men de bitar jag jobbat på är inte lika läskiga längre. Det är alltid lättare att undvika problem än att ta itu med dem, men att plocka isär sina känslor för att gå till botten med det som gör ont, det få en att växa. Man måste bara börja där man är och använda det man har.
 
En av mina största rädslor är att släppa in någon på djupet som på riktigt skulle kunna kasta mitt hjärta i väggen och ta sönder det med bara händer. Jag undviker allt som på något vis skulle kunna orsaka den smärtan, och det är bara på det senaste året jag insett hur mycket den rädslan påverkar mig. Jag märker det dagligen. Vilket proffs jag blivit på att i minsta detalj veta när det är dags att rygga tillbaka och ta fram det där skämtet om hur jag aldrig vill träffa någon. Man lär sig att använda sina försvarsmekanismer för att förhindra allt det där onda som man är så rädd för. Men det är en jävla balansgång alltså.

Men jag ser bara inte hur ett förhållande skulle kunna tillföra mer glädje än smärta. Jag ser inte hur jag skulle kunna komma över en kille som varit otrogen, någon som trampat på mina svaga punkter eller rivit upp såren och gjort rädslan ännu värre. Hur kan tiden läka något sådant? Hur kan man stå stark i sig själv och veta att man är värd allt och inget mindre trots det han gjort mot en? Jag begriper inte hur. För jag hade gått under jorden. Jag hade tappat all den gnutta självförtroende jag byggt upp.
 
Hur kan man våga ge sig in i kärleken när man är medveten om allt det finns att förlora? Mitt hjärta är det mest sårbara jag har. Jag vill inte dela det med någon. Jag vill ha det för mig själv och skulle aldrig ge det till någon annan, för dem kan göra precis vad dem vill med det. Och många gör också det. Och då måste man ha en sån där fasad av att man är jätte stark och inte alls har ont och inte någonsin bryter ihop och har jätte mycket annat att tänka på som gör detta så ovesänligt, för att han inte ska veta att han lämnat spår hos en. För att man vill motverka allt som kan slå tillbaka på en. För att man inte vet hur man skulle hantera ännu en sån situation.
 
Hellre är jag ensam tänker jag då. Men så får jag höra om alla som går hem med sin egna och säger att det är jätte underbart och fint. Och så vill jag också känna sådär. Den där känslan av att man betyder jätte mycket för någon och att ens existens faktiskt förändrar någon annans syn på livet. Men lika fort som tanken slår mig som kommer impulsen av att det inte finns någon känsla i världen som kan kännas mer än priset som det kan kosta, ens hjärta. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback