Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

WHEN THIS IS OVER

Det är ytterst oklart vad som händer i mitt liv för tillfället men det viktigaste att nämna är väl ändå att jag FORTFARANDE är sjuk. Har nu fått bekräftat att mitt öronlock kan ha och göra allt mitt tuggummituggande. Hur ska jag överleva utan? Och att jag har en rejäl förskylning som säkert kommer ta ytterligare en månad att bli av med. 
Men är glad ändå! 
Löning = shopping. Har gjort av med så mycket pengar att jag knappt vågar kolla mitt konto.
Igår åt jag tapas med mina älskade kollegor och drack en massa sangria. Så behövligt!

And here I am!

Q/A - TRE FRÅGOR

Kan inte du komma med musiktips är du snäll? :)
Kolla mina spotifylistor, dem är offentliga! Viggosoet heter jag (hehe)

Vart har du köpt ditt snygga mobilskal?? :)
Det är från 3 details. Finns i svart och vitt, helt underbart!
 
Varför har du inte mens? Kram
Jag käkar hormoner så jag slipper den helt!

HEJ MINA HJÄRTAN

Jag har varit sängliggandes i fyra dagar nu. Inte för att jag inte kan ta mig upp ur sängen, utan för att jag inte får göra något som kan göra att jag blir frisk saktare. Det enda jag gör är att titta på serier, filmer, dricka te, äta ingefära, gå igenom minnen, processa svåra saker, kolla på bilder och skriva. Sen tänker jag också, en jävla massa.

Jag lyssnar på så mycket musik. Gråter. Har inte gråtit på länge, kände att jag behövde det. Lätta på trycket. Känna efter. Släppa på det tunga och låta nya känslor komma fram.
Händer en hel del nu. På många olika plan. Men jag känner på mig att allt kommer bli bra tillslut. Kanske är detta bara en början, en början på något ännu bättre. Men förändringar är alltid läskiga. Den där ovisheten om att inte veta vad som ska komma härnäst. Som att man är helt vilse och utom kontroll.

PÅ BOTTEN

För tillfället är jag jätte sjuk. Ja, jag har varit sjuk i drygt tre månader nu men nu, nu är jag verkligen sjuk. 
Jag hostar hönder min hals, näsan rinner, öronen kliar, huvudet gör ont, min kropp är tömd på energi och halsen gör fruktansvärt ont. Igår jobbade jag men idag är jag hemma. Ligger med morgonrock i sängen och kollar serier, dricker te med massor av honung och ingefära i, försöker muntra upp mig själv och gråter lite mellan varven. Ni som vet ni vet. Jag har inte tagit det så lungt som jag borde och kanske inte gett min kropp den återhämtning den behövt, men efter så pass många månader som jag faktiskt gått runt halvförskyld (sedan i augusti) så tröttnar man på att vila och lyssna på kroppen. Om den inte reagerar som man vill efter ett visst antal veckor så tappar man ju tålamodet och börjar leva normalt. Så normalt som det går. Man umgås med vänner, äter ute, jobbar, håller igång och pratar mycket. Jobbar är väl det som jag gjort mest. Har aldrig sedan jag började jobba på lagerhaus tagit en enda dag ledigt på grund av sjukdom, men igår kände även jag att det inte fungerade.

Jag vet inte vad som händer i min kropp eller vad den här förskylningen beror på. Men den enda lösningen jag ser nu är att vila. Stanna hemma, dricka mycket te, sova länge och hålla mig varm. Försöka koppla bort allt som heter jobb och se till att vila tills jag känner att jag är påväg upp.


MIN HELG

Mitt liv är så oklart just nu. Händer en hel del jobbiga saker men också mycket bra. I torsdags tränade jag för första gången men dagen efter kände jag mig sämre igen. Att det aldrig vill gå vägen.

Efter stängning på jobbet i fredagskväll mötte jag upp min syster och Jenny för att ta ett glas vin på stinsvillan.

"Ett glas" gick inte riktigt hem för vår del, så vi shottade lite.. Lördagsmorgonen var riktigt stressig eftersom jag och tjejerna skulle vara hos Ollie för inflyttningsfika vid 12.

Efter en hel del mys på kungsholmen åt jag middag med Vickan och hennes familj på hard rock. Riktigt god ceasarsallad! Efteråt tog jag en sväng till michaelas jobb och kollade därefter fotbollen på Lion med alla tjejerna.

Och nu avslutar jag denna söndag med att ligga som en platt fisk i sängen. Imorse vaknade jag upp av att halsen gjorde svinont igen men trots det tog jag mig till jobbet och betade av sex timmar. Och har äntligen hittat klänningen jag tror jag ska ha på min systers fest näst nästa helg. Vad tycker ni?

TORSDAG

Imorse när jag vaknade så var ingen gladare än jag. Idag tränade jag nämligen för första gången. Om jag känner mig 200 %, svar: nej, men det skiter jag fullständigt i nu på ren svenska. Har vilat i tillräckligt många månader nu och om det blir sämre efter dagens lugna träningspass, då ska jag till en specialistläkare nästa vecka. Håll tummarna för mig!

Bygga bord har jag också gjort på jobbet. Resultatet blev jag väldigt nöjd med.

Och kvällen avslutades med dundermiddag på Thai House med mina älsklingsvänner. Imorgon firar vi helg. Då vankas det jobb 12-20 följt av häng med mina gosisar. Alltid något att se framemot :)

KVÄLLSBOOST

Två år sedan
I somras

För, du blir inte lyckligare av att hela tiden ändra på dig själv på grund av missnöje. När allt kommer omkring så kommer du inse att du borde ha stannat upp för länge sedan, tittat på dig själv med snällare ögon med tredubbelt så mycket kärlek. Du behöver inte hela tiden jobba hårdare, prestera bättre eller se till att vara alla till lags. Ibland måste man kliva ur sin bubbla av perfektion, ta ett steg tillbaka och fylla på med positiv energi. Ge dig själv cred för att du lägger ner så mycket hjärta i allt du gör. Och inte bara hjärta utan också en massa hjärna. 

Du går inte bara till jobbet och gör det du blir tillsagd, du är engagerad entusiastisk och villig att utveckas. Du låter inte dina relationer komma och gå som dem vill, du gör ditt allra bästa för att behandla dem med  största omsorg, i den mån du kan. Du säger aldrig inte att man ska acceptera dig för att du är på ett visst sätt, utan du är väl medveten om dina svaga sidor och gör mycket för att utveckla dessa.

Idag kan jag kliva ur min lilla bubbla av prestationskrav, ånger och självhat. Jag kan titta på mig själv med ögon som liknar dem som står mig nära, som ser mig på ett annorlunda sätt än jag ser mig själv. Ögon som är kärleksfulla, positiva och tacksamma. Oftast befinner jag mig i min egna bubbla men åtminstone en gång om dagen försöker jag vara lite snällare mot mig själv. Säga något fint. Låta negativa tankar försvinna förbi. Ägna en tanke åt det som är bra. <3

LJUSET I MÖRKRET

En sånhär kväll har aldrig varit så efterlängtad. Efter att ha jobbat nio timmar kändes det som det enda rätta att åka hem och lägga mig i soffan framför så mycket bättre och nu, magic mike. Har tänt ljus och tänker på allt som är viktigt för mig nu när mörkret gör allt det mörka inom mig så starkt. Min ångest gör mig så fruktansvärt rädd men mina vänner gör mig otroligt trygg. Det värsta med ångesten är att jag inte alltid kan kontrollera den när den blir som värst. Istället blir jag rädd och får panik över att jag har ångest. Jag vet att den försvinner men efteråt kan jag vara rädd i flera dagar över att den ska komma tillbaka och det i sin tur gör mig ännu mer rädd.

Mitt ljus i mörkret är dem som står mig nära. Dem som bryr sig om mig, vill mitt bästa, och aldrig något mindre. Personer som står bakom mig i alla mina beslut men heller inte är rädda att säga till när det behövs. Dem som jag kan vara ärlig mot och aldrig vara rädd för att bli dömd inför. Dem får mig att orka när allt är mörkt.

ALDRIG NÅGONSIN IGEN

När jag får ångest och mår dåligt över mat och träning av olika anledningar så brukar jag tänka på mina vänner. Bara jag påminner mig själv för en sekund om allt jag fått tillbaka genom att tillfriskna så vänds ångesten till det motsatta. Allt blir värt det. Den där dåliga känslan i kroppen om att jag är tjock och inte räcker till försvinner nästan helt. Och försvinner den inte så kan jag åtminstonde tänka bort den för mina vänner är så mycket viktigare för mig. Mina vänner är allt för mig. Dem är anledningen till att jag aldrig har eller kommer att ge upp. Dem är orsaken till att jag kämpar mig igenom dem tuffaste dagarna, men också tillåter mig själv uppleva och njuta av dem bästa. Jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dem tillräckligt för allt dem gjort för mig. För all deras ansträngning, för att dem lyssnat, för att dem hållt mig hårt och aldrig släppt taget. Jag kommer aldrig låta min ångest påverka mina relationer igen. Aldrig kommer jag leva i en lögn och ljuga om allt igen.

HELG UTAN HELG


I onsdags jobbade jag en stund på kvällen och för att göra vardagen lite roligare mötte jag upp Jenny och Anna efteråt för en god middag. Såhär såg jag ut efter en massa om och men!

Eftersom jag var ledig torsdag och även idag (fredag) så var jag väldigt produktiv. Fikade med Emma, fikade med tjejerna och mötte senare upp kollegorna för aw på Olearys.

Imorse sov jag ut till 11 (sover som en björn nu förtiden) och blev upphämtad av Emilia vid ett-tiden. Vi åt lunch tillsammans på Waynes och tog igen en hel del.
Nu sitter jag hemma och väntar på att vårdcentralen ska ringa mig, vilket dem antagligen inte kommer göra.. Men ikväll är det mysfredag! Ska äta god middag med mamma och efteråt antagligen träffa mina tjejer.

VÅRDCENTRALEN

Jag är ledsen väldigt ofta nu. Allt känns hopplöst och jag får inte leva mitt liv som jag vill. Jag får inte ta på mig träningskläderna varje morgon och pumpa min favoritmusik i öronen. Jag får inte göra något av det jag älskar mest. Jag får inte träna. Jag får inte springa. Får inte gå på intervallklasser med min favoritinstruktör. Får inte varva ner på gymmet och hälsa på alla jag vanligtvis ser varje dag. Jag hatar det här.

Nu har jag varit på vårdcentralen igen. Jag har gråtit som en fem-åring och det gör jag fortfarande. Jag tog en massa prover och bland annat mitt första blodprov någonsin. Aldrig gråtit så mycket. Och nu måste jag vänta på svar. Visar testerna ingenting så skickas jag vidare. Orkar inte detta.
Dem sa att jag skulle unna mig någonting nu när jag varit så duktig. Men jag har ingen lust. Ingen lust med någonting. Vill bara lägga mig ner under täcket och stanna där.

Jag vill inte vara med längre


Just nu har jag ingen lust för någonting. Har varit sjuk i tre månader och mitt tålamod är helt borta nu. Känner mig så ledsen hela tiden. Försöker tänka bort det med det är bara så orättvist. Känns helt ärligt som att jag aldrig kommer bli frisk. Är sjuk så mycket nu förtiden och jag förstår inte varför: immunförsvaret är på botten, som hela mitt liv varit så jäkla starkt.

<3

Jag har inte dött, jag lovar. Däremot har jag gått efter mina impulser och gjort precis vad jag känt för. Vilket resulterade i att jag och Jenny drog ut spontant i fredags och landade i sängen vid sju på morgonen. Jag kanske inte alltid gör de smartaste besluten nu men jävlar vad jag lever. Och jag har på känn att jag snart är frisk och bara tanken på det får hela mig att lysa upp. Kramis!