Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

.

December månad. Vad fort tiden gått. Vad mycket som har hänt. Vad konstigt allt känns.
Mitt liv går inte att summera i ord just nu. Allt är rörigt, knepigt och mestadels väldigt jobbigt. Känslomässigt är jag helt förstörd och fastän jag får dagarna att gå så känns det som att jag knappt får ihop det. Mitt självförtroende på alla plan sviktar och den där jävlar anamman som jag har inom mig har typ gömt sig någonstans. Känner mig så fruktansvärt svag på alla vis, som att jag behöver någon att stödja mig mot hela tiden, men att det inte riktigt finns någon där. Någon som kan få mig att tänka annorlunda och övertryga mig om att allt faktiskt kommer att ordna sig. Och jag försöker övertala mig själv men så fort jag börjar tänka gråter jag.

Och så försöker jag hela tiden sysselsätta mig för att slippa de tomma och jobbiga kvällarna, fastän jag vet att jag inte fungerar på det sättet. Jag behöver få gråta ut när det gör ont och tillåter jag mig inte det blir allt bara tio gånger värre. Då blir jag stressad, orolig och sådär obehagligt nervös över minsta lilla. Jag känner hur jag behöver tid för mig själv. Hur jag på sistonde gett mig själv för lite space. Men orkar inte vara så djup som jag vanligtvis är.

Varför känner man sig alltid så ensam när man har alla sina nära runt omkring sig? Känner mig så ensam. Tömd på all energi som existerar i min kropp. Jag är så sårbar just nu och det speglar av sig på allt jag gör. Och jag orkar inte vara i den här svackan längre.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback