Victoria Schattauer, 21 år gammal och är i en period i livet då hela livet känns väldigt starkt. Här delar jag med mig av min vardag (färgglad som grå), mitt skrivande och en hel bunt i fotoform. Kram!

När vet man?

Jag kan många gånger verka stark. Jag är stark. Men ibland brister jag. Ibland försvinner marken under mina fötter och allt blir plötsligt så ostadigt. Hela jag kollapsar och vill försvinna bort. Långt bort. Även dessa stunder är jag stark. Stark som alltid, oavsett vad, reser mig upp och fortsätter kämpa, varje dag. Att vara stark handlar för mig handlar inte om att alltid visa sig glad eller motiverad, utan att också i dem tuffaste stunderna tillåta sig själv att släppa ut på alla känslorna.

Nu när jag kommit en bra bit i mitt tillfrisknande så har mina tankemönster förändrats en hel del. Jag har funderat så pass mycket på vissa saker att jag släppt dem och accepterat det som är. Andra tankar är nya och tar upp mer tankeverksamhet av mig idag. Idag har jag tänkt extra mycket på hur man egentligen vet när man är frisk. Hur man känner det. Hur känns det? Det är svårt att minnas när det gått ett par år sedan man hade hyffsat sund relation till mat och träning. Man glömmer så lätt hur det kändes.

Med jämna mellanrum påminns jag av att jag blivit friskare och betydligt hälsosammare i tankar som i kropp. Acceptansen är större och livslusten fullkomligt annorlunda, men jag kan undvika att samtidigt ge de sjuka beteenden uppmärksamhet. Osäkerheten på vad som är rätt och fel finns med mig varje dag och ibland orkar jag inte utan tänker att jag tar itu med det problemet imorgon. Jag vill våga tro på att man känner när man är frisk. Men hur länge ska jag vänta? Detta kan vara det svåraste och mest spretiga jag någonsin gått igenom. Vissa bitar av mig känner sig väldigt sunda medan andra delar skriker det motsatta. Och det gör mig så förvirrad.

Det är svårt att ge konkreta exempel. Men för att välja ett - jag vet att jag skulle kunna äta mycket annan mat (onyttigare?) utan att få ångest men ändå undviker jag det. Varför gör jag det? Jag sätter upp regler för mig själv trots att jag vet att det inte är lösningen. Varför gör jag det?

LÖRDAG = GODISDAG


Nu börjar jag äntligen känna att den här två veckor långa förskylningen är näst intill helt borta! Har av någon anledning lite lock för öronen titt som tätt dock. Men imorgon så, då blir det andra bullar! 

Idag gick jobbdagen väldigt väldigt fort. Jag och Emilie krigade på som vanligt och efter att jag hade stängt vankades det godistajm. Lördag hallå? Kom knappt in på hemmakväll och kön var enda ut till dörren. Alla bara laddar upp inför hösten asså! Och för att få alla mina favorit sorter gick jag till ica efteråt! Vad annars liksom? 

Nu ska jag fortsätta kolla på fångarna på fortet och ta vara på den här UNDERBARA lördagen. Drömmer om gymmet, min frukost och mandelsmör. Gah!

QUITTERS NEVER WIN

Idag innan jag började jobbet gick jag förbi Stadium. Jag hade behövt köpa ett par gymhandskar men istället kom jag ut med en t-shirt. Inte ofta jag tränar i t-shirts, eller kläder från SOC överhuvudtaget, men den här kunde jag faktiskt inte motstå. Texten symboliserar många olika saker för mig. Det behöver inte handla om träning, utan kan också beröra andra utmaningar som man genomgår i livet. Till mina freddy tights, nike skor och dcore tröja kommer jag döda gymmet. För 99 kr blir den din!

KRÄFTSKIVA

Igår vankades det kräftis för Jenny som fyllde 19 år i fredags. Har inte träffat ALLA tjejerna sedan studenten så det var guldvärt att vi äntligen var samlade igen. Vi åt massor av god mat, snicksnackade och hade det allmänt trevligt. Det blev trots allt en tidig kväll och det behövde jag om jag någon gång ska bli helt frisk. Jäkla förskylning som inte vill ge sig!

JAG VÅGAR TRO PÅ MIG SJÄLV

Här om veckan stötte jag på ett riktigt bra citat som fick mig att tänka till.

"When I look back at my life I see pain, mistakes and heart ache. When I look in the mirror, I see strength, learned lessons and once and for all a true smile"

En gång för alla har jag börjat känna igen mig i era beskrivningar av mig. Ni skriver att det lyser om mig, att jag ser ut att må mycket bättre och att jag verkar ha hittat tillbaka till livet igen. För bara ett par månader sedan blev jag lite halvt livrädd när jag fick höra orden, men idag känner jag det som många av er tycker att jag utstrålar, glädje, livslust, styrka.

Jag har varit på botten. Längst ner i skiten, riktigt jävla förstörd. Idag är jag på god väg upp. Jag tittar mig i spegeln och känner mig starkare än någonsin. Känner att min mentala styrka börjar komma ikapp min fysiska. Jag ser en envishet som tagit mig såhär långt och kommer fortsätta vägleda mig rätt. Jag ser ett leende som jag aldrig ärligt utstrålat förut. Jag ser en vilja till att fortsätta för att bli ännu friskare. Jag ser allt det jag aldrig sett men alltid velat se. Jag ser tendenser till det jag en dag vill uppnå. I bagaget har jag fruktansvärd smärta, villospår och misslyckanden. Men alla dessa har lett mig till idag och här står jag. Jag kan vara sjuk utan att få ångest. Jag kan se mig värd att äta godis precis som alla andra. Jag kan ta mjölk till kaffet utan att få panik. Jag kan äta lite nötter innan middagen. Jag kan äta kolhydrater och se det som en självklarhet. Jag kan tänka gott om mig själv och lägga dumtankarna åt sidan.

Detta citat kommer jag ta med mig länge.

 
 

Att göra det bästa av situationen!

Igår åkte jag och shoppade lite på eftermiddagen för att slippa sitta hemma och göra ingenting för hundrade gången. Är fortfarande förskyld och denna gång ska jag vara HELT frisk innan jag tränar. Igår avslutade jag iallafall dagen med att äta middag på Vapiano med Ebba och Tilda. Supermysigt med snicksnack och en god sallad. Jag kom hem strax innan nio och då satt jag ute och pratade med Michaelas kompisar några timmar. Man får passa på nu in i det sista innan det blir för kallt för att vistas på balkongen med filtar och tända ljus.

Nu ska jag byta om till träningskläder och invänta Ebba som jag strax ska åka till gymmet med. Känner att jag behöver närvaron därifrån så trots att jag inte får träna så kan jag ju alltid vara sällskap och peppa. Dricka min celsius och smutta på aminosyror, hehe! 

För er som vill se mer av mig: ta er en titt på min instagram! Viiggs heter jag där :)

Q/A - TVÅ FRÅGOR

Men oh vad bäst du är! Vad är dina planer nu efter gymnasiet? Puss
Som det ser ut nu så kommer jag vara kvar på Lagerhaus till Januari 2015. Jag är väldigt kluven i vad jag vill göra nu och allt är absolut inte klart ännu men min plan är att resa iväg nästa höst, så tills dess blir jag förmodligen kvar i Sverige. Tids- och pengarmässigt skulle det mest optimala för mig vara att resa iväg i början av nästa år men av andra skäl känns det bättre att resa till hösten. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb och känner att den trygghet jag har nu ger mig bra förutsättningar till att utvecklas och bli friskare i min ätstörning. På ett år är jag säker på att jag kommer vara mycket friskare, men att kasta mig ut i världen om ett par månader känns inte helt rimligt för hur min situation ser ut just nu. Jag behöver mer tid och därför tänker jag ta möjligheten att jobba på ett jobb som jag älskar i ett år till (om möjligtheten finns dvs!). Mitt jobb är nära, (direktbuss 10 min) perfekta arbetstider för mig i, underbar arbetsmiljö och företag. Att plugga vidare kommer nog inte komma på tal på ett bra tag :)

Vart är klänningen ifrån? Jättefin! :) <3

Åh tack finis! Tyvärr så har jag inget svar. Men jag har en viss besatthet av fodralklänningar trots att jag oftast inte använder några av dem som hänger i mitt rum (köper men använder inte?) och denna var en av alla jag köpte i Spanien förra sommaren. Ett riktigt kap för 12 euro! (sånt minns jag)

DET DÄR MED TÅLAMOD

I tisdags ansåg jag mig själv vara frisk men onsdag morgon svarade kroppen negativt. Hade fått tillbaka känningar i öronen och en del förskylning. Det gör att jag sitter här idag, torsdag, och fortfarande är dålig. Det är så fruktansvärt irriterande när jag redan är så pass rastlös som jag kan bli. Vill inget hellre än att studsa runt på gymmet och ha på mig träningskläder. Det är verkligen jobbigt mentalt att inte få träna när man verkligen verkligen vill (observera ingen ångest bara frustration). Som tur är, så är jag ledig idag och imorgon för att sedan jobba min fjärde och sista helg i rad innan jag är ledig nästa helg. Och nästa vecka jobbar jag inte alls speciellt mycket så då får jag verkligen tid till att gå till gymmet :)

Men nu ligger jag i min säng och har precis ätit upp min superduper frukost. Det är fint väder och orkar jag ska jag åka iväg och fixa lite saker. Jag är inte personen som alltid måste ha någonting att göra men efter att ha varit "sjuk" i drygt en vecka så känns det i kroppen. 
 
 

BRINGING ME DOWN


Det här är vad jag har sysslat med idag och ännu är jag inte klar! Imorse kände sig kroppen sämre igen så jag var tvungen att avstå från träningen efter att jag hade hoppat upp ur sängen taggad som jag vet inte vad. Besvikelsen alltså:( Men det är bara till att lyssna och vila. Vill just nu helst bara hem till min säng för har stoppat kuddar hela dagen med plast och känner mig rätt trött på det nu. Haha, mitt tålamod har inte varit på min sida idag! Men imorgon och på fredag är jag ledig så då hoppas jag att jag är helt kry!

VARNING FÖR RÖRIGT OCH STÖRIGT

Idag började jag dagen med att träna!! Två utropstecken eftersom jag varit sjuk i drygt en vecka! Så himla glad för att vara frisk! Det var så himla kul trots att jag tog det en aningens lugnt. Och sedan gick jag till jobbet och åt en riktigt god lunch, kan liksom inte bli bättre. För mig är lax och rotfrukter nummer 1 (okej delad plats med kyckling). Älskar morötter och palsternacka, min nya obsession. Inte så glamoröst men jäkligt bra mat!

Och efter 6 timmar jobb åkte jag hem och lagade ännu mer mat. Nu får du ge dig tänker ni. Ja, det tänker jag också men fasiken vad jag sparar på stålarna! Och det går att göra roliga matlådor. All min mat är en dröm i munnen och ger mig allt jag behöver. Energi och njutning :) Nu inväntar jag paradise och sedan blir det läggdags tidigt. Vill vara pigg som en (?) imorgon eftersom jag ska träna på morgonen, jobba 12-20 och därefter se pll, idol och paradise. Jäklar vilket liv jag har.

Eftersom detta inlägg ändå blev så rörigt så kan jag tillägga att mina föräldrar har 25-års bröllopsdag idag. Tänk att vara gift med en person i 25 år. Går det ens? Mina föräldrar har iallafall i alla år visat mig vad äkta kärlek är och för det är jag evigt tacksam. Kunde inte ha önskat mig bättre <3

BARA EN MASSA BABBEL

Och nu har mina föräldrar lämnat mig ensam hemma igen. Hehe, som vanligt kanske jag ska säga istället. Den här gången för att dem har varit gifta i 25 år, så anledningen är väl rätt bra ändå. Om fyra dagar kommer Michaela hem från Österrike och det betyder för min del 1. någon att titta på paradise hotel med. 2. ingen sömn på helgerna när mamma och pappa är bortresta. 3. en jävla massa bråk och hög musik.

Tills torsdag är jag alltså ensam hemma i mitt stora hus. Mamma har som vanligt laddat upp med mat för en hel jävla livstid. Haha jag förstår inte vad det är för fel på min familj och konsumtionen av mat. Igår när jag och Emma pratade i telefon kom vi in på mat som samtalsämne. På något vänster pratade vi om att betala för att bo hemma och då sa emma att 5000 kr skulle täcka matkostnaderna. Dubbla den summan blev mitt svar.. Haha inte för att någon av oss är förvånad precis. Men fan vad tacksam jag är för att alla i min familj älskar mat lika mycket som jag och mer än gärna lägger pengar på det. Jag kan utan problem gå in på Ica och köpa mat fastän jag vet att mammsen och pappsen storhandlar var och varannan dag. Det finns inte många saker jag tycker är så roligt som matupplevelser. En god middag på en restuarang är ju så mycket mer värt (enligt mig) att betala för än någon fin kofta på rean och en lunch på något fint men billigt ställe utomlands kan ju förgylla en hel dag. Hallå. Förstår inte folk som inte vill lägga pengar på mat. ÄLSKAR MAT.

Herregud vad det blev mycket snack om mat i det här inlägget. Åt förresten precis godaste laxröran som mamma gjort. Den har blivit något av en självklarthet här hemma hos familjen Schattauer. Alla äter det och alla älskar den. Mamma som är galen i fett har säkert bombat den med majonäs och turkisk yoghurt men god är den och det är huvudsaken. Förut ville jag inte äta den om mamma gjorde den men idag bryr jag mig inte om innehållet för 1. den mättar. 2. den är god. 3. jäkligt mycket bra näring och livsmedel i. Jag brukar äta den (som idag) med finncrisp och sallad bredvid. Inte ofta jag orkar ställa mig och koka potatis eller ris när jag är hemma utan när jag foodpreppar (som jag ska göra idag) så ser jag till att göra en stor laddning med potatis i ugnen men för att få in allt i mina måltider brukar jag alltid lägga till finncrisp om jag inte har någon annan kolhydratskälla. Jäkligt gott är det också! 
 
Ägg, lax, avokado, vitlök, yoghurt, dijon senap...

Nu ska jag vara tyst.

FÖR JAG ÄR GALEN GALEN I MAT

De senaste två dagarna har jag gått runt hemma och inte riktigt vetat vad jag ska göra med all energi som behöver få komma ut ur min kropp. Hela jag vill bara gå till gymmet där jag trivs som bäst och lyfta tunga saker, svettas som en gris och vara den enda som ler trampandes på trappmaskinen. För min del är det väldigt nyttigt att vara sjuk ibland, för att utmana psyket och se vad jag klarar av, och för första gången har jag fått bevis på att ångesten är obefintlig av utebliven träning och att istället längtan efter gymmet är allt som existerar. Jag vill bara träna för att det är det bästa jag vet, inte för att förbränna en massa och straffa mig själv.

Idag känner jag mig nästan helt frisk, men för att vara på den säkra sidan så väntar jag med att träna tills imorgon. Men jag är ledig idag så det gör det mycket jobbigare. Har hitills betalat räkningar för flera tusen (hehe, tjo vuxenlivet) och fått in en fet jäkla lön på mitt konto som snart ska föras över till det där sparkontot jag inte får röra.. Men sen funderar jag på om jag kanske ska åka till centrum och fönstershoppa lite (host) och äta min favorit ceasarsallad. Drömde om den hela dagen igår men var för lat för att byta buss och ta en omväg hem. Drömmer om mat hela tiden. Igår när jag och Emma pratade i telefon i 2,5 timme kunde jag inte sluta tänka på min frukost. Jag är nog inte den enda som skulle kunna äta frukost 5 gånger om dagen.. Heheh. Så mycket godare än vanlig mat.
 

HELLO SUNDAY

Igårkväll utmanade jag mig själv. Den blev en hel del tårar men mestadels bara känslor som behövde få komma ut av olika anledningar. Känner mig stark.
Och så dagens superfrukost! Dricker te i massor med honung i. Ska vara bra fär halsen har jag hört, den är fortfarande helt öm. Hmm, sakta men säkert blir den bättre men jäklar vilken tid det ska ta.

BEGRÄNSNINGAR OCH BEKVÄMLIGHET

Länge har jag haft regeln om att jag får äta ett "onyttig" livsmedel i veckan. Man får ju för sig sånt, att det är så man ska bibehålla kontrollen. Nu känner jag att jag kommit till det stadiet då det känns allt lättare. Jag får inte ångest längre av att äta något sött på helgen men då vet jag också att det förutsätter att det blir just en gång i veckan, som planerat, och inte mer. I torsdags tänkte jag på det. Jag åt glass på kvällen för att jag kände för det och i samma stund tänkte jag att "då blir detta veckans onyttiga mål istället för i helgen". Jag har som många andra inte problem att bibehålla kontrollen, utan istället problem att släppa på spärrarna och reglerna för att våga gå ut från bekvämlighetszoonen. Jag har på något sätt bestämt mig för vad jag klarar av och sedan har jag stoppat tanken där. Där jag känt mig hyffsat bekväm.

Men när det handlar om att bli frisk så räcker det inte med att stanna där man tillslut känner sig bekväm. Man måste fortsätta att utmana sig och våga tro på det sunda man har inom sig. Så länge jag fortsätter att sätta upp denna regel för mig själv så kommer jag inte kunna utvecklas i mitt tillfrisknande. Jag måste fortsätta att sätta upp nya mål och inse att det kanske kommer bli jobbigt, men att jag kommer att klara det, precis som jag klarat så mycket annat hitills. Och då tänkte jag att jag kanske för första gången skulle äta något "onyttigt" två gånger den här veckan. Men då kommer dumtankarna direkt och skriker på mig. Att jag kommer tappa kontrollen, få ett sötsug, bli tjock osv osv osv. Det blir så uppenbart när jag överstiger min gräns och ska utmana mig själv lite till. Men det är precis det jag måste göra. Fortsätta att utmana mig och inte stanna upp där jag är bekväm, för det är då det magiska händer.

I två års tid har jag avstått från att äta något sött när jag känt mig sugen, för att bevisa för mig själv att jag är stark nog att stå emot frestelser. Jag har intalat mig själv att jag kommer tappa kontrollen om jag äter när jag är sugen och att jag måste kunna kontrollera allt jag stoppar i mig. Det här har varit ett sätt för ätstörningen att uttrycka sig. Men jag vill inte ha med den att göra längre. Jag vill inte att den ska bestämma över mig. Och det är alltid jobbigt när man ska göra något för första gången. Men med tid blir det lättare och övning ger färdighet. Man måste bara våga lita på det som är rätt och se till att bra det i slutändan kommer leda till. Jag måste våga ta nästa steg för att komma framåt nu.

ATT PRATA OM PSYKISK OHÄLSA

Det har alltid varit tabu belagt. Något skamfullt med att inte må bra på insidan.
Jag skämdes jätte mycket när jag insåg att hade fått en ätstörning. I någon form har jag nog alltid haft det psykiska problem, i tioårsålder hade jag en extrem dödsångest och rädsla för att sova att jag var tvungen att söka hjälp hos bup och diverse kliniker med hjälp av mina föräldrar. En fruktansvärd tid där det kändes som att ingen förstod mig. När jag fick min ätstörning bekräftad, att jag var sjuk och behövde professionell hjälp var det så påtagligt hur stor skammen inom mig var. Jag tvekade många gånger om jag verkligen behövde hjälp från någon annan, ville helst klara mig själv utan att allt för många skulle få reda på någonting. Skämskudden och tankarna om att jag inte förtjänade den hjälp eller det stöd jag skulle få lämnade mig ofta ensam gråtandes på golvet.
 
Det var många faktorer som hjälpte mig i mitt beslut om att prata öppet om mina problem och söka hjälp för att kunna bli bättre. Först och främst, genom att omringa sig av personer som bidrar positivt till det man skulle vilja uppnå. Jag har sedan 1,5 år tillbaka försökt följa personer, sidor och organisationer på sociala medier som framhävt allt det jag behövt hjälp med. Personer som på något sätt varit de jag velat se mig själv bli i mitt tillfrisknande. Allt från människor som kämpar med samma problem som jag till de som kommit ur sjukdomen men fortsätter jobba för att hjälpa andra. Att ty sig till personer man kan relatera till tror jag är väldigt viktigt för att lättare acceptera och bearbeta sina egna problem.
Psykisk ohälsa är fruktansvärt, i vilken form den än framtäder. Vad som är minst lika fruktansvärt är att normen säger att vi helst ska skämmas och dölja vår ohälsa. Iallafall om den är psykisk. NEJ. Vi ska prata om den, vi måste prata om den! Att stå emot normen och hålla huvudet högt är så jäkla svårt men tillsammans så vågar vi. Och för alla de som inte har kraften, känner sig svaga eller är tysta kan vi stå upp för. Vi kan slå ett slag för att vi måste prata öppet om detta. Om att terapi, kuratorer och terapeuter inte är skamligt. Snarare nödvändigt.

Många gånger känner jag mig rädd för att tala öppet, för mina psykiska problem är en stor del av mig, men era kommentarer och mejl gör mitt val helt självklart. Kan jag hjälpa en, kanske fem, då är allt det lilla jag gör en liten förändring till det bättre och då tänker jag aldrig sluta. Kan jag hjälpa vill jag ta den chansen. För alla ni som lider i tysnad <3

EN SÅN KVÄLL IKVÄLL <3

Idag var en sån dag då jag kände att jag verkligen behövde njuta av något för själen. Kunde inte bestämma mig för vilken ben&jerry jag var mest sugen på så jag tog två. Frozen yoghurt och half baked :) Jag har inte ätit ben&jerry på 1,5 år så detta är verkligen en milstolpe för mig. Senaste var i maj när jag hade "nått mitt mål" och precis skulle åka till Spanien på påsklovet med min bästavän. Så olycklig som jag var när jag vägde som minst har jag aldrig varit.

Jag är ensam hemma ikväll så kände att det var en perfekt kväll för att ligga i soffan framför filmen "what happens in vegas". Jag är så stolt över mig själv för något sånt här skulle aldrig ha hänt för ett år sedan, men sedan jag bestämt mig för att samarbeta och lyssna på kroppen och behandla den som en vän istället för att straffa den så blir det lättare att göra sunda beslut. Jag har alltid, sedan ätstörningen fick grepp om mig, drömt om att kunna äta glass när jag varit sjuk, men jag har aldrig gjort det, förrän idag. Det säger väldigt mycket om min främst personliga utveckling! Jag förtjänar att må bra och jag är inget undantag längre!

TVÅ FAVORIT LEVERANSER PÅ SAMMA DAG

Idag på eftermiddagen har jag känt mig allt piggare och piggare tillskillnad ifrån imorse då jag kände mig helt död i kropp och huvud. När jag sedan åkte till centrum för att fixa bryn och fransar (som blev helt fantastiskt fina!) blev jag på ännu bättre humör. För att sedan möta upp mamma och kolla lite i butiker, köpa småsaker, handla mat och hämta ut mina efterlängtade paket på posten. Nu känner jag det är dags att bli frisk så att säga :)


SJUK TJEJ PÅ INGÅNG

 Igår hade jag en känsla i kroppen om att jag var påväg att bli sjuk. Att jobba 12-20.10 var kanske inte det mest ultimata och ju längre av dagen som gick desto mer hängig och förskyld började jag känna mig. Och imorse vaknade jag upp, som förväntat, med jordens halsont. Känns inge vidare eftersom jag från och med imorgon ska jobba sex dagar i rad.. Jag ska verkligen verkligen bli noga framöver med att tvätta händerna flera gånger om dagen på jobbet och se till att jag inte petar mig i ögonen eller liknande. Under det senaste året har jag varit väldigt mycket sjuk i förhållande till vad jag brukar vara. Vanligtvis blir jag aldrig sjuk men allt har kommit sedan jag började jobba på lagerhaus och det handlar väl mycket om bakterier. Pappa vill påstå att jag tränar för mycket för vad min kropp klarar av men det håller jag inte med om. Inte ens när jag tränade som mest blev jag sjuk såhär ofta, nästan aldrig faktiskt. Och eftersom jag är så van vid att nästan aldrig bli sjuk så blir jag extra irriterad när det väl händer mig. Jag har varit väldigt bortskämd med mitt immunförsvar men nu har det svikit mig totalt det senaste året :(

Som plåster på såren ligger jag i sängen och har precis gottat ner mig med världens bästa frukost. Idag ska jag till posten och hämta ut två stora och tunga paket så då blir jag nog gladare igen. Sedan har jag en tid för bryn och fransar idag på mitt favoritställe så om jag orkar ska jag inte avboka den. Kram på er!
 

LYSSNA PÅ KROPPEN OCH PRIOTERA

Imorse vaknade jag med träningsvärk i hela kroppen. Tredje dagen i rad som jag har svårt att böja mig ner, sätta mig på toaletten eller ta mig framåt på fötterna. Utöver träningsvärken kände jag mig bara allmänt öm, trött och outvilad, lite förskyld också. Eftersom jag och min kropp har börjat arbeta som ett team istället för fiender så låg jag kvar i sängen och struntade i träningen innan jobbet. Kändes väldigt behövligt. Har en tuff jobbvecka framför mig så det är inte läge att bli sjuk! Drack min andra kaffe någonsin idag också (jag gillar inte kaffe men idag behövs energin och denna nedan vad faktiskt god!), vad är det som händer med mig undrar jag..

Och på tal om med att jobba med kroppen som att man är ett team. Tänker man i de banorna så blir det så mycket lättare att göra kloka val. Varför ska man påfresta kroppen när den behöver vila? Min kropp vill mig mer än väl och lyssnar jag på dess signaler kommer vi få mycket bättre förutsättningar till att utvecklas och må bra till skillnad ifrån om jag skulle arbeta emot min kropp. Ju mer man lyssnar på sin kropp desto bättre mår man och desto bättre resultat får man ifrån det man gör!


REGEL NUMMER ETT


Bjuder på denna charmiga bild på en helt nyvaken, osminkad men glad Victoria! I förhållande till mig så ser min älsklingsburk jätte liten ut och tyvärr så är den det också :( Har iallafall kommit fram till en himla smart sak ikväll: min kost ska i grunden bara vara god och jag kommer inte tolerera att stoppa i mig saker som inte faller mina smaklökar i smaken bara för att dem är "nyttiga". Mat är till för att ätas och gott ska det vara! Punkt slut :)

Utdrag från 2008-10-03

I Juni detta år fyllde bloggen 6 år. 6 år, hur sjukt är inte det? Något som är minst lika sjukt är blogginlägget jag skrev för ett par år sedan angående mina tankar om mig själv:

"Jag har tänkt på en sak, min vikt. Det har varit ett sjukt stort problem väldigt länge. Jag har aldrig tyckt bra om mig själv, det har alltid varit fel på mig enligt mig själv. Jag känner mig så fet, även fast jag väger.. ska jag säga det? Nej jag stundtar i det. Men i flera år har jag känt att jag inte duger, jag har inte känt mig okej, eller som att jag duger. Det är inte bra att känna så, och den känslan gör mig inte gott. På dagarna känner jag mig som ett monster. Då ser man konturerna mycket bättre. På kvällen då känner jag mig ändå helt okej. Jag menar då är det mörkt, men i helheten tycker jag att jag ser ut som en heffaklump. Och det här tär verkligen på mig. Alla dessa tankarna, jag orkar inte känna såhär. Jag orkar inte ha den här känslan, eller de här KÄNSLORNA. Det tar energi. Egentligen måste jag tänka att ingen bryr sig. Ingen bryr sig om jag har lite hull på magen eller om jag har lite breda höfter. INGEN BRYR SIG. Men det är jag som tror att alla bryr sig. Det är mig det är fel på. Jag blir så irriterad på mig själv, men jag orkar inte känna såhär. Det blir för mycket. Att jag har börjat springa 4-5 gånger i veckan handlar BARA om att jag vill gå ner i vikt. Mitt mål är 52 kg. Då är jag nöjd!! Skulle jag väga det då skulle jag kunna vara stolt över mig kropp, jag skulle inte behöva skämmas. Då skulle det vara perfekt. Men ingen fattar hur viktigt det verkligen är för mig, hur mycket det verkligen betyder för mig och hur mycket jag verkligen vill vara smal. Jag vill inte vara tjock. Även fast alla säger att jag är normal viktig kan jag inte tänka mig det. Jag kan inte tro det. Det finns liksom inte. Det är inget jag tycker. Även fast jag vet att jag inte är överviktig spelar det ingen roll, mina höfter är för breda. Min mage är för rund och min dubbelhaka är för stor. 165 cm lång och att väga 60 kg det tycker dem tydligen man ska väga och att det är okej. Och att man ska ha bmi:t 23, stämmer verkligen det? Eller säger dem det för att mindre ungdomarska känna sig tjocka eller överviktiga? 56 kg och 165 lång, är det okej då? Jag tycker inte det !! Jag har såna ideal på mig själv. Hur jag ska se ut, krav på mig själv osv.osv. Jag önskar jag bara kunde lägga ner allt det och bara njuta av livet. Bara ta det lungt och inte tänka så mycket. Om jag inte skulle tänka så mycket skulle jag må mycket bättre. Men det är lättare sagt än gjort. Jag menar det är inte så enkelt. Att springa gör jag för att gå ner i vikt, jag vill det. Då skulle jag må mycket bättre. Men det känns inte som att jag går ner i vikt. Det känns som att det inte gör någon skillnad och då orkar jag inte göra allt i onödan. Jag vill sluta tänka på allt det här.. sommaren 2011 ska jag väga 52 kg, gör jag inte det. Då vet jag inte vad jag gör."

När jag skrev detta ovan var jag fjorton år gammal och hade redan i flera år avskytt mig själv och min kropp. Och som jag fortsatt. Som jag fortsatt hata, misshandla och gråta över min stackars kropp. Skulle så gärna vilja gå tillbaka i tiden och berätta för lilla mig att jag inte alls var tjock eller behövde gå ner i vikt. Skulle så gärna vilja ge lilla mig en klapp på axeln och säga att jag är mer än okej. Skulle så gärna vilja förklara att jag inte alls skulle bli lycklig med färre kilon. Men jag kan inte gå tillbaka i tiden och jag kan inte göra det jag gjort eller känt ogjort. Jag kan bara göra idag annorlunda. Jag kan bara välja att från och med nu börja älska mig själv och min kropp. Jag kan bara använda det jag idag vet till allt som framtiden har att erbjuda mig. Jag har fått nog av att se ner på mig själv. Jag är trött och ledsen för all smärta jag plågat mig själv med som tolvåring, fjortonåring, sextonåring och artonåring. Jag är redo för ett nytt kapitel.

MÅNDAGEN DÅ ALLAS NYA LIV BÖRJAR

Idag är det måndag, men inte vilket måndag som helst. Det är måndagen då semestern för de flesta är slut och skolstarten är här. Augusti börjar lida mot sitt slut och allt som semestern innebar ska nu bytas ut mot träning och hälsosammare matvanor. Det brukar ju vara så, varje Augusti varje år. Det blir lätt så att man sätter upp höga mål för sig själv, utesluter mycket av det man tidigare konsumerat och går in i någon sorts "allt eller inget"-tänk.

Av min erfarenhet så ger de där kortsiktiga skyhöga målen och kraven oftast inte den utdelning vi önskar. Många tröttnar, tappar motivationen och faller tillbaka på ruta ett innan rutinen infunnit sig. När människor runt omkring mig frågar om jag inte kan hjälpa eller ge tips om hur man håller i sin träning eller börjar äta bättre så reagerar jag alltid på hur många drastiskt vill göra en förändring som helst ska synas imorgon. Men givetvis känner jag igen mig eftersom det var där allt började för mig. Frågar jag, enligt min erfarenhet, vad som ska hända efter den där super hälsosamma månaden så blir det ofta tydligt att det är då de gamla vanorna kommer tillbaka.

Jag har erfarenhet av att tänka kortsiktigt och inte alla gånger smart. Skillnaden med mig var att jag hamnade i ett destruktivt beteende som gjorde mig sjuk. Men från början var jag som många andra, ville bli hälsosammare och gå ner i vikt. Då var det en kamp att hålla i träningen men ju längre tid som gick desto svårare blev det att sluta. Frågar ni mig så tycker jag det är fantastiskt att man från början vill göra en förändring och ge kroppen mer näring och rörelse. Oavsett om det varar i en vecka eller två månader, någonting är alltid bättre än ingenting! Jag tycker dock att balans i livet är det mest fantastiska man kan eftersträva. Den där balansen är olika för oss alla men gemensamt får den oss att känna oss harmoniska och tillfredsställda. Vet man själv att man inte är värst intresserad av träning utan prioriterar annat men ändå vill leva ett hälsosamt liv, då kanske en rutin på 2-3 träningstimmar passar utmärkt som en morot att bita i. Men att fråga sig själv varför man vill göra en förändring, vad man vill uppnå med den och hur man skulle vilja må så blir det lättare att hitta de verktyg som krävs för att faktiskt nå dit. Vet man själv att man är en typisk person som ofta går all-in i projekt men har lätt för att tappa suget så kanske man successivt ska börja röra på sig mer och fokusera på träningsformer som man tycker är roliga.

Jag har inte satt upp fysiska mål för mig själv sedan 1,5 år tillbaka. Mina mål har varit mentala och huvudsyftet självklart att bli frisk från mitt destruktiva förhållande till mat och träning. Idag är jag en bra bit på vägen men kommer till hösten givetvis fortsätta på samma spår. Allting ska stämma för att jag ska sätta upp fysiska träningsmål för mig själv igen och när jag väl kommer till den punkten då jag känner mig redo så kommer det helt och hållet vara för mig och ingen annan. Jag ser mig själv i framtiden gärna utveckla min fysik men kroppen jag har ska jag bära hela mitt liv och därför finns det ingen anledning att stressa. Den mentala hälsan är minst lika viktigt, om inte viktigare, som den fysiska hälsan och därför ska den prioriteras till fullo innan den fysiska delen av mig får mer att säga till om :) Träningsglädjen är idag nästan helt tillbaka men maten har jag fortfarande en hel del att jobba med och vad som kommer leda mig framåt och det mentala arbetet med mig själv.


En bra start på veckan

Alltså jisses vad den här dagen kommer bli bra känner jag. Jag är ledig från jobbet, fick sova ut och började dagen med en jätte god frullerulle. Igår köpte jag nya frukostskålar också från Lagerhaus och jag är redan helt kär i dem. Den nedan är en rosa och är perfekt att ha gröten i. Och med mandelsmöret på så kan det inte bli bättre, alltså det må vara dyrt men det är det värt, alla dagar i veckan.

Nu ska jag fortsätta att göra den här dagen till den bästa starten på veckan. Kram på er!


TACKSAMHETEN VI ALLA BORDE UPPMÄRKSAMMA

Ni vet känslan när man längtat och längtat hela dagen efter att bara krypa ner under täcket. Jag har burit på den känslan sedan klockan tre idag och äntligen ligger jag här, i min säng under ett varmt täcke med fredagspodden på högtalare. Detta är allt jag behöver just nu. Värme, tid för mig själv och sömn. Känner mig trött men så himla glad. Glad för att jag lever, har ett underbart arbete att gå till, att rutiner är igång, mina matlådor gjorda och min väska packad. Sedan känner jag mig väldigt tacksam för att ni är så fina och pepprar mig med fina ord som får hela min kropp att bli varm.

Och det där med tacksamhet, det är viktigt att vi pratar om det för det är så viktigt. Viktigt att uppmärksamma, diskutera och ta lärdom av. Jag vill känna mig tacksam varje dag men jag behöver ständigt påminna mig själv för att inte ta allt det fina jag har i mitt liv för givet. Därför gör jag det till en rutin, jag skriver ner tre saker jag är tacksam för i en av alla mina dagböcker. På så sätt påminner jag mig själv om vad jag har istället för det jag saknar. Det är svårt att få perspektiv på saker och ting när man ser allt på så nära håll men att uppskatta de små sakerna i vardagen, som att kunna äta en frukost i lugn och ro eller sätta sig på ett fräscht tåg på eftermiddagen, det hjälper.


I Österrike gick jag och pappa upp för ett berg som heter Untersberg och då blev mina favoritskor superleriga. Men i förra veckan handtvättade jag dem och efteråt var jag så tacksam för att dem blev rena igen.

Något annat jag är väldigt tacksam för är paketet från fitnessguru som levererades till mig igår. Jag har kontroll och jag vet vad jag gör. Detta handlar inte om tvång eller hjärnspökerna. Detta är jag, min sunda sida som säger att jag älskar att experimentera, testa nytt, variera och utmana mig. Som sjukast avstod jag från allt som stavades fitness. Fick ångest, panik och tvångtankar. Rösten inom mig bara skrek så fort jag hörde ord som hade med träning eller mat att göra. Idag är det annorlunda. Mina dåliga tankar är inte alls lika lätta att trigga igång längre och jag kan utan problem variera hela mitt liv så mycket mer. Att köpa lite produkter som ingår inom kategorin fitness ser jag inte som ett baksteg för då skulle jag aldrig göra det. Men jag har kommit till den punkten i mitt tillfrisknande då jag väljer och vågar lita på mitt inre. Jag vet väldigt väl när det är vilken del av mig som talar och när jag känner att det är något dumt på gång så avstår jag. Då vänder jag huvudet och går åt andra hållet. Men jag känner mig redo att lyssna på alla bra delar av mig nu. Sluta utesluta vissa saker för att det tidigare fått mig att få ångest och tvångstankar, sluta hata vissa livsmedel som var en del av min resa ner i skiten och sluta vara rädd för att normalisera det jag tidigare helt tagit avstånd från. På samma sätt som jag i höstas avstod från styrketräningen eftersom allt var ångest och tvång men som jag idag känner större kärlek till än någonsin. Glädje, lycka och endorfiner - där ångest eller pressen att prestera knappt existerar.

Jag strävar efter balans. Den där balansen är olika för oss alla. Vad som gör mig säker på min sak är att hela mitt ansikte skiner upp när jag pratar om träning och mental hälsa. Vad som gör mig säker på min sak är att jag åt naturgodis själv igår medans emma drack en kopp te. Vad som gör mig säker på min sak är att jag lyssnar inåt och utgår ifrån mig själv och mina intressen, det som känns rätt för mig. Jag är fast bestämd om att friskheten inkluderar lite av allt. Att friskheten innebär att man inte undviker någonting utan istället kan äta och göra allt, befriad av ångest eller tvång. Det handlar inte om livsmedlen i sig som man åt under sjukdomstiden eller innan, utan istället om tankarna. För 1,5 år sedan betydde proteinpulver ångest och press för mig. Att jag var tvungen att få i mig en viss mängd protein och att jag skulle dö om jag misslyckades. Jag slutade drastiskt att äta det när jag insåg att jag hade problem och det gjorde att jag senare blev väldigt emot allt som hette kosttillskott - just för att jag kopplade det till ångest och min sjukdom. Idag ser jag det från det motsatta perspektivet, vilket är ett stort friskhetstecken för mig. En rolig grej att inta ibland för att hjälpa musklerna och få mer utav min träning som jag tycker är så rolig. Det handlar inte om något av det som det tidigare handlade om utan idag är det bara glädje. Och det, det gör mig säker på min sak.

DEN PERFEKTA HELGEN


Igår blev det middag deluxe hemma hos emma. Två sånna här portioner och en påse naturgodis på det, frågor? Två filmer tittade vi på och det slutade med att jag, Emma och hennes mamma Lena alla låg och snyftade. Är fortfarande så glad och tacksam för att Emma är hemma från sitt år i usa och kan ligga och kramas med mig på vår favoritplats i soffan. Slår killar med hästlängder!

Nu sitter jag på tåget påväg mot det första satscorepulse passet för sommaren. Favoritinstruktören drar igång igen och jag är så lycklig för att jag börjar jobba 12 och hinner vara med på invigningen! (Hehe tönt snälla)

APPTITEN ÄR DET INGET FEL PÅ!


Jag bara älskar mat. Speciellt när det stavas jordnötssmör, nötter, bär och celsius. Alltså wow säger jag bara, hehe. Har blivit slaktad på jobbet idag så känner mig riktigt jäkla snurrig nu. Mina ben typ viker sig och mina ögon är helt blanka. Kunderna undrar säkert om jag går på något?? Oupsi. Men nu efter lite mat i magen så mår jag prima ballerina. Daga att beta av de sista timmarna av dagens feta jobbpass! Ikväll blir det choklad, så jäkla gott jag dör. Nä nu får jag ge mig. Kramis!

FRAMSTEG - SMÅ SOM STORA

Jag känner mig inte lika rädd längre. Jag litar mer på mig själv och min förmåga att göra hälsosamma val. Jag vågar lita på när det är hjärnspökerna som talar och när det är den sunda delen av mig. Jag märker det tydligt och påminns ständigt när det händer, vilket gör att osäkerheten minskar. Jag vågar träna mer om jag känner för det, för jag vet att träningen inte består av ångest eller tvång. Jag kan också träna mindre om det skulle vara så, för jag drabbas inte längre av samma ångest utan förespråkar balans. Jag lyssnar mer på hunger och kan känna sötsug utan att känna att jag måste avstå för att bibehålla kontrollen. Jag kan sukta efter choklad och glass utan att bli rädd, för jag vet att jag inte kommer tappa kontrollen utan istället bara bli friskare. Jag känner mig säkrare i mig själv och har inte en lika skrev självbild som förut. Jag accepterar mig själv allt mer och känner inte alls samma behov eller vilja till att gå ner i vikt. Jag har insett att min lycka sitter inombords och inte på utsidan. Att det inte spelar någon roll var jag väger eller hur jag ser ut om jag inte tycker om mig själv precis som jag är. Vågen är en siffra, inte det som avgör mitt värde eller betydelse för andra. Jag känner mig gladare än någonsin och vågar titta mig själv i spegeln i underkläder igen. Jag kan till och med le och säga att jag är snygg. Kanske inte alla gånger mena det fullt ut men jag gråter inte längre eller underviker speglar på alls samma sätt. Jag jämför mig inte lika mycket med andra längre, för jag vet att jag förtjänar att må bra i mig själv, precis som jag är. Jag känner igen mina hjärnspöken allt mer och gör oftast de kloka valen att gå emot dem när dem tittar fram. Jag har fått känslan av att hela mitt liv inte längre kretsar kring mat och träning, för jag har annat som jag också värdesätter högt. Jag vågar stå längst fram på gruppträningsklasser igen, för spegelbilden är idag inte lika läskig. Jag tar inte livet lika seriöst längre, speciellt inte maten för jag vill inte missa på att leva livet. Jag sover bättre och värdesätter annorlunda. Jag stressar mindre och känner betydligt mindre press över att hinna med allt som jag borde. Jag ser mig själv mer som en människa idag, kapabel till att göra misstag och falla men inte är mindre värd för det. Jag känner mig inte lika rädd längre.
 
 

LADDAR BATTERIERNA


Härlig dag idag! Startades med den första äckliga frukosten jag någonsin ätit (exprimenterade lite hehe) och åkte därefter till gymmet. Ruskigt kul! Sedan blev det en fikadejt med Sanna, en riktigt efterlängtad. Nu har jag precis fått i mig lite mat och ligger i soffan framfe greys anatomy. Samlar krafterna för imorgon och de flesta dagarna framöver väntar långa jobbdagar!

LILL-ONSDAG I MIN SOFFA

Snyggingar! Vad gör ni ikväll? Jag gör INGENTING. Så JÄTTE skönt. 
Eller något gör jag ju. Just nu ligger jag i soffan och har precis skickat iväg en beställning från otippat nog.. Det får ni se när paketet kommer till brevlådan! Vad jag också märkte för tio minuter sedan var att jag är en av vinnarna av celsius tävling i Juli månad. Ett flak kommer lastat med 24 st vildabär alltså, klagar inte :)

Nu ska jag ta en promenad till stationen för att hämta cykeln som jag var för lat att cykla hem på tidigare idag (fick skjuts av Ebba istället hehe). Kanske köpa något gott att dricka också, känner lite sug efter vitaminwell.. Nåja, slutpratat och dags att knyta skorna.

Ett år sedan idag. Tänk hur mycket man kan förändras. Hur mycket man kan växa inombords och hur mycket bättre man kan börja må.
Så mycket som hänt sedan den här bilden togs. Så overkligt och på något sätt läskigt.

IDAG GÖR JAG VAD JAG VILL


Jag älskar mitt jobb men idag känns det väldigt skämt att vara ledig. Igår var nog det roligaste men också stressigaste jobbpasset sen i julas. Vi får in så fina saker hela tiden så man blir helt till sig!

Sov 10 timmar inatt med. Som en stock. Och fan vad det känns! Känner mig som en unicorn typ. Nu ska jag träna och sen träffa Ebbson. Så himla bra dag så jag dör. Hehe.

FÖRLÅT MIG KÄRA DU

 
Förlåt. Förlåt för alla gånger jag skällt ut dig på noter inombords. Förlåt för alla gånger jag fått dig att tro på alla dumheter jag hittat på. Förlåt för alla gånger jag fått dig att ligga på marken i hopp om att dö. Förlåt för alla gånger jag tvingat dig att gå och träna fastän du varit så trött. Förlåt för alla gånger jag sagt att du varit ful och tjock. Förlåt för alla gånger jag tvingat dig hålla igen på maten fastän du varit hungrig. Förlåt för alla gånger jag sagt att du inte var värd att skratta eller le. Förlåt för alla gånger jag stampade på dig när du låg ner. Förlåt för alla gånger jag skrek hur ful du var när du tittade dig själv i spegeln. Förlåt för alla gånger jag fick dig att stanna hemma när alla andra var ute och roade sig. Förlåt för alla gånger jag fick dig att känna dig värdelös. Förlåt för alla gånger jag fick dig att tro på att kontroll på maten skulle vara nyckeln till allt. Förlåt för alla gånger jag tvingade dig att sätta dig i spinningsadeln trots att benen inte orkade trampa. Förlåt för alla ångestattacker jag fick dig att genomlida. Förlåt.

Jag är ledsen för att jag så många gånger tryckt ner dig och varit din värsta fiende. Ledsen för att jag sett dig som ett undantag hela mitt liv, en person att behandla dåligt. Så ledsen för att jag sagt så fula saker till dig, som om du klarade av att höra vad som helst utan att brytas av på mitten. Ledsen för alla dagböcker jag skrivit om dig fyllda av hat och fruktansvärda ord. Ledsen för att allt dumt jag sagt fått dig att hata att vara med på bild.



Jag är så ledsen för allt. Jag har behandlat dig så fruktansvärt och du har in
te ens förtjänat en bråkdel. Jag är äldre nu men fortfarande samma Victoria som jag var för 10 år sedan. Det är lilla du jag tryckt ner hela mitt liv. Lilla du jag skrikit, stampat och hatat på. Jag är fortfarande lilla du fastän jag är förändrad på utsidan. Jag har en större kropp, längre hår, fingrar och ben men personen inuti är den samma. Vi delar samma blod, hjärta, ögon och leende. Det är vi, samma person.

Jag ska göra mitt bästa för att gottgöra dig. Behandla dig så som du fö
rtjänar, tillåta dig att känna glädje och inget mindre. Stötta och tro på dig i stunder du är rädd eller osäker. Jag ska vara den du kan luta dig mot och inte den som fäller krokben när du är som svagast. Aldrig vara den som får dig att känna dig värdelös, ful eller äcklig. Jag älskar ju dig.

En underbar tisdag

Inatt sov jag 10 timmar och då menar jag verkligen SOV. Inget vaknade 5 gånger och vred och vände mig utan jag sov som en stock. ÄLSKAR när det händer! Så en minst sagt utvilad Victoria vaknade upp vid nio och gjorde succéfrukost. För att sedan äta en succèlunch tre timmar senare. Den här ceasarsalladen nedan från freshii är den godaste jag någonsin ätit och tro mig, jag har ätit många.

Nu ska jag rocka loss ett sex timmar långt arbetspass innan det bär hemåt igen!




LITE SMÅTT OCH GOTT

Sedan studenten känns det som att hela mitt liv varit kaos. Jag har haft så fullt upp att jag ibland tappat bort mig själv. Varit så upptagen med allt jag måste hinna med att jag helt prioriterat bort egen tid med mig själv. Tid för att tänka, fundera och vila. Jag behöver sova så mycket men det känns som att ingen sömn i världen ger utdelning. Men idag kände jag det. Jag började veckan, denna måndag, med att lämna träningskläderna hemma och åka hem direkt efter jobbet. Få tid för mig själv, kanske ligga framför tv:n, skriva av mig lite eller duscha extra länge. Jag behöver sluta stressa och lyssna inåt. Idag var en sådan dag och mitt sunda förnuft som jag nuförtiden nästan alltid lyssnar på leder mig på rätt spår och det tackar jag mig själv för.

Så nu när jag har tid ikväll fick jag för mig att ta ett par bilder på nya saker jag köpt/fått på senaste tiden. Allt från några studentpresenter till den första perfekta bikinin jag någonsin köpt. Nu ska jag göra i ordning ett gott kvällsmellis och lägga mig i mjukisbyxor i soffan. Ibland undrar jag hur någon så enkelt kan kännas så underbart.

I Österrike hittade jag och Michaela en bikinibutik där väggarna var helt fyllda av saker man bara ville ha. Jag bestämde mig för denna efter att jag provat nästan hela butiken. Vem vet, nästa sommar kanske jag kan bära den med stolthet.

En träningströja från Kari Traa med stora hål i ryggen. Jag. Är. Förälskad.

h&m levererar igen. Deras utbud på träningskläder är enligt mig mycket bättre än många sportbutikers.

