Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

DET DÄR MED ÅNGEST

Det där med ångest. Jävlar vad jag upplevt det i mitt liv. Det har alltid funnits väldigt nära intill mig, som att det varit en del av min personlighet, orolig och hela tiden väldigt ostabil. Första gången jag upplevde riktig ångest var när jag var nio år gammal och började få dödsångest. Min rädsla för att somna på kvällarna höll i sig i ett par år och gjorde att jag till och med var tvungen att sluta på gymnastiken som jag tränade i ett flertal år, eftersom jag inte klarade av alla läger och tävlingar. Hade extrem prestationsångest och var alltid rädd för att göra fel. Under denna period förde jag dagbok, tio år gammal, om hur jag bara ville dö.

När detta skede försvann och allt började bli bättre kom jag in i nästa fas. 12 år gammal med alldeles för mycket hat gentemot mig själv och min kropp. Även här skrev jag i mina dagböcker om hur jag skulle gå ner i vikt, börja träna, äta mindre för att bli lycklig och omtyckt. Detta höll i sig fram tills jag var 16 år och började ändra min livsstil. Då kom ätstörningen in på riktigt och förändrade mig helt. Jag började uppleva en helt ny ångest men som jag ändå kände igen så väl ifrån de tidigare åren. Känslan av skräckblandad panik som var allt utom min kontroll. Denna ångest är jag ännu inte av med, trots att den gör sig påmind allt mer sällan, och jag tror aldrig jag kommer bli det heller. Jag är en känslomänniska som många gånger känner mer än för mitt eget bästa. Men det som hjälpt mig har varit att jobba på min självkänsla och mitt självförtroende. Jag är tusen gånger starkare inåt idag. Jag kan stå upp för mig själv på ett helt annat sätt och utan den förändringen hade jag aldrig gjort framsteg i ätstörningen. 

När jag idag får ångest kan jag reda ut den på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inte längre bara en klump av läskiga känslor som får mig att skrika, gråta och hyperventilera utan jag plockar isär den och försöker reda ut den. Men sen började panikattackerna i höstas. Denna gång ingenting som hade att göra med maten eller träningen utan snarare som tidigare, på grund av prestationsångest, stress och press från olika håll. Och då förstod jag helt plötsligt vad det var som hände i Spanien för snart två år sedan när jag helt från ingenstans drabbades av en panik som jag aldrig tidigare upplevt. Det var samma sak, en panikattack. Då var jag pressad av ätstörningen och nu av andra skäl. Det finns ett mönster och det minsta man kan göra mot sig själv är att lyssna inåt och hjälpa sig själv. Lyssna på signalerna kroppen ger och göra allt för att motverka de fysiska reaktionerna som man får.

Att ha ett lugn är det viktigaste för mig. Jag kan inte omringa mig av sådant som triggar igång min ångest. Gör jag det så är kroppen snabb på att påminna mig om att lämna och byta blad. Kanske till och med stänga ihop boken och börja på något nytt. Ibland är det läskigt men också så jävla nödvändigt. Att inte träna ordenligt på fyra-fem månader måste nog vara något av det nya. Mina tankar triggas igång när jag koncentrerar mig för mycket på det som en gång fått mig att må så dåligt, och tankarna har varit färre än någonsin när jag avstått från gymmet. Hur läskigt det än är att säga högt. Men nu känner jag mig redo igen, så jävla redo.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback