Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

ÅRSRESUMÉ

Gjorde du nåt 2012 som du aldrig gjort förut?
Gjorde du nåt 2012 som du aldrig gjort förut?
Gjorde du nåt 2012 som du aldrig gjort förut?
Beskriv året med tre ord.
Lärorikt, psykiskt jobbigt och förändrande

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Att jag slutade gå i terapi, tog studenten, lärde mig måla mina ögonbryn och åkte till Österrike

Har du blivit bättre på något?
OM jag har. 1. på att hantera och förebygga min ångest. 2. ta hand om mig själv och framförallt inte bry mig lika mycket om vad andra tycker om mig eller hur jag lever mitt liv. 3. leva i stunden. 4. skratta oftare och högre

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag började betala hyra hemma..

Dog någon som stod dig nära?
Som tur är nej.

Vilka länder/städer besökte du?
London och Österrike
Vad lyssnade du på?
Väldigt mycket podcasts (fredagspodden) och en massa massa dunkdunk

Vad skrattade du åt?
Det mesta. Allt var mycket mer lättsamt detta år. Konkret: alla mina och andras sjuka fyllehistorier, min mormor, min ångest, lustiga kunder, min pappas osköna humor och min förmåga att alltid ställa till det


Vad grät du över/till?
Att jag haft "oflyt" i mycket, till varenda jävla låtjävel, över fylle/mat/tränings-ångest, till cancergalan, relationer och slutligen min telefon som försvann sisådär tre gånger


Är det något du saknade 2014 som du vill ha 2015?
Ett ångestfritt liv kanske? Nej, låt oss vara realistiska. Ett körkort.

Vad var din största framgång 2014?
Att jag blev av med väldigt väldigt otroligt mycket av min ångest kopplat till mat och träning. Och byggde upp ett självförtroende som sträkt upp hela mig som person och de saker jag både vågar begära men och se mig själv förtjäna.
 
Största misstaget?
Kan inte ens räkna upp alla på händer och fötter men att såra människor som stått mig nära, inte hållt det jag lovat, inte stått upp för mig själv tillräckligt och väntat in livet för mycket är några.

 
Bästa köpet?
Har köpt så fruktansvärt mycket grejer... Min päls-kappa, primeboots, alla freddy träningskläder, michael kors jeans, studentskor, skinnjacka, klocka och britney spears underkläder är högst på listan

Vad gjorde dig riktigt glad?
Att Emma kom hem från USA, att min och mammas relation blev bättre, att jag fick en tjänst på Lagerhaus över hösten och att jag började må bättre psykiskt

Vilka låtar kommer alltid påminna dig om 2014?
BORN TO RAGE

Var du gladare eller ledsnare i jämförelse med andra år?
Tusen gånger gladare. Så jävla glad för det

Vem saknade du?
Emma big time. Tur att den människan kom hem från sitt utbytesår alltså

Mest stolt över?
Att jag varit fruktansvärt stark och kämpat mig igenom all skit som jag haft i bagaget. Stolt över att jag haft tålamodet som krävts och hela tiden vågat tro på att det skulle bli bättre fastän det inte alltid kändes så. Stolt att jag tagit vara på livet bättre också, och inte sagt nej när jag velat säga ja, och faktiskt sagt nej när jag behövt

DET DÄR MED ÅNGEST

Det där med ångest. Jävlar vad jag upplevt det i mitt liv. Det har alltid funnits väldigt nära intill mig, som att det varit en del av min personlighet, orolig och hela tiden väldigt ostabil. Första gången jag upplevde riktig ångest var när jag var nio år gammal och började få dödsångest. Min rädsla för att somna på kvällarna höll i sig i ett par år och gjorde att jag till och med var tvungen att sluta på gymnastiken som jag tränade i ett flertal år, eftersom jag inte klarade av alla läger och tävlingar. Hade extrem prestationsångest och var alltid rädd för att göra fel. Under denna period förde jag dagbok, tio år gammal, om hur jag bara ville dö.

När detta skede försvann och allt började bli bättre kom jag in i nästa fas. 12 år gammal med alldeles för mycket hat gentemot mig själv och min kropp. Även här skrev jag i mina dagböcker om hur jag skulle gå ner i vikt, börja träna, äta mindre för att bli lycklig och omtyckt. Detta höll i sig fram tills jag var 16 år och började ändra min livsstil. Då kom ätstörningen in på riktigt och förändrade mig helt. Jag började uppleva en helt ny ångest men som jag ändå kände igen så väl ifrån de tidigare åren. Känslan av skräckblandad panik som var allt utom min kontroll. Denna ångest är jag ännu inte av med, trots att den gör sig påmind allt mer sällan, och jag tror aldrig jag kommer bli det heller. Jag är en känslomänniska som många gånger känner mer än för mitt eget bästa. Men det som hjälpt mig har varit att jobba på min självkänsla och mitt självförtroende. Jag är tusen gånger starkare inåt idag. Jag kan stå upp för mig själv på ett helt annat sätt och utan den förändringen hade jag aldrig gjort framsteg i ätstörningen. 

När jag idag får ångest kan jag reda ut den på ett helt annat sätt än tidigare. Det är inte längre bara en klump av läskiga känslor som får mig att skrika, gråta och hyperventilera utan jag plockar isär den och försöker reda ut den. Men sen började panikattackerna i höstas. Denna gång ingenting som hade att göra med maten eller träningen utan snarare som tidigare, på grund av prestationsångest, stress och press från olika håll. Och då förstod jag helt plötsligt vad det var som hände i Spanien för snart två år sedan när jag helt från ingenstans drabbades av en panik som jag aldrig tidigare upplevt. Det var samma sak, en panikattack. Då var jag pressad av ätstörningen och nu av andra skäl. Det finns ett mönster och det minsta man kan göra mot sig själv är att lyssna inåt och hjälpa sig själv. Lyssna på signalerna kroppen ger och göra allt för att motverka de fysiska reaktionerna som man får.

Att ha ett lugn är det viktigaste för mig. Jag kan inte omringa mig av sådant som triggar igång min ångest. Gör jag det så är kroppen snabb på att påminna mig om att lämna och byta blad. Kanske till och med stänga ihop boken och börja på något nytt. Ibland är det läskigt men också så jävla nödvändigt. Att inte träna ordenligt på fyra-fem månader måste nog vara något av det nya. Mina tankar triggas igång när jag koncentrerar mig för mycket på det som en gång fått mig att må så dåligt, och tankarna har varit färre än någonsin när jag avstått från gymmet. Hur läskigt det än är att säga högt. Men nu känner jag mig redo igen, så jävla redo.

Julen är här

Hej mina hjärtan. Hoppas allt är bra med er i julmörkret. Imorgon är det julafton och alla håller väl med mig om att julen gått väldigt fort i år. Vad jag gjort i december månad har inkluderat allt förutom att träna. Fortfarande inte frisk men ska nu få bettskena eftersom dem tror att mitt lock för öronen har att göra med mina extrema spänningar i käkarna som jag haft i flera år men aldrig vetat om. 

Men här kommer lite bilder från bra stunder denna månad:
Har träffat mina underbara vänner
Jobbat med sena kvällar med tomtemössa 
Haft julbord med släkten
Varit ute en hel del, skrattat stup i kvarten och somnat sent på natten
Kvalitetstid ännu lite mer med vänner
Haft extremt roligt utan några bekymmer
Och gosat hemma med min underbara katt

THANKS XX

"When you love and accept yourself, when you know who really cares about you, and when you learn from your mistakes, then you stop caring about what other people who don't know you think."

.

December månad. Vad fort tiden gått. Vad mycket som har hänt. Vad konstigt allt känns.
Mitt liv går inte att summera i ord just nu. Allt är rörigt, knepigt och mestadels väldigt jobbigt. Känslomässigt är jag helt förstörd och fastän jag får dagarna att gå så känns det som att jag knappt får ihop det. Mitt självförtroende på alla plan sviktar och den där jävlar anamman som jag har inom mig har typ gömt sig någonstans. Känner mig så fruktansvärt svag på alla vis, som att jag behöver någon att stödja mig mot hela tiden, men att det inte riktigt finns någon där. Någon som kan få mig att tänka annorlunda och övertryga mig om att allt faktiskt kommer att ordna sig. Och jag försöker övertala mig själv men så fort jag börjar tänka gråter jag.

Och så försöker jag hela tiden sysselsätta mig för att slippa de tomma och jobbiga kvällarna, fastän jag vet att jag inte fungerar på det sättet. Jag behöver få gråta ut när det gör ont och tillåter jag mig inte det blir allt bara tio gånger värre. Då blir jag stressad, orolig och sådär obehagligt nervös över minsta lilla. Jag känner hur jag behöver tid för mig själv. Hur jag på sistonde gett mig själv för lite space. Men orkar inte vara så djup som jag vanligtvis är.

Varför känner man sig alltid så ensam när man har alla sina nära runt omkring sig? Känner mig så ensam. Tömd på all energi som existerar i min kropp. Jag är så sårbar just nu och det speglar av sig på allt jag gör. Och jag orkar inte vara i den här svackan längre.

<3


Om det är något jag skulle vilja säga till mitt 14-åriga jag så är det:
Ångesten kommer gå över. Fastän det känns som att den aldrig kommer försvinna så kommer den det. Och den nya ångesten kommer försvinna den med och du kommer överleva.

Om det är något jag skulle vilja säga till mitt nuvarande jag så är det:
Det är inte hela världen. Oroa dig inte så mycket för sånt som du inte kan påverka. Respektera dig själv tillräckligt mycket att våga lägga det som får dig att må dåligt bakom dig. Ingenting är bestående, speciellt inte känslor. Försök att kliva ur din lilla bubbla av ångest och oro för att öppna upp för annat. Men oroa dig inte, allt kommer lösa sig.

Om det är något jag skulle vilja säga till mitt nuvarande jag så är det:
Alla dina motgångar som du tidigare erfarit har du klarat av. Du har alltid rest dig upp starkare, försökt att se det positiva när det nästan bara funnits mörker. Du har bearbetat så mycket ångest och blivit bättre på att hantera den, för du är väl medveten om att du kan påverka den.

mina känslor i text

Livet har tagit sig ett par för stora vändningar nu och jag känner att jag inte riktigt orkar mer. Är så orkeslös, trött och ledsen. Känner mig skör, som att någon skulle kunna bryta av mig på mitten utan att ens behöva ta i. Det är nu jag ska vara stark. Ta mig samman, ha en positiv inställning och lugna ner mig men jag klarar inte av det för tillfället. Jag hetsar upp mig själv, går runt och är nervös hela tiden och sen gråter jag. Gråter hela tiden. Tårarna tar aldrig slut. Sen kan jag inte sova heller. Tänker tills mitt huvud inte längre orkar. Jag tänker att jag inte vill ha förändring men ändå behöver det. Tänker att jag vill bli bättre men inte orkar. Tänker att jag inte borde vara rädd men att jag har all anledning att vara det. Jag har en sån där mur runt om hela mig men jag känner hur den bara faller bit för bit, och jag har inte kraften att bygga upp den igen.

Allt kommer bli bra. Allt kommer lösa sig. Jag försöker intala mig det. För jag vet att förr eller senare så kommer bitarna falla på plats, men just nu, just nu är jag i ett svart hål. Just nu är alla bitarna itu och mitt hjärta är lite överallt. Och i det här hålet orkar jag inte tänka på hur allt snart kommer ordna sig. Allt jag vill tänka är att det just nu gör så fruktansvärt ont att leva. Men så vet jag att det här kommer göra mig tio gånger starkare. Jag har klarat detta förut och jag kommer klara det igen. Men idag orkar jag inte. Orkar inte vakna upp och känna att jag måste göra mitt allra bästa. Vara en bra vän, dotter, syster, kollega. Jag kommer drunkna snart. Så känns det.

EN VÄNDNING ÅT RÄTT HÅLL

Det är så mycket som hänt i mitt liv de senaste månaderna, på flera plan. Att ha varit sjuk sedan i somras har varit sjukt jävla jobbigt av många skäl, men också kanske väldigt nyttigt för mig. Att kunna hantera, acceptera och bearbeta. Fysiskt sätt känner jag mig sjukare än någonsin (eftersom jag aldrig blir frisk) men psykiskt friskare än någon gång förut. Det är som att jag ibland glömmer bort att ätstörningen lever med mig. Jag ger den inte det utrymmet längre, att styra och ställa över mig. När fok frågar hur jag mår så kan jag ärligt svara att det är bättre än någonsin förut. Jag är starkare i mig själv och gladare i vardagen. Och jag låter inte mina destruktiva tankar trycka ner mig på alls samma sätt.

Jag har behövt ta ett steg bort från bloggen, för att dels avdramatisera allt som jag stått så mycket i fokus tidigare, men också för att få tid för annat. Och när jag tänker tillbaka på det gångna året så känner jag mig så för jävla stark. Typ som att jag är en diamant som ingen kan krossa, precis så känns det. Jag har varit så fruktansvärt begränsad de senaste åren, från att inte kunna äta mat ute och att behöva träna precis varje dag. Eller bara småsaker som att behöva väga all mat, äta på exakta klockslag, tvinga mamma köpa lättkvarg varje dag för att sedan bråka om att hon vägrade. Eller att varje dag intala mig om att jag inte tränade tillräckligt hårt och länge. Jag glömmer nästan bort hur djupt ner i skiten jag varit, och hur långt upp jag tagit mig. Men trots att jag ibland glömmer alla restriktioner jag haft kring mig själv så glömmer jag aldrig hur mycket jag kämpat för att stå här idag, starkare, gladare och jävligt mycket mer livsglad. Jag är inte enda framme ännu, och att prata om hur frisk jag känner mig skrämmer mig fortfarande lite. Ätstörningen har varit en del av mig i flera år så jag har liksom vant mig vid att den alltid funnits där. Att tänka på mig själv utan den känns läskigt. Samtidigt som jag längtar så in åt helvete.
 
Men om ni bara visste hur glad jag är över det stöd som ni gett och fortfarande ger mig. Över alla de fina ord jag fått höra dagligen. Att veta att jag inte har varit ensam har betytt otroligt mycket i mitt tillfrisknande. Att öppet kunna prata om det som varit jobbigt och tabubelagt. Att kunna hjälpa er och få stötta er i era motgångar har också varit guldvärt för mig. Som att mina svårigheter har hjälpt någon annan, som att det faktiskt funnits något positivt med det. Och jag vill att ni ska våga tro på att det blir bättre. Det blir bättre. Men man måste ha tålamod och ett jävlar anamma. Tro på sig själv och att man är värd att må bättre, för det är ni alla. Värda ett liv utan matångest, träningstvång och självhat.

DEN DÄR HELGEN

I helgen kom mina barndomsvänner Louise och Ebba ner till oss från Gävle för att vara med på Michaelas 21-årsfest. På fredagen åt vi middag på Un Poco och jag åt en helt underbar pasta.
Dagen efter jobbade jag 11-15 och därefter sminkades jag på makeupstore. Här är resultatet!
Och kvällen bjöd på en massa festligheter.
I söndags blev det givetvis lunch på thai house.