Världens finaste och kanske bästa investering någonsin. Fungerar till allt. Studentpresenten jag älskar.

Två böcker som inspirerar och motiverar som inga andra.

Två guldsmycken som jag använt varje dag sedan jag fick dem.

Mina just nu fyra favorit shakers.

MIDDAG HOS MIN UNDERBARA MORMOR

 
Tredje jobbdagen, underbar träning och slutligen middag hos mormor. Hon kan hon. Laga lax är verkligen hennes grej och att hon alltid vill bjuda är ingenting jag direkt klagar över. Men efter en lång dag är jag hemma igen. Känner mig slut i hela kroppen, som att åtta timmar sömn per natt verkligen inte är tillräckligt just nu. Tankarna är lite överallt och mitt dåliga minne som gjort sig påmind alldeles för ofta nu börjar göra mig väldigt irriterad. Tror verkligen att det är något fel på mig, eftersom jag ALDRIG kommer ihåg någonting. Men nu ska jag sluta prata om ovesäntliga saker som ni ändå inte förstår, hehe.

ARTISTEN SOM UPPMÄRKSAMMAR SKÖNHETSIDEALEN



Jag beundras så av människor som gör något väldigt bra av deras kändisskap. Utnyttjas det på positiva grundar som hjälper, stödjer och stärker människor i samhället. Molly Sandén har jag alltid beundrats mycket av och jag som lider av en ätstörning känner lite extra i hjärtat när hon uppmärksammar dagens ideal. Hon är en så stor inspirationskälla och varje liten del av mig vill bara hänga med på tåget. Aldrig stå och titta på. Aldrig vara en del av de som hetsar till ett visst ideal eller utseende. Utan som Molly, stå för hälsosamma värderingar där det viktiga inte är hur man ser ut utan att man tycker om sig själv precis som man är, hur man än är. Ställa vikten i skymundan och fokusera på välmående, känslan och glädjen.

Hela jag blir alldeles varm i kroppen när personer som Molly ställer sig i rampljuset och säger ifrån. Vågar. Visar sig. Gör skillnad. Flera som henne behövs och jag är beredd, om jag kan, att vara med på ett hörn. Hon är fantastisk.

ALLT SOM ETT LEENDE KAN BETYDA

Nu vill jag berätta ett par saker för er. Enligt mig, väldigt viktiga sådana.

För snart två år sedan var jag tom inombords och log nästan aldrig. Allt som fanns inom mig var smärta, sorg, ångest och press. Jag vågade inte vara mig själv eftersom jag ansåg att jag aldrig räckte till, oron över vad andra tyckte om mig hade övertaget i tankarna varje minut och allt jag gjorde gjorde jag för att göra andra människor nöjda. Enligt mig så var jag inte värd något av det jag hade i mitt liv. Jag var ful, äcklig, tjock och tråkig. Vem skulle vilja vara vän med mig?

Jag var hela tiden så upptagen med mig själv att jag glömde bort att vara närvarande i nuet. Alla dessa tankar om mig själv bröt ner mig inifrån tills jag var den olyckligaste Victoria jag någonsin varit. Leendet som en gång hade funnits där, trots att det många gånger var falskt, det var helt borta. Det var nästan fysiskt omöjligt för mig att le eftersom jag helst bara ville dö. Jag och mina tankar hade förvandlat mig till en person jag aldrig ville eller trodde jag skulle bli.

Jag har haft svårt för att le hela mitt liv. Jag har under perioder när jag varit yngre känt väldigt mycket skuld kring att vara glad. Att jag liksom inte får tillåtas eller förtjänar att vara det. Sedan har jag mått så dåligt vissa år att jag inte orkat le. När ätstörningen var som värst trodde jag aldrig att jag skulle klara av att bli helt frisk och fri från skulden och skammen. Den där känslan av att JAG inte förtjänade att må bra och skratta högt åt ovesänliga saker.

Nu vill jag berätta för er att jag ler mer än någonsin. Jag, Victoria, som alltid tyckt det varit jobbigt att för många visa mig glad (inte minst för mig själv) ler många gånger om dagen. Skrattar gör jag också, mycket. Jag låter mig själv le när jag vill och jag ser inget problem i att jag ska få må bra. Det är min rättighet, det är jag värd. Jag är inte mindre värd än någon annan och min lycka är inte något jag ska prioritera bort för att andra "förtjänar det mer". Och jag vill bara berätta för er hur fantastiskt det känns att kunna le sådär fruktansvärt stort, GENUINT. ÖMSESIDIGT. 

När ätstörningen var som värst vågade jag inte le för jag var så rädd för att alla skulle tro att jag ljög om mina problem. Idag vet jag att ett leende aldrig behöver utesluta ett eller annat, utan istället bara kan komplettera smärta som ett plåster. Bara för att vi många gånger mår dåligt betyder det inte att vi aldrig ska få le. Och bara för att vi många gånger mår bra betyder det inte att vi aldrig ska få gråta.

För ett par månader sedan bläddrade jag förbi ett citat som gick rakt in i mitt hjärta. "One of the heardest things was learning that I was worth recovery". Jag har alltid sett ner och trakasserat mig själv och att därifrån lära sig att jag faktiskt är värd att må bra, det har varit bland det svåraste i mitt tillfrisknande. För när man varje dag i flera års tid matat sig själv med hemska tankar utan dess like så programmeras dessa in. Det man tänker bli till slut sanning och att förändra det man tänkt under en lång tid, det kräver tid, tålamod och ansträngning.

Nu vill jag berätta för er att ni måste våga tro på att det går att må bättre. Jag vill att ni föreställer er själva så som ni skulle vilja må och utgå därifrån. Jag vet att det många gånger verkar omöjligt när allt är som värst och ångesten ligger över en varje minut varje dag, men jag kan lova er att ni är starka nog att hålla ut. Jag kan inte ens beskriva den smärta jag genomlidit för att komma dit jag är idag, men nu är det ytterst sällan jag får ångestattacker och ligger på golvet och gråter, vilket jag gjorde varje dag för ett år sedan. Det tar tid men det blir bättre, JAG LOVAR. Jag ger er mitt ord. Kom ihåg att ett leende är det finaste som finns och att lyckan är det viktigaste. Allt annat är oviktigt. Ni måste vara lyckliga och älska er själva, ni är värda det, ni är så värda det. Ni är inga undantag. Ni är det viktigaste ni har.
Och nu sitter jag i sängen och gråter. Glädjetårar blandat med ledsna tårar. Lättnad och insikt i att jag tagit mig framåt varje dag och överlevt all smärta. Sorg över hur jag behandlat mig själv och gråtit mig genom flera år av mitt liv på grund av mitt självhat. Slutligen ett jävlar anamma till att fortsätta och en gång för alla kunna må bra, bli frisk och hälsosam.

En vecka på min favoritplats i världen


På resande fot sittandes i münchen i väntan på tåget till Salzburg

Första kvällen - blev bjudna på middag av farfar och hans fru och därefter gick jag och Michaela ut. Lyckad kväll!
Dagen efter - salladen från himmlen!
Lördag kväll stavades - fest hela natten lång!
På tisdagen tog jag mig iväg till favoritgymmet och hade kul i ett par timmar. Lyckan!
Så ledsen för att denna bild är så dålig men var ändå tvungen att dela med mig av den. Det är nämligen en av de topp 10 rätter jag ätit i hela mitt liv. Det är en kantarellrisotti med kycklig. Varje tugga höll jag på att dö.
Onsdag morgon var det dags för mig och pappa att bestiga untersberg (för andra året).

Tyvärr hade jag ramlat på svanskotan dagen innan och det kändes redan efter första steget uppför berget. Det slutade med att jag grät mig upp för berget i 2,5 timmar. Konstant smärta vilket var helt fruktansvärt. Men tillslut kom vi upp och jag hoppas att jag nästan år kan gå utan några smärtor!

På kvällen åkte vi och åt middag på vår favoritreasturang!
Här är berget vi gick upp för! (och utsikten från restuarangen!

Pappa och Michaela 

Sista dagen, påväg till München. Lagom glad men ledsen för att åka hem..

Väl i München turistade vi runt lite och åt en god lunch. Sedan var det dags att sätta sig på planet!

Allt som allt har resan varit fantastisk. Jag har njutit som aldrig förr och verkligen känt mig tillfreds. Ingen ångest eller oro över varken mat eller träning. Bara att ta dagarna som de kommit, göra vad jag känt för och haft kul. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat resa iväg såhär utan panikångest och nervositet. Så jag vuxit, så jag kämpat. Känns att allt hårt slit har gett utdelning trots att jag har mycket kvar att arbeta med. 

Längtar redan tillbaka till Salzburg och kan knappt vänta tills nästa sommar. Skulle kunna bo där på året om. Så underbar stad. Känner mig 100 % hemma. Men nu är verkligheten här igen och jobbet, rutiner och det gamla vanliga väntar. Blandade känslor - både lite ångest och nervositet samtidigt liksom förväntan och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag fick igår reda på att jag har ett vikariatkontrakt fram till januari 2015 vilket jag är väldigt glad för. Vill fortsätta utvecklas och få chansen att umgås med mina underbara kollegor och det fantastiska företaget som Lagerhaus utan tvekan är.

EN RIVSTART

Nu för tiden är jag i allmänhet gladare än jag någonsin varit. Jag mår bättre. Jag känner mig finare. Jag trivs bättre. Jag är modigare. Jag är starkare. Jag är hälsosammare. Jag vågar le och vågar vilja bli frisk.

Hej älskisar!
Är en hetsig perios i mitt liv just nu. Har inte hunnit landa sedan jag kom hem i torsdags kväll riktigt, utan direkt på jobb fem dagar i sträck. Superkul men lite
stressigt. Ska uppdatera om allt ikväll och göra lite tidsinställda inlägg om allt som händer just nu. Jag har läst era kommentarer under resan och det värmer i hela hjärtat måste jag säga. Ska när jag får tid sätta mig ner och skriva sådant som jag anser är viktigt. Om hur jag frisk jag känner mig nu, vad som är nästa steg, hur jag mår, vad som är tuffast och hur jag hanterar allt. Det är mycket men som jag skrev i tidigare inlägg - det går framåt och jag vågar tro på friskheten med sunda tankar. Kram på er!

JAG LEVER

nu ska jag berätta för er. jag lever och jag mår bra. jag gör sånna brutala framsteg här så att jag nästan får för mig att jag är friskare än jag vanligtvis ser mig själv som. Jag äter av ALLT utan nästan någon ångest. Jag njuter till fullo och har bara tränat en gång under resan. Jag åt nattkäk för första gången på så länge jag kan minnas i lördags och jag lyssnar på magen och äter något när den är hungrig, istället för att tänka att jag "småäter". Jag tar efterrätt när vi är bortbjudna för att vara trevlig (annars tar dem flesta illa upp) och ser inget problem i att äta det som serveras, trots att det kanske är något jag vanligtvis inte äter. Och vet ni vad? Det är OKEJ. Vi Det spelar ingen roll om jag ätit lite mer de senaste dagarna, om jag intagit alkohol och kommit hem på morgonen, ätit österrikiskt bröd till frukost med philadelphia eller honung, för DET FÅR MAN. Dumtankarna är med mig och gör sig påminda ibland men jag stöter bort dem 90% av gångerna. Jag lever och jag gör verkligen det.

Jag är levande.

Q/A - TVÅ FRÅGOR

Hej!

Hur berättade du för dina vänner om din ätstörning och behandling och hur reagerade dom? Har du tappat några vänner eller tog några avstånd? Ska på första behandlingsmöte imorgon och är så rädd. Mina vänner vet inte heller om det och hela problemet och är så rädd att dom ska ta avstånd.

De flesta av mina vänner (mina närmsta) hade insett att det var något tokigt med mig innan jag själv ens hade kommit till insikt om min ätstörningsproblematik. De personer som var "hårda" mot mig och sa det jag innerst inne behövde höra tog jag i början avstånd ifrån. Jag var inte redo att höra från andra att jag behövde hjälp när jag själv inte ens trodde det var något fel med mig. Det tog lång tid för mig att acceptera och bearbeta det som hände mig, det kom som en blixt från klar himmel och utan att jag visste om det hade jag satt mig i en situation jag aldrig trodde hade kunnat drabba mig. Men desto längre tid som gick, desto lättare hade jag för att prata om ätstörningen. Med mina närmsta tjejer har jag nog aldrig haft ett konkret första samtal om mina problem utan det föll sig naturligt att något var fel i och med min viktnedgång osv. Dem var, och är, med mig under hela resan och förstod vad som försegick utan att jag behövde lägga orden i deras mun. Umgås man hela tiden så lär man känna av varandra och många av dem förstår utan att jag behöver förklara så mycket. Sedan har jag givetvis förklarat mer på djupet vad mina problem handlar om och hur dem kan hjälpa mig, men det är liksom allt annat i mina vänskapsrelationer något man delar med varandra. Jag är inte personen som kan hålla in på känslor men heller inte den som lägger över mina problem på mina vänner.

När det kommer till behandlingen så föll liksom det sig naturligt för mina vänner. Jag berättade väl för dem att jag sökt hjälp och mer därpå, men väntetiden var då väldigt lång och det gjorde att starten låg väldigt långt fram. Men jag kunde inte önska mig bättre reaktioner från mina vänner. Dem lyssnade, förstod så gott dem kunde, ställde frågor och var allmänt underbara. Det gör dem fortfarande. Självklart har det varit jobbigt med vänskapsrelationerna under perioder då jag mått som sämst, men ingen av mina närmaste vänner har tagit avstånd eller ställt sig vid sidan och bara tittat på. För det är jag så tacksam. När det var som värst kunde jag inte ens gå ut och äta middag med mina vänner utan hittade på bortförklaringar för att slippa. Det slutade med att jag och en nära vän satt och grät i telefonen i en timme eftersom hon förstod att jag hittade på. Och någonstans där, när jag kom på att jag inte hade umgåtts med dem på hur länge som helst och hade noll koll på vad som hände i deras liv, var jag nära på att förlora dem som betydde mest för mig. När jag insåg att min ätstörning förstörde alla mina relationer och jag snart inte skulle ha några kvar om jag fortsatte på samma spår, då var jag tungen att göra ett val. Självklart har jag glidit ifrån människor under de här 3 åren men inte just på grund av ätstörningen.

Förstår att du känner dig rädd men jag lovar att det du gör är det rätta. Att söka hjälp är starkt och det kan ingen ta ifrån dig. Nu vet jag inte vilken relation du har med dina vänner, men om dem är bra kompisar så kommer dem inte ta avstånd. Dem kommer stötta dig utifrån deras villkor och hjälpa till så gott dem kan. Jag tycker du ska berätta för dem vad du känner för jag lovar att dem säkerligen inte känner som du tänker. Lycka till fina du, jag tror på dig!

Var har du köpt klänningen ? :)

Bikbok!


Det där med att packa och resa

Nu ligger jag här i sängen med en gnutta resfeber. Ska upp om fem timmar men det känns inte alls som att det kommer bli mycket sömn.. Jag som aldrig trodde jag skulle hinna/klara av att strukturera upp min packning, men nu är det gjort. Överpackar alltid men har successivt försökt plocka ut en del. Vad jag får trösta mig med är att mina celsius väger en hel del, jag har en del av min systers saker i väskan och att resväskan i sig är tung. Men över 20 kilo ska den nog inte väga.

Imorgon lyfter planet vid 7.10 och därefter kommer jag mellanlanda i Köpenhamn i sex timmar innan jag tar nästa flyg till München för att sedan ta ett tåg som jag har noll koll på, till Salzburg. Jag är en person som alltid tänker att det löser sig när det kommer till resor, vilket inte riktigt går ihop med mitt kontrollbehov? Vissa saker bara måste jag ha koll på medans jag med andra saker är cool-lugn. Min mat och mina prylar är två av de saker som tydligt karaktiserar mitt kontrollbehov. Måste hala tiden veta var mina saker är (är extremt rädd om mina kläder, får panik om en väska är borta, tror ständigt att jag tappar bort min mobil och tittar i väskan minst tjugo gånger om dagen för att vara säker på att plånboken ligger där den ska).

Hem kommer jag på torsdag kväll, 18.10. Vad som händer tills dess och vad ni får ta del av, det får visa sig med tiden. Min telefon (anroid) och jag är inte riktigt bästavänner så internetuppkoppling och diverse annat är jag tveksam till. Men nu är det semester. Sista jobbdagen idag och en jäkligt bra sådan!

Om inte annat så vill jag önska er en underbar vecka, och hörs vi inte så hörs vi på torsdag!