Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

EN VÄNDNING ÅT RÄTT HÅLL

Det är så mycket som hänt i mitt liv de senaste månaderna, på flera plan. Att ha varit sjuk sedan i somras har varit sjukt jävla jobbigt av många skäl, men också kanske väldigt nyttigt för mig. Att kunna hantera, acceptera och bearbeta. Fysiskt sätt känner jag mig sjukare än någonsin (eftersom jag aldrig blir frisk) men psykiskt friskare än någon gång förut. Det är som att jag ibland glömmer bort att ätstörningen lever med mig. Jag ger den inte det utrymmet längre, att styra och ställa över mig. När fok frågar hur jag mår så kan jag ärligt svara att det är bättre än någonsin förut. Jag är starkare i mig själv och gladare i vardagen. Och jag låter inte mina destruktiva tankar trycka ner mig på alls samma sätt.

Jag har behövt ta ett steg bort från bloggen, för att dels avdramatisera allt som jag stått så mycket i fokus tidigare, men också för att få tid för annat. Och när jag tänker tillbaka på det gångna året så känner jag mig så för jävla stark. Typ som att jag är en diamant som ingen kan krossa, precis så känns det. Jag har varit så fruktansvärt begränsad de senaste åren, från att inte kunna äta mat ute och att behöva träna precis varje dag. Eller bara småsaker som att behöva väga all mat, äta på exakta klockslag, tvinga mamma köpa lättkvarg varje dag för att sedan bråka om att hon vägrade. Eller att varje dag intala mig om att jag inte tränade tillräckligt hårt och länge. Jag glömmer nästan bort hur djupt ner i skiten jag varit, och hur långt upp jag tagit mig. Men trots att jag ibland glömmer alla restriktioner jag haft kring mig själv så glömmer jag aldrig hur mycket jag kämpat för att stå här idag, starkare, gladare och jävligt mycket mer livsglad. Jag är inte enda framme ännu, och att prata om hur frisk jag känner mig skrämmer mig fortfarande lite. Ätstörningen har varit en del av mig i flera år så jag har liksom vant mig vid att den alltid funnits där. Att tänka på mig själv utan den känns läskigt. Samtidigt som jag längtar så in åt helvete.
 
Men om ni bara visste hur glad jag är över det stöd som ni gett och fortfarande ger mig. Över alla de fina ord jag fått höra dagligen. Att veta att jag inte har varit ensam har betytt otroligt mycket i mitt tillfrisknande. Att öppet kunna prata om det som varit jobbigt och tabubelagt. Att kunna hjälpa er och få stötta er i era motgångar har också varit guldvärt för mig. Som att mina svårigheter har hjälpt någon annan, som att det faktiskt funnits något positivt med det. Och jag vill att ni ska våga tro på att det blir bättre. Det blir bättre. Men man måste ha tålamod och ett jävlar anamma. Tro på sig själv och att man är värd att må bättre, för det är ni alla. Värda ett liv utan matångest, träningstvång och självhat.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback