Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

SENASTE VECKAN

Känsolsam vecka. Mycket tankar, funderingar och en hel del ångest faktiskt. Har känt ett jävla sug över att gråta. Bara få ut alla känslor som jag går och bär på. Och ilskan. Och besvikelsen. Och oron. Mår så jävla bra i allmänhet så när ångesten tränger sig på allt oftare blir jag nästan förvånad. Som att den inte är en lika stor del av mig längre, att jag inte låter den vara det.


I onsdags började jag dagen med ett stört lyckat spinningpass och som ett avslut åt jag och mina pärlor middag tillsammans. Hamburgare var åratal sedan sist så om vi slog på stort.

Såhär ser mina frukostar oftast ut för tillfället. Har inte riktigt någon inspiration? Har ätit detta så länge jag kan minnas hehe så börjar på något konstigt (?) vis tröttna. 

Har hängt med några ytterligare pärlor. Jesus vad jag älskar er

Och för att inte nämna att den förbaskade shoppingen jag hållt på med. Satan vad jag handlat och satan vilka kap jag gjort. Vänta bara!
Och ikväll efter en hel dag på stan blev det sushi och riktigt fredagsmys. Lär vara välbehövligt eftersom morgondagen kommer vara jobb 12-18, AW på Caliente följt av utgång med alla tjejerna för att fira Ollie som blivit 20 år. Alltså sen när blev vi såhär stora. Inte tonåringar längre. Jag och mina tjejer som alltid varit så små. Fattar NADA

Nu ska jag gråta lite över allt och inget, lyssna på sorlig musik, torka tårarna, skriva ett känslosamt inlägg och sätta in bettskenan i käften och göra mig redo för nattinatti. Imorgon äre träning som får kickstarta dagen. Hängre nämligen på sats stureplan tidigare idag men inte tränade jag inte. Glömde låset så satt och spanade på kändisar samtidigt som jag sminkade mig från scratch. Så kan man ju också göra!

LITE KVÄLLSORD

Livet är så jävla fantastiskt och det är så viktigt att komma ihåg det. Mitt i allt det onda finns det så mycket att vara lycklig över. Det är inte alltid vi har en förklaring till varför vissa saker händer. Varför man blir sårad av den man älskar, förlorar någon närstående eller skadar den som tillför mest ljus i ens liv. Sorg är en del av livet och glädje är ett måste för att kunna möta allt det mörka med styrka och en gnutta hopp. Och det är så jävla viktigt att inte alltid klandra sig själv. Och så är det viktigt att ta vara på allt det lilla. Om det så är den sista kramen för dagen, telefonsamtalet med en nära vän eller efterätten en tisdagskväll. Ta vara på det. Se aldrig detaljerna som onödiga. Ingenting är onödigt så länge det gör dig glad. 

Och förstå att livet är mer än den känslan som du känner just precis nu. Att livet är färgglatt och i ständig rörelse. Du kommer inte ha ont föralltid och din ångest kommer gå över och ljuset du inte ser just nu kommer komma tillbaka och livet är för fint för att inte tas om hand. Det finns så jävla mycket som är viktigt, men viktigast av allt är kanske att förstå det oviktiga i mycket. Ligg inte vaken med ångest över gårkvällen, bry dig inte om det bortglömda träningspasset och haka inte upp dig på den där killen som inte hörde av sig. Det är inte viktigt. Det viktiga är att du kommer ihåg att leva och gör det jävligt bra.

Mina egna ord om rädsla

Det är så sjukt vad som kan hända på ett år. Hur hela ens liv på loppet av bara ett par månader kan gå från att vara på ett sätt till ett helt annat. Hur man kan kliva utifrån sig själv och verkligen känna hur man vuxit som person. Hur många framsteg man gjort, motgångar man tagit sig igenom och mål man nått. Att man kan känna det i hela sin kropp. Känna hur jävla stark man varit och vilken jävla utdelning det gett. Jag känner det i hela mig. Men jag är fortfarande väldigt rädd för mycket. Men de bitar jag jobbat på är inte lika läskiga längre. Det är alltid lättare att undvika problem än att ta itu med dem, men att plocka isär sina känslor för att gå till botten med det som gör ont, det få en att växa. Man måste bara börja där man är och använda det man har.
 
En av mina största rädslor är att släppa in någon på djupet som på riktigt skulle kunna kasta mitt hjärta i väggen och ta sönder det med bara händer. Jag undviker allt som på något vis skulle kunna orsaka den smärtan, och det är bara på det senaste året jag insett hur mycket den rädslan påverkar mig. Jag märker det dagligen. Vilket proffs jag blivit på att i minsta detalj veta när det är dags att rygga tillbaka och ta fram det där skämtet om hur jag aldrig vill träffa någon. Man lär sig att använda sina försvarsmekanismer för att förhindra allt det där onda som man är så rädd för. Men det är en jävla balansgång alltså.

Men jag ser bara inte hur ett förhållande skulle kunna tillföra mer glädje än smärta. Jag ser inte hur jag skulle kunna komma över en kille som varit otrogen, någon som trampat på mina svaga punkter eller rivit upp såren och gjort rädslan ännu värre. Hur kan tiden läka något sådant? Hur kan man stå stark i sig själv och veta att man är värd allt och inget mindre trots det han gjort mot en? Jag begriper inte hur. För jag hade gått under jorden. Jag hade tappat all den gnutta självförtroende jag byggt upp.
 
Hur kan man våga ge sig in i kärleken när man är medveten om allt det finns att förlora? Mitt hjärta är det mest sårbara jag har. Jag vill inte dela det med någon. Jag vill ha det för mig själv och skulle aldrig ge det till någon annan, för dem kan göra precis vad dem vill med det. Och många gör också det. Och då måste man ha en sån där fasad av att man är jätte stark och inte alls har ont och inte någonsin bryter ihop och har jätte mycket annat att tänka på som gör detta så ovesänligt, för att han inte ska veta att han lämnat spår hos en. För att man vill motverka allt som kan slå tillbaka på en. För att man inte vet hur man skulle hantera ännu en sån situation.
 
Hellre är jag ensam tänker jag då. Men så får jag höra om alla som går hem med sin egna och säger att det är jätte underbart och fint. Och så vill jag också känna sådär. Den där känslan av att man betyder jätte mycket för någon och att ens existens faktiskt förändrar någon annans syn på livet. Men lika fort som tanken slår mig som kommer impulsen av att det inte finns någon känsla i världen som kan kännas mer än priset som det kan kosta, ens hjärta. 

MY TIME TO SHINE

Idag påbörjar jag dagen och avslutar veckan med ett cykelpass med min underbara kollega och vän Anna. Har tränat väldigt lugnt tidigare i veckan och det är verkligen en läskig balansgång på hur hårt/lugnt jag måste ta det nu i början för att inte bli "sjuk" igen.

Tog det för första gången på länge väldigt lugnt igårkväll för att vara pigg och fit for fight idag. I fredags var det inte lika lugna puckar så det kompenserades upp igår! 

VILKET FLYT JAG HAR


Alltså nu ska jag försöka lugna ner mig och försöka låta hyffsat normal (och försöka dra det här kort vilket aldrig kommer gå) men FY I HELVETE vad glad jag är. I julklapp fick jag presentkort på Åhlens för att köpa ett par Acne skor jag varit sugen på i säkert två år. När jag precis efter nyår skulle köpa dem så var dem på rean och enda storleken var 35. Där kan man säga att hela mitt liv gick i bitar. 

Men sen hittade jag dem på blocket för halva priset och tänkte att nu kan jag fan lappa ihop livet igen. Och då hände det bästa, dem var på rean på Acnes hemsida. Tjiho tänkte jag och nu är dem så mycket mina som dem kan bli. 

Satte på mig dem första gången igår men så höll jag på att göra en rejäl vurpa på mitt trägolv (och jag har inte råd att krascha svanskotan för 5:e gången) så nu har jag klackat om dem också. Och OM jag kommer bo i dessa. 

Och för att inte nämna att jag precis var hos specialläkaren som sa att jag kan börja träna igen. Jag har fått konstaterat att locket för öronen beror på käken (så bettis får hänga på länge till) och min envisa näsa är en kroniskt inflamatorisk (?). Så hej alla nya mediciner och på detta kanske allergi.
Grät som en fem åring igen men doktorn sa: "Du har så fina blodkärl det kommer gå jätte bra" och nu ska jag fira 

snart frikort igen!!! 

BUSY GETTING STONGER

Hur har er start på 2015 varit? Min skulle man kunna säga ha varit åt skogen men jag försöker se det som hänt utifrån den positiva sidan. I Februari står jag utan jobb och sjuk är jag fortfarande. Jag har fått bettskena som redan börjat hjälpa mot mitt lock för öronen (om jag nu inte inbillar mig) och jobb söker jag hela tiden. Jag vill vara ledig nu tills jag blir helt frisk men det känns ändå väldigt konstigt att inte ha ett jobb att gå till på samma sätt. Och det var någon som undrade varför jag inte kommer jobba kvar på Lagerhaus och det räcker väl med att säga att det helt enkelt blir så ibland, handels är ju inte alltid ett säkert kort om man inte har en fasttjänst ;) Så mycket blandade känslor dock, det är ju ändå som mitt andra hem. Vill inte ens tänka på hur mycket jag kommer gråta min sista dag. Inte alltid lätt att vara känslomänniska hehe. Men men, det kommer komma något bra ifrån detta också.

Inställning är verkligen allt, det blir det vad man gör det till. Jag har bestämt mig för att så lite som möjligt stanna upp och älta. Har jobbat aset av mig det senaste 1,5 året och varit sjuk i ett halvår så vila behöver jag om något. Vill kunna träna igen och syssla med det jag tycker är absolut roligast. Och detta är en erfarenhet det med!

Puss på er

Saknar detta så jag spricker
 
Vad har hänt annars då? Jag har gjort mycket dumheter, tittat på tiotusentals filmer på vår nya tv, gått ut och toppat mina matkostnader med hästlängder, shoppat och umgåtts med mina vänner mer än någonsin.
Men mest har jag nog umgåtts med min syster, vi på typ på varandra

Och för att inte glömma min underbara kollegor. Börjar nästan böla av att kolla på bilden och tänka på hur fruktansvärt jag kommer att sakna dem

Träningskläder har jag inte köpt sedan Augusti. Känner liksom inte ett sug nu när jag saknar träningen så mycket. Istället har det blivit annat. Louis-vuitton parfym, underkläder (och massa annat) från victoria secret, primeboots, partytoppar, oddmolly koftor, sminkborstar, handskar och nu senaste: acne skor som snart ska komma på posten. (så jätte nervös och exhalterad)

Dagens påminnelse:

SENASTE VECKORNA

Nyårsafton:
Sminkades superfint på makeupstore.
Åt nyårsmiddag med tjejerna.
Och festade hela natten lång!

Vardagen:
Nu jobbar jag på lagerhaus en dag i veckan och söker en massa jobb. Har hänt mycket senaste tiden men som man brukar säga: i slutändan löser det sig alltid!
Hänger med vänner.
Kollar serier och dricker te.
Njuter av min första ledighet på evigheter och försöker bli frisk en gång för alla